Efter en omröstning inom partiet står det klart: Alexander Boris de Pfeffel Johnson är Storbritanniens nya premiärminister. Det är då samma man som sade att sannolikheten att han någon dag skulle styra landet var ungefär lika stor som den att han ”återföds som en oliv”.
Men vad han än säger är det, för den som har följt Johnsons karriär, uppenbart att han länge har siktat in sig på att bli just premiärminister. Journalisten Sonia Purnell, som jobbade med Johnson i Bryssel, målar i sin bok Just Boris: A Tale of Blond Ambition upp bilden av en slug, driven och ambitiös man, vars yta döljer ”en ideologisk tomhet”.
Den ideologiska tomheten gör det också svårt att veta hur Johnson kommer att agera som premiärminister – och hur vänstern ska kontra honom.Vad man kan tänka sig är att relativt progressiva förslag kommer att användas för att dölja en politik som ytterst (och självklart) tjänar kapitalet. Nu senast pratar Johnson om att ge 1.8 miljarder till sjukvården – en summa pengar sjukhusen själva har sparat in och först nu får använda – samtidigt som han propagerar för skattesänkningar för höginkomsttagare. I grunden finns inte en konkret politisk linje, utan ren opportunism. Det kan bli svårt att bemöta.
För att veta hur man ska hantera Johnson bör man kanske granska just ytan lite närmare. Den Johnson vi genom media får lära känna är noggrant konstruerad, en tokrolig, excentrisk överklassman som kanske mest liknar en karaktär i någon av Evelyn Waughs mer satiriska romaner. I sina kolumner har han bland annat beklagat sig över att de före detta koloniala makterna inte fortfarande äger Afrika – som han i 2016 kallade för ”det där landet” – och liknat kvinnor i niqab och burka vid ”brevlådor”.
Han kommer undan med det för att han, som Purnell skriver, ”bara är Boris”. Men Johnson är ingen Trump; han är fullt medveten om vad han gör och använder sina ”felsteg” för att förstärka sin image som en charmig, men i grunden harmlös, klumpeduns. Samtidigt döljer han vem han egentligen är.
Som många högerpopulister ger Johnson också sken av att underminera den elit han både tillhör och försvarar. Han framstår som en outsider, en aktiv, optimistisk och nästan nostalgisk figur med en så kallad ”can do”-anda.
”Bara Boris” har dock samlat på sig en riktig högerregering. Där hittar man bland annat Priti Patel, som i tv-programmet Question Time försvarade ett förslag om återinförandet av dödsstraffet, och den nya utrikesministern Dominic Raab. Raab och Patel var också två av författarna till Britannia Unchained, en bok som bland annat kallar brittiska arbetare för ”lata” och menar att Storbritannien hålls tillbaka av välfärden och den offentliga sektorn Sajid Javid, som nu är finansminister, har av Labour framhållits som opassande för rollen på grund av sin tid vid Deutsche Bank innan finanskrisen.
Förhoppningen från det konservativa partiet är förmodligen att Johnson ska göra två saker: leverera Brexit och vinna tillbaka röster från det populistiska och populära Brexitpartiet, ledda av Nigel Farage. Men det är lättare sagt än gjort. En så kallad ”no-deal Brexit”, som innebär att Storbritannien lämnar EU den 31 oktober utan en plan, kan mycket väl leda till att Skottland till slut bestämmer sig för att efter en ny omröstning lämna Storbritannien.
I det här läget tjänar Labour på att bli offensiva snarare än defensiva, att lägga fram idéer som Johnson omöjligen kan anpassa sig efter.
Det är dags att skrapa på ytan.
