Det är skrämmande att en ”nybliven vänsterpartist”  blivit så nedtryckt av det borgerliga vänsterhatet att han tydligen uppfattar SVT:s och Camilla Kvartofts hårresande angrepp på Vänsterpartiet och kommunismen som något helt normalt, kanske rentav riktigt? Ingenting att ens höja på ögonbrynen för. Men det var ju en valrörelse i public service, där medborgarna har rätt att vänta sig opartiskhet och saklighet, och i stället fick groteska narrbilder, högerideologisk retorik och medvetna eller i inpiskad dumhet rotade förvrängningar. 

Huruvida budskapet från Flammans bildredaktör i sin illustration till Anderssons inlägg, att det är viktigare att påminna om Stalin än att uppmärksamma borgerlighetens ideologiska krigföring, var en undermedveten reaktion eller ska ses som uttryck för tidningens redaktionella linje, vore intressant att få veta.

Att vänstern gjort fel och misstag, liksom alla mänskliga rörelser är ju självklart, och självkritik är faktiskt en uttrycklig norm i vänstertraditionen. En liten djävul dock sitter i ordet ”trovärdig” i Anderssons uttryck ”trovärdig vänster”. Vad Andersson menar med det vet jag inte, så vad jag ska säga är inte en kritik av honom. Men generellt kan man säga att i defensivens och nederlagens tid har ordet för en hel del vänsterfolk kommit att betyda ett accepterande av förhärskande borgerlig världsbild och historiesyn. Gör man det, då har man redan gett upp en stor del av sitt existensberättigande och förlorat de ideologiska bataljerna.

Kommunismen är 1800- och 1900-talshistoria. Men dagens vänster har för den skull ingen anledning att svälja borgerlighetens karikatyrer av den. Hela vänstertraditionen från upplysningstiden och framåt är ett engagemang för förnuft och sanning och ett förakt för fjäsk och kryperi inför makt och privilegier. Den verkligen existerande kommunismen  kan analyseras i tre dimensioner. 

1. Som samhälls- och historiesyn, utvecklat av Marx och Engels, från Kommunistiska manifestet och framåt. Den var både en samhällsanalys som gått i många olika riktningar och ett normativt, politiskt engagemang för mänsklig emancipation från alla former av förtryck, där arbetarklassens kamp och överskridande av kapitalismen har en central roll.
2. Som en politisk rörelse, i Europa en opposition inom arbetarrörelsen, som började med ett fasthållande vid Internationalens avståndstagande från imperialistiska krig, som de socialdemokratiska majoriteterna i flertalet länder engagerade sig i 1914. Rörelsen blev global och organiserad under inspiration av Ryska revolutionen 1917.
3. Som post-revolutionära stater. Kommunistledda revolutioner ledde till en ny typ av stater, kallade kommunistiska i borgerligt språkbruk, med socialistiska och, på lång sikt, kommunistiska ambitioner. Revolutionerna inspirerade ”världens fördömda”  från Kina till Argentina. Men det våld de föddes ur, och det kontrarevolutionära våld de hade att kämpa mot ledde till brutala och auktoritära stater. Stater i ekonomiskt underutvecklade samhällen, som måste växa och överleva i en fientlig värld. Framsteg i jämförelse med tiden före revolutionen gjordes, men ett marxistiskt samhälle förblev långt borta. Det är värt att påminna borgerliga tankepåvar om att de regerande kommunisterna själva aldrig betecknade sina samhällen som kommunistiska. Hur de post-revolutionära staterna ska förstås och förklaras är fortfarande ett tvisteämne i historisk forskning. Att de blev auktoritära och brutala finns det en viss konsensus om. Hur deras samlade historisk-sociala balansräkning ser ut är fortfarande kontroversiellt.

Mitt inlägg om SVT:s påhopp på V handlade om två aspekter.  Först och främst om Marx och kommunismens samhällssyn. Däri handlade det inte, som Andersson tror, om ett ”politiskt projekt”, utan om historisk sanning – jag är historisk sociolog och inte politiker. Det handlade däremot om att som rakryggad medborgare inte opåtalat låta vad som helst kastas upp av borgerliga journalister. För det andra handlade det om den svenska kommunistiska rörelsen.

Stalinismens var en hemsk tid, och de som trodde på Stalin misstog sig grymt. Men det var inte svenska kommunister som  skapade eller utövade stalinism. De kämpade för arbetarklassens intressen.  De trodde på Sovjetunionen som  ett historiskt framsteg för världens arbetande folk och var därför lojala med den , trots dess brister och grymheter. Den hållningen kan kritiseras, men den är inte unik. Många av 1800-talets liberaler hade en liknande inställning till franska revolutionen, och uppfattade giljotinen och terrorn som oacceptabla men sekundära  i relation till revolutionens betydelse för människors frihet. Samma sak har det varit för Amerikabeundrarna,  som alltid såg de indianska folkmorden som ovidkommande, slaveriet som marginellt och rasismen med sina lynchningar, rösträttshinder och sin apartheidssegregation som sekundär och övergående. Vad som ska betecknas som naivt, okunnigt eller skamligt i dessa identifikationer och lojaliteter kan diskuteras länge. 

Men man bör skilja mellan å ena sidan konsekvenslösa stöduttalanden, till exempel för Sovjets vinterkrig eller USA:s krig mot Vietnam och, och å andra sidan gärningar av förtryck och dödande. Såvitt jag vet har inte svenska kommunister förtryckt eller dödat någon – utom möjligen som frivilliga i spanska inbördeskriget för att försvara demokratin – och inte heller har någon försökt att starta ett krig. På den borgerliga sidan i dagens Sverige finns däremot en högt uppsatt gärningsman, som aldrig har ifrågasatts, av vare sig SVT eller Max Andersson: Carl Bildt, före detta ledare för Moderaterna, statsminister, och utrikesminister. Som en av få icke-amerikaner var Bildt  aktiv i den amerikanska ultrahögerns lobby för en invasion av Irak, The Committee for the Liberation of Iraq.  Med den vite herremannens typiska arrogans ansåg sig Bildt och hans kumpaner ha rätt att bomba och invadera ett land på en annan kontinent för att ”befria” landet från dess diktator. Kostnaden blev 200,000 civila döda. Det var verkligen ett skamligt  dåd, som hundratusentals antikrigsdemonstranter och den hederlige diplomaten Hans Blix  från  det då NATO-fria Sverige förgäves försökte stoppa. 

Käre Max Andersson, begriper du hur skruvat det låter att dra fram SKP:s lojalitet med Sovjetunionens cyniska överlevnadspolitik inför det kommande storkriget för mer än 80 år sedan i jämförelse med den fortsatt verksamme M-ledarens medansvar för hundratusentals människors död i vårt århundrade? Som politiker borde du väl känna till skillnaden mellan att uttala sig som något och att göra något?

Göran Therborn

Flamman svarar direkt:

Det finns flera saker som spelar in i hur vi väljer bilder i Flamman. Vi bildsätter bland annat för att göra tidningen vacker och för att förmedla information som inte fått utrymme i texten, men också för att förstärka de teman som redan finns där. Vad gäller debattartiklar, som i fallet med Max Anderssons text, väljer vi sällan att låta bilden uttrycka något helt annat än texten i fråga. Dels ska fristående debattörer kunna vänta sig att vi försöker göra deras text rättvisa: texten handlade ju bland annat om minnet av Stalin. Dels riskerar det att bli direkt förvirrande för läsaren om bild och text verkar säga olika saker. 

Av den anledningen är till exempel den här texten bildsatt med just Camilla Kvartoft, utan att det i sig betyder att Flamman som redaktion tar ställning vare sig för eller emot hennes gärning.

Till sist: det går möjligen att utöva ett mått av kulturkritik gällande hur sovjetiska och stalinistiska symboler används i moderna medier i stort, och kanske till och med i vänstertidningar i synnerhet. För en sån diskussion står våra debattsidor fortsatt vidöppna. 

Tor Gasslander, redaktionschef