Någon gråter. Någon ringer sitt försäkringsbolag. Alla uppmuntras att hitta någon annan att ta sällskap med på vägen hem.

För de personer som är Nordiska Motståndsrörelsens måltavlor är Almedalen inte, som det heter, en bra vecka för demokratin. Det påminner snarare om en konflikthärd, där man ständigt tvingas planera för att inte hamna ensam i blickfånget hos den som vill en illa.

I skrivande stund misstänks en aktivist från Nordiska Motståndsrörelsen för misshandel efter att ha försökt rycka en prideflagga från dess två bärare. Några andra misstankar finns inte.

Det trots att nazistiska aktivister aktivt söker upp vänsterseminarium och fotograferar meningsmotståndare. Trots att de blockerar ingången till den gård där den gröna tidningen Syre hyr in sig.

Några andra misstankar behöver inte NMR dra på sig för att få sin vilja igenom.

Nordiska Moståndsrörelsen är en grupp med mycket stort våldskapital. Så stort att det blir implicit. När nazister håller torgmöte utanför RFSL:s lokaler så behöver de inte uttala några hot om våld. Alla vet vad de vill. Deras “krossa homolobbyn” är fruktansvärt bokstavligt menat. Där vänstern traditionellt talar om “kamp” i politisk mening talar NMR om en våldsam kamp – en kamp där meningsmotståndare hotas, skadas och dödas.

Juridiskt håller det förstås inte. Att vara en otäck person är inte grund för misstanke. Ändå är polisens undfallenhet anmärkningsvärd. Att även hatiska organisationer får ta plats i demokratins tecken må vara hänt. Att det krävs en faktisk misshandel för att en förundersökning ska inledas är, tyvärr i det här fallet, så det måste funka.

Men när Nazisternas blotta närvaro hotar och skrämmer folk. När deras egen sajt uppmanar att störa och förstöra för meningsmotståndare, bland annat genom att “bränna propaganda” och “slita maskeringen” av “vänsterextremister”. När vi vet att de inte drar sig för att med våld attackera meningsmotståndare och alla andra som inte passar in i det samhälle de fantiserar om.

Då är det minsta vi kan kräva att de punktmarkeras av polisen. De rasifierade och HBTQ-personer som inte backar en millimeter måste ha ständig uppbackning av polis. Inte först när det händer något, utan redan vid det implicita hot som NMR:s närvaro utgör.

En polis på varje nazist. Inte bara när det “händer något”, utan redan innan. Inte bara när de håller torgmöten, utan hela tiden. Det är vad som krävs för att polisens egna uttalanden om demokratin inte ska vara fullständigt ihåliga.