Jag är äntligen i Berlin på första maj igen. Årets bästa dag i världens bästa stad. När jag studerade i Berlin för många år sedan bodde jag mitt i smeten på Oranienstrasse i de aktivistiska kvarteren i Kreuzberg. Var och varannan vecka tågade demonstrationer förbi nere på gatan. Första maj var alltid en folkfest. Musik i varje gathörn, billiga matstånd och alldeles för söta caipirinhas på hafsigt uppfällda bord.
I år var tyvärr Myfest inställt och när uppemot 6 000 tyska kravallpoliser ställde upp sig för de rituella sammandrabbningarna med det Revolutionära första maj – då smet vårt sällskap med barn och bebisar iväg till lugnare delar av Kreuzberg. När sedan flödena fylldes med bilder från familj och vänner i Sverige blev det tydligt att första maj hemma i Stockholm ändå är en barnvänligare tillställning.
Frågan är om vi är för skyddade. I veckan ska vi gå på utställningen Karl Marx och Kapitalismen som visas på historiska museet i Berlin fram till 21 augusti. Marx är i ropet och i Tyskland är relationen till Marx inte lika infantil som i Sverige. Innan pandemin arrangerade den socialdemokratiska stiftelsen Friedrich-Ebert-Stiftung ett stort jubileum till Marx 200-årsdag. En hel konferens tillägnades den digitala kapitalismen och vad vi kan lära från Marx nu när allt mer makt koncentreras till några få digitala koncerner.
När jag studerade statsvetenskap här på Freie Universität för tio år sedan var det helt naturligt att gå hela kurser i historisk materialism. Tyvärr tog jag kursen lite för tidigt under utbildningen. Tio månader av språkstudier och ett avklarat DAF-test var inte tillräckligt för att hänga med i kurslitteraturen som endast bestod av originaltexter av Marx och Engels på tyska. Det finns alltså gott om luckor för mig att fylla på utställningen i veckan.
Det är inte bara i Tyskland som Marx är på tapeten. I sin essäbok Fransk klasskamp och demokratins framtid beskriver forskaren Halil Karaveli hur allt fler franska liberaler funnit Marx i sina försök att få ett grepp om samtiden. Marknadsliberala debattören Alain Mincs senaste bok har titeln Mitt liv med Marx och historikern Emmanuel Todd har kopierat sin boktitel rakt av från en av Marx: Klasskampen i Frankrike i tjugoförsta århundradet.
Inom den svenska socialdemokratin har man de senaste åren på sin höjd dammat av Marx i några tafatta försök att legitimera partiets allt hårdare migrationspolitik. När arbetare ska lära sig att arbetare från andra länder är ett materiellt hot – då passar det att dra fram Marx. Om man mot förmodan skulle göra anspråk på Marx för något progressivt och inte reaktionärt syfte så kan man lätt se framför sig hur svenska liberaler och hela den nya högern på ett pubertalt sätt skulle gå i taket. Till och med ABF hotade 2018 att ställa in ett Marx-seminarium i Stockholm för att någon i huset var rädd att det skulle uppfattas som demokratiskt tvivelaktigt. Ängsligheten har spridit sig långt in i den svenska arbetarrörelsen och den historiska och ideologiska bildningen har sett bättre dagar.
Ibland känns det lättare att vara socialist här nere på kontinenten, vårluften är lite lättare att andas och stegen är lite lättare att ta – under första maj, såväl som på väg mot den stora Marx-utställningen.
