Vänsterpartiets digitaliserade kongress rycker närmare och Nooshi Dadgostar ser ohotad ut som nästa partiledare. Under våren tackade föreslagna utmanare nej en efter en och flera av dem gav sitt öppna stöd till Dadgostar. När sista datum för nominering passerat fanns två ytterligare kandidater kvar: Uppsalapolitikerna Elias Lodin och Jeannette Escanilla.
SR Ekot rapporterade i förra veckan att Elias Lodin dragit tillbaka sin kandidatur. Kort därefter gjorde Jeannette Escanilla samma sak. Samtidigt skickade hon ett kritiskt brev till valberedningen och partistyrelsen och publicerade delar av brevet på Facebook.
I inlägget skriver hon om en ”total tystnad från partiet”. Hon fortsätter: ”Partiet har inte gett mig på ett likvärdigt sätt möjligheten att visa mitt engagemang som kandidat, och jag kan inte tolka den kompakta tystnaden som annat än ett uttryck för brist på stöd från ledningen.”
När Flamman ringer upp Escanilla säger hon att spelplanen varit ojämn till Nooshi Dadgostars fördel och att valberedningen borde jobbat mer aktivt för att jämna ut den.
– Man borde ha presenterat mig internt som kandidat. Jag borde ha fått samma stöd som Dadgostar trots att jag inte sitter i riksdagen eller rör mig nära ledningen.
Men valberedningens uppgift är ju att ta fram ett förslag till kongressen och de har inte presenterat något än. Att det blivit fokus på Dadgostar i förväg beror väl snarare på medierapporteringen och att många som tackat nej sedan stöttat henne?
– Det är mycket möjligt att den saken har gjort valberedningen passiv. Men det borde ge desto mer anledning att gå ut bland medlemmar och säga att det finns fler som tackat ja. När man såg att Dadgostar fått så mycket stöd från partidistrikten borde man balanserat upp det på ett demokratiskt sätt. Man har skickat ut en lista med tre namn till medlemmarna, det är allt. Varför inte göra som vid förra partiledarvalet, när fyra kandidater turnerade runt och fick samma möjlighet att synas? Det hade nog dessutom gett bättre genomslag för partiet.
Håkan Eriksson, sammankallande i valberedningen, säger att en sådan turné faller utanför valberedningens ansvar.
– Vi bereder valet och har kontakt med kandidaterna, och vi har varit väldigt noga med att behandla alla lika. Utfrågningen som hölls inför förra ordförandevalet organiserades av distrikten och partiledningen, så där får jag hänvisa till partisekreteraren. Vi har hela tiden varit öppna för något sådant, och det har varit ett tydligt önskemål från medlemmarna. Men pandemin kom och ändrade förutsättningarna för planeringen.
Jeannette Escanilla säger att valberedningen inte haft någon kontakt med henne efter att hon tackat ja, delar du den bilden?
– Vi hade kontakt med alla tre kandidater i våras och bokade in intervjuer. När pandemin bröt ut och kongress och nomineringsstopp sköts upp kom vi överens om att göra intervjuerna närmare kongressen. Dessutom ville vi göra fysiska intervjuer och vid den tiden var det oklart om de kunde genomföras på ett säkert sätt. Om Escanilla upplever att det varit för lite kontakt är det tråkigt att hon inte hört av sig till mig och sagt det.
Sett ur ett bredare perspektiv: Varför står partiet med en ensam partiledarkandidat tror du?
– Jag tycker att vi har många starka företrädare i partiet som hade kunnat vara ordförande. Och diskussionen i partiet har kretsat kring att man gärna ser fler kandidater. Men sedan har ju många tackat nej, och det får man respektera. Finns det bara en kandidat kan det ju också vara för att hen är mest lämpad. Så länge det har funnits en öppenhet och en uppmuntran till fler kandidater så behöver det inte vara ett problem i sig, säger Håkan Eriksson.
Valberedningen, som nu alltså bara har Nooshi Dadgostar att se till, väntas presentera sitt förslag i slutet av september. Bland de som nominerats och tackat nej finns bland andra Ulla Andersson, Tamara Spiric, Linda Westerlund Snecker och Rosanna Dinamarca. Totalt har 35 personer nominerats.
