Vladimir Putin har sjösatt en så sofistikerad plan att den franska public service-kanalen France Inter lät sin främsta presentatör ägna två krönikor för att försöka reda ut frågan. Om man får tro Thomas Legrand är den rådande krisen mellan Belarus och Polen i själva verket den ryske presidenten! Det handlar om ”en operation som tänkts ut av diktatorn Aleksandr Lukasjenko […] med inblandning av Syrien, under Rysslands uppenbara beskydd” – vissa fogar till och med Turkiet till listan av konspiratörer. Dessa fyra makter ska ha låtit hämta 4 000 flyktingar från Turkiet till den polska gränsen för att ”få en redan glödande debatt att blossa upp igen i unionen” och ”gynna kontinentens nationalistiska och främlingsfientliga partier, som ofta är allierade med Ryssland”. Lyssnarna får också veta att Putin ska ha orkestrerat inbördeskriget i Syrien för att ”få kontroll över människosmugglingen” och skapa en flyktingvåg som ska ”gynna hans vänner i den franska extremhögern”. ”Cirkeln är sluten”, sammanfattar den statligt finansierade radions privatdetektiv.

Ett land som gränsar till EU som organiserar smuggling av migranter är dock inget nytt. I maj förra året lät Marocko 8 000 personer ta sig mot de spanska enklaverna Ceuta och Melilla, som hämnd för att Spanien gett sjukvård åt en av ledarna för den västsahariska självständighetsrörelsen Polisario. Ingen talade då om en ”hybridattack”, eller krävde en Nato-insats, som EU-kommissionens ordförande och den polska premiärministern gjorde när den belarusiska krisen bröt ut.

Det råder inga tvivel om att Belarus använder sig av migranterna för att hämnas på Bryssel, som sedan 2020 har infört en serie sanktioner mot landet. Och Ryssland är knappast missnöjt med gränskaoset i en europeisk union som har för vana att moralisera över deras bristande respekt för mänskliga rättigheter, samtidigt som en av unionens egna medlemmar, Polen, motar tillbaka flyktingar med vattenkanoner i isande kyla. Snarare än den stora konspiration som som France Inter föreställer sig beror den belarusiska krisen framför allt på boomerangeffekten. I invandringsfrågan har EU för vana att bedriva utpressning och kohandel. Ett villkor för att unionen ska ge ett land ”utvecklingsbistånd” är att det skriver under ett ”återsändnandeavtal”, som gör det lättare att utvisa ireguljära migranter. EU hotar med att sluta utfärda visum till länder som inte skriver på avtalen. Unionen betalar Turkiet för att hålla fyra miljoner flykingar kvar i Mellanöstern, Marocko för att skydda Ceuta och Melilla, Libyen för att hindra båtar från att fara över Medelhavet och Niger för att stänga vägarna genom Saharaöknen.

”Det som den belarusiska regimen sysslar med är helt enkelt männiksosmuggling”, sade en talesperson för den franska regeringen den 10 november. Några dagar senare skickade hans kollega, inrikesministern Gérald Dermanin, poliser för att riva flyktinglägret i Calais genom att riva upp flyktingarnas tält med knivar.

Serge Halimi är chefredaktör på Le Monde diplomatique där texten tidigare är publicerad.

Översättning: Jonas Elvander