Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.
Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].
Svenskar som inte röstar har inte ”rätt att gnälla på något alls de kommande fyra åren”. Det skriver journalisten Emanuel Karlsten i ett inlägg i sociala medier efter valet. En högst normaliserad uppfattning, som dyker upp lite varstans. ”Om jag inte röstar har jag inte rätt att gnälla”, säger Rami Saygin, intagen på fängelset Sörbyn i ett SVT-reportage inför årets val. ”Gör din plikt och rösta, annars kan du sluta gnälla”, är rubriken till en krönika av Leo Hägglund i Hudiksvalls tidning den 22:a augusti 2022. Om man inte röstar kan man inte klaga efteråt, skriver Anneli Karlsson i Uppsala nya tidning.
Åsikter som alla förväntas dela granskas sällan, men logiken bakom den utbredda parlamentariska antignällretoriken är oklar. Möjligen är tanken att man inte ska klaga på det man själv inte deltar i. Får jag då inte heller klaga på Sverigedemokraterna eller Liberalerna om jag inte deltar i partiarbetet? Får jag bara kritisera Hells Angels eller USA om jag är medlem eller medborgare i dessa organisationer? Varför röstandet skulle ge stärkt gnäll-rättighet är oklart även av andra skäl. Om man röstar på ett parti och deras politik är den parlamentariska tanken att dessa sedan ska företräda ens intressen kommande mandatperiod. Valet är gjort, i god representativ demokratisk anda. Ska man följa dit antignälllogiken pekar borde det sedan vara bara att gilla läget och hålla käft. Är det ditt parti som styr har du dessutom delansvar för det politiska utfallet. Ickeröstaren har åtminstone inte aktivt bidragit till den förda politiken. Ännu mindre konstigt om denna då framför kritik.
16 procent av de röstberättigade svenskarna röstade inte i valet 2022. Om dessa skulle utgöra ett parti skulle det vara ett av de fyra stora. Hellre än att moralisera över ickeröstarna borde vi analysera varför så många verkar ha så låg tilltro till dagens politiska partier. Vilka grupper och individer är det som inte röstar? Vilken politik längtar de efter? Vad bottnar alienering från majoritetssamhället i? Detta är de frågor vi borde ställa oss. Att röststarka personer skammar och vill tysta denna grupp minskar knappast känslan av främlingskap inför partipolitiken.
SD och andra fascistiska partier och politiker har ofta beskrivits som motståndare till etablissemanget. Numera utgör de en etablerad del av politikens centrum i stora delar av västvärlden, varför det vore hög tid att lägga den retoriken bakom sig. Dessutom har ickeröstarna blivit några procentenheter fler i årets val. Vill vi hitta och förstå de med störst distans till etablissemanget är det snarare här vi bör söka, än bland auktoritära och konservativa som vill skydda eller stärka merparten av dagens hierarkier. Vi kan också än en gång konstatera att parlamentarismen är ett otillräckligt skydd mot fascismen. Fascismen växer i och ur den moderna demokratins mylla. Ska den krossas kan vi uppenbarligen inte främst luta oss mot röstsedeln.
Jag var en av av de som inte röstade i årets val. Främst av radikala ekologistiska motiv som jag utvecklade i Landets fria tidning den 22/8. Andra ickeröstare kan ha andra skäl. Gissningsvis skulle vänstersidan av partipolitikens spektrum, som jag står närmast, stärkas om alla röstade. Ändå vill jag slå ett slag för vår allas vår rätt att såväl avstå röstning som att ”gnälla”. Även vi ickeröstare har rätt att ha och framföra åsikter, och dessutom en – i och för sig alltmer hotad – rätt att demonstrera och organisera oss. Att vilja förbjuda eller tysta ned människors politiska gnäll i demokratins namn är en antidemokratisk impuls. De av oss som eftersträvar maktutjämning kan dessutom påminna oss om att sådana processer sällan eller aldrig initieras av de styrande klasserna eller makthavarna, eller ens med deras godkännande. Så fortsätt gnälla, röstare eller ej. Att gnälla är att bry sig. Men låt oss framför allt organisera oss för en bättre värld oavsett vad riksdagen tar sig till. Positiv radikal förändring kommer alltid nedifrån.
Jonas Lundström, Örebro, aktivist och författare till bland annat Avväpna människan (2021) och Batongerna slår nedåt (2016).
