Innan jag ska se första avsnittet av den nya SVT-dokumentärserien Sverige och kriget ringer jag svärmor. Jag ber henne att också titta, så vi kan ha eftersnack tillsammans. Hon är snart 91 år och kom som flykting till Sverige, precis före krigsutbrottet, från judeförföljelsernas Österrike. I en byrålåda ligger ett gammalt pass med ett rött J stämplat i.
Vi ser de två första avsnitten, och fascineras båda av det färglagda filmmaterialet, insamlat bland annat genom efterlysningar bland tittarna. Gensvaret blev stort, tusentals svar inkom och materialet är till vissa delar inte bara unikt, utan känns också som nyvunnen kunskap. Pojken som gör skridskopiruetter under iskall krigsvinter eller hunden som rullar i lingonriset – de var med. Liksom barnen under bombningarna i Helsingfors. Vardagslivet skapar ett samband mellan då och nu. De två avsnitt som har sänts får säkert många tittare att fundera inte bara på vardagen, utan på sådant som vi länge har vetat, men kan behöva processa om och om igen: att det fanns nazister i Sverige. Att man satte kommunister i läger. Att den här tidningen, Norrskensflammans redaktion utsattes för ett dödligt brandattentat. Att pressen var långt ifrån fri, och att svenska myndigheter var mer än följsamma mot tyska krav på censur. Mycket handlar om neutralitetspolitiken, som höll Sverige utanför kriget, och både kan sägas ha gjort Sverige till ett land att fly till, och samtidigt ett land som tyska trupper kunde färdas genom. I det andra avsnittet kommer de tyska ockupationerna av Danmark som Norge, med Sverige allt mer omringat.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Kriget har blivit sin egen genre, inte minst då det så länge tjänat som en sorts moralisk kompass.
Behövs denna tv-satsning? Kvalitetsmässigt är jag beredd att säga ja. Men, SVT Play har redan Andra världskriget som en egen kategori, där fiktivt och dokumentärt samsas. Där är det bara att välja och vraka mellan motståndsrörelser, kvinnliga spioner och vittnesmål från Förintelsen. Öppet arkiv samsas med det helt nyproducerade. Kriget har blivit sin egen genre, inte minst då det så länge tjänat som en sorts moralisk kompass. Idén om att ”stå på rätt sida av historien” är starkt kopplad till andra världskrigets folkmord och förstörelse. Sverige och kriget verkar ta komplexiteten på allvar.
Är det ett problem att så mycket av materialet berättas av människor som minns långt bak i tiden? Johan Croneman menade i DN (13/5) att det är en svaghet. Jag håller inte med. Visst, minnet är bedrägligt och är inte ett klart vittne till vare sig sakförhållanden eller exakta händelseförlopp. Men jag tror att de flesta vet det. Det är en del av kontraktet med tittarna om man så vill, att de här minnena i många fall har berättats om och om igen.
Snart har den direkta erfarenheten av kriget gått förlorad. Men än kan vi göra mycket med minnet. Eftersnacket som hör till har, åtminstone för de två första avsnitten som hittills har sänts, tillfört något. Samtalsformen gör också att minnena och fragmenten inte bara lämnas där, som ett flimmer från det förflutna. Storpolitiken, relevansen för människor och frågor i dag får vara med. Men vardagslivet, och inte bara de enskildas utan de mångas tillvaro, kommer först.
I Georgi Gospodinovs roman Tidstillflykt beskrivs syndromet ”futurofobi”. Det kännetecknas av att man ser samtiden i svartvitt, men minnena av det förflutna alltid är i färg, om än lätt blekta. Kanske är den diagnosen en av Gospodinovs alla anspelningar på den samtid vi ofta kallar polariserad, och där vi i vår oförmåga att se samma verklighet i dag också söker olika versioner av det förflutna. Är jag drabbad av futurofobin? frågar jag mig själv jag när jag dras in i det färglagda förflutna. Men nej, samtidens bilder av krig och blod ser jag fortfarande i färg.
Efter varje avsnitt ringer jag upp svärmor. Hon vill veta mer om flyktingmottagandet, som förstås berör henne själv. Sedan googlar hon efter de frivilliga barnevakueringar som hon vill minnas att barnen omkring henne sändes på när grannländerna ockuperades. Hon funderar. Varför följde inte hon och hennes syster med? Något svar på frågan finner hon inte, men minnet är väckt. Hennes tillvaro, att hon blev svensk, är på sätt och vis helt villkorat av just det som hände i och runt Sverige under andra världskriget. Det fortsätter vi tala om.
