Det var med en svensk myndighets oefterhärmliga känsla för tonträff som polisen, kriminalvården och Malmö stad i slutet på förra året lanserade den gemensamma kampanj de döpt till Sluta Skjut.

Det välmenande projektet inleddes med att bjuda in flera så kallade livsstilskriminella till samtal. Loggan visar en hand formad till en pistol jämte en som gör ett stopptecken.

Det var att be om att bli hånad, förstås.

Men idén är kanske inte så dum som den låter. Kampanjen bygger på en metod utvecklad i USA som kombinerar polisiära insatser med täta kontakter med lokalsamhälle, socialtjänst och de kriminella miljöerna. När metoden testades i Boston, som länge sågs som ett hopplöst fall, minskade våldet med över sextio procent. Den effekten gick inte att uppnå av att polisen enbart jagade, slog, övervakade och sköt på de kriminella. Men att prata, det funkade faktiskt.

Det går förstås inte att säga. När politiken ska tala med folket är verkligheten bestruken med ett tjockt lager dumhet med hög fetthalt. Politisk kommunikation för hockeylagets brölande omklädningsrum.

Sedan två kvinnor mördats, i till på köpet ganska välbärgade områden, har de grova våldsbrotten ännu mer än tidigare varit det som definierat det politiska samtalet.

Definierar Sverige gör det ju egentligen inte, för fler dör i arbetsplatsolyckor än i skjutningar, för att inte tala om i trafiken. Allra flest dör av självmord, undantaget sjukdomar.

Men en offentlig sanning är att man inte ska jämföra fruktansvärdheter för att det är respektlöst. För att det på något vis förringar båda sanningarna eller gör det fruktansvärdas offer till en siffra, ett mätvärde, en företeelse med begränsad känslomässig betydelse.

De flammande hjärtanas politik har vi alltså fått. Justitieminister Morgan Johansson vill jaga ”odjur” till ”världens ände”.

Som om det var det värsta som kunde hända. Som att ett någorlunda svalt huvud på något sätt förråder sakfrågan med sin byråkratiska präktighet.

De flammande hjärtanas politik har vi alltså fått. Justitieminister Morgan Johansson vill jaga ”odjur” till ”världens ände”. SSU föreslår i stället att polisen ska punktmarkera personer de misstänker för brott – dag som natt – och ”förhöra alla de pratar med”.

Misstänkta betyder alltså i det här sammanhanget att de inte har dömts för brottet i fråga. Men eftersom polisen ”vet” att dessa personer är kriminella ska de alltså trakasseras. Samhället ska ha sin hämnd, och det omedelbart.

Gärna medan opinionen fortfarande går med på allt.

I Agenda i SVT tävlade förra helgen Mikael Damberg (S) och Ulf Kristersson (M) i vem som kunde kräva hårdast tag och flest nya poliser.

Men om man nu inte ska väga fruktansvärda saker mot varandra är det egentligen tvärtom man ska tänka. Då ska man ta tre djupa andetag, räkna till tio och konstatera: de förslag som med maskin­gevärshastighet nu matas rätt in i debattens redan livlösa kropp är fruktansvärda.

Den som inte ser problemen med den senaste tidens förslag: anonyma vittnen, godtyckliga övervakningskameror eller omfattande så kallade tvångsmedel mot ickedömda i vanliga fall, kan lämna rummet. Ni är ursäktade. Tack för er medverkan.

Alla andra däremot: man slår sig inte i huvudet med en sten för att bota en huvudvärk.

Man avvecklar inte heller den rättsstat, så som den nu är, som man mödosamt byggt upp för att komma åt en relativt liten grupp gängbrottslingar.

Inte för att man inte bryr sig, det gör man, mer än det kanske verkar. Men rundar man det som är rätt och riktigt för att komma åt skurken förlorar man ändå.

Det hade visserligen gått att motivera fullständig övervakning och rättssystemets ersättande av samhällssystemet om det var så att stenhårt mot hårt hade räddat oss, gjort oss fullständigt säkra för brott.

Hade bara en mamma med spädbarn sluppit mördas hade det, kanske, varit värt det.

Men de flesta av de stenhårda förslag som nu presenteras kommer knappast att ha den effekten. Vissa, som anonyma vittnen, kommer med säkerhet göra det jobbigare att vara kriminell, men också jobbigare att vara vem som helst annars.

Bara ett tryggare samhälle kan på sikt komma till rätta med problemen. Börjar vi fuska med allas rättigheter för att komma åt några få är det inte det samhälle vi bygger.