Det är bara poänglöst flaggviftande när vänstern försöker ta avstånd från identitetspolitiken, skriver gästkrönikör Lotta Ilona Häyrynen.
Identitetspolitik. Tillmälet har blivit så lätt att slänga ur sig att det blivit politikens slasktratt. Tycker du illa om något? Kalla det identitetspolitik. Söker du en synonym: kalla det postmodernism. Ofta riktas detta retoriska slagträ mot vänstern. Ibland mot liberaler.
Senast var det författaren Jan Guillou som i SVT:s Politikbyrån förra veckan menade att ”identitetsidioterna” borde ”kastas ut ur Vänsterpartiet”. De erkänner inte islamistisk extremism, vill bara prata om hudfärg och är emot vaccinationspass. Det sistnämnda eftersom allt annat enligt identitetspolitikerna vore rasism, enligt Guillou. Oklart var bara förnamnet. Inte konstigt att akademiker nu börjat intressera sig för begreppet och försöker reda ut ordets essens i samhällsdebatten.
Statsvetarparet Ulf Bjereld och Marie Demker konstaterar i sin skrift Allt är identitetspolitikens fel (Timbro) att termen används oprecist i debatten. Det är svårt att inte hålla med. Att organisera sig efter identitet är en urgammal politisk konst. Bjereld och Demker spårar praktiken från arbetarrörelsens klassidentitet till Kristdemokraternas kristenhet.
Men till vilken nytta?
Få som öppet kritiserar identitetspolitik vill rulla tillbaka feministiska reformer, prideparader eller samers rätt att tala sitt eget språk. Talet om identitetsidioter handlar om något annat.
Bland dem som ofta anklagas för identitetspolitik diskuteras ofta identitetens gränser och möjligheter för politisk förändring. I en uppmärksammad intervju i The Guardian kritiserar queerteorins moder Judith Butler idén att göra identitet till politikens grundfundament. I stället lyfter hon ord som solidaritet, allianser och koalition. Maktanalysen är kvar, men här är det inte tal om att sluta sig i trygga rum.
Men nu är det inte främst feminister, transaktivister eller Afrosvenskarnas riksorganisation som använder sig av begreppet identitetspolitik. För vänstern och oss som vill engagera sig i frågor om förtryck, diskriminering och maktordningar är det såklart intressant att läsa en bok som Bjerelds och Demkers. Vi behöver ett precist språk för att syna makten. Men ordet identitetspolitik kan aldrig vara precist. Det kan bara sudda ut, vilket faktiskt är poängen för de flesta debattörer som slänger sig med begreppet. Alla försök att reda ut vad identitetspolitik egentligen betyder tappar därför sin mening.
”Identitetspolitik” kan därför inte vara mer än det politiska slagträ det då och då pekas ut som. Syftet är att vinna poäng i kulturkriget. Den höger och extremhöger som smetar ordet på vänstern struntar i vad det betyder och är knappast intresserade av någon intelligent stringens. Det är en viktigare lärdom för den breda vänstern, från Jan Guillou till Nooshi Dadgostar, än vad som följer av en statsvetenskaplig definition av ordet. Det är poänglöst att ställa sig bredvid dem som hatar oss. Att ta avstånd från identitetspolitik är bara flaggviftande.
Med samma flagga riskerar man alltid att ta avstånd från sin egen politiska position, eftersom begreppet i sig handlar om att misstänkliggöra allt från antirasism till feminism och transfrågor i bredaste bemärkelse. Man kan faktiskt kritisera relativiseringen av hedersvåld och det långsamma uppvaknandet inför religiös extremism utan att gorma om identitetspolitik.
Tro det eller ej, Jan Guillou.
