Döden, döden. Det var vid fem års ålder jag kom i kontakt med Slas första gången; hans kantiga streckgubbar och sneda stugor i skogen. Min morbror skomakaren gjorde intåg i mitt och andra barnungars liv. Jag vet ingen unge som då uppskattade dessa vemodiga, existentiellt hållna berättelser men desto fler nu, i vuxen ålder. Den som följt Slas har också följt hans funderingar kring slutet. En krass dödsångest kan skönjas; ett sakligt konstaterande om förändringarnas tidevarv, som kan gestaltas i bortfallet av den sista barberaren på Söder. Eftersom jag har morföräldrar som börjar komma till åren, tänkte jag att det kunde te sig pedagogiskt att ge dem en bok om döden. Småungar invigs på samma sätt med anpassade barnböcker innehållandes frågor om liv och död. Boken de erhöll bar titeln Sov du så diskar jag – en Slas-berättelse om kärlek/närhet/död på äldre dar. Morfar blev inte begeistrad, men det blev däremot mormor. Jag tänker att morfars avoghet kan bero på tre saker:
1. Inledningsfrasen: ”/…/ att det inte är någon idé att tycka om små pojkar när man i alla fall vet att de tänker växa upp till män”. (Kan tolkas som manshat.)
2. Avslutningsfrasen: ”Frid broder”. (Kan uppfattas religiöst.)
3. Morfar har aldrig diskat åt mormor. (Slog huvudet på spiken.)
De första två förutsätter att han kollade första och sista sidan. Den tredje på att han är kapabel att begå någon form av självkritik, och började må dåligt av det.
Att mormor gillade boken beror förmodligen på samma saker, fast omvänt.