Chris Rea är död. En kort notis i flödet om en artist som reduceras till en juldänga, omnämnd som om han vore en bifigur i en serie där andra är huvudpersoner. Som om det är den enda rimliga anledningen till att hans död överhuvudtaget förtjänar några rader. Driving Home for Christmas, sedan vidare. Nästa nyhet.
Om ni bara visste vad Chris Rea betydde för en liten flicka från Bosnien som precis hade kommit till Sverige, ur ett brinnande krig som fortfarande pågick i kroppen långt efter att bomberna slutat falla. Året var 1993. Det var vinter. Lasermannen hade precis avslutat sin jakt på mörkhyade kroppar. Bert Karlsson och Ny Demokrati kallade oss krigsflyktingar för ”lyxturister från Balkan” och tog plats i riksdagen genom en kombination av sänkta skatter och hård retorik mot människor som vi. Vitsiga paralleller till dagens politiska landskap känns överflödiga. Allt finns redan där.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
Kanske var det just att han var så främmande som gjorde att jag kom att älska honom ett helt liv.
Låten Looking for the Summer från albumet Auberge (1989) blev en symbol för något som gått förlorat men som kanske, möjligen, gick att hitta tillbaka till. Mitt i all oro – var skulle vi bo? När kommer uppehållstillståndet? Kommer vi någonsin få återvända till det land som fortfarande kändes mer som ett hem än detta nya? – blev hans stadiga, lätt raspiga röst något tryggt. Något som inte krävde något av mig. Blandat med minnen av att varken förstå engelskan han sjöng på eller svenskan som förskolepedagogerna försökte tala med mig. Språk som språk. Allt var lika obegripligt när man saknade nycklarna till det.
Kanske var det just att han var så främmande som gjorde att jag kom att älska honom ett helt liv. En för många relativt okänd blues- och rocksångare från Storbritannien, i Sverige mest förknippad med en julplåga, blev min följeslagare. Han var på många sätt lika främmande som Sverige var för oss, och just därför lättare att ta till sig. Vi var alla lite felplacerade.
Det var pappa – det var alltid min pappa – som introducerade mig för Chris Rea. Det var The Road to Hell och Windy Town som fick mig på fall. Jag och min pappa har haft en komplicerad, svår relation hela livet, men vi kommer för evigt att vara själsfränder genom vår gemensamma musiksmak. Han hade svårt att skapa nya vänskaper i det nya landet. Vilken tur för honom att han fick en liten gubbflicka som än idag, vid 37 års ålder, älskar allt männen från hans generation någonsin producerat. Jag vill tro att en man med ett svårt inre känner sig mindre ensam med ett barn som älskar Chris Rea.
För Chris Rea sjöng om sådant som män med svåra ”inren” världen över kan känna igen sig i. Att såra människor man älskar och sedan leva med skulden i ensamhet. Att vara oförmögen att reparera det som gått sönder. Att åtrå kvinnor som delat en kort stund med en själv – en byracka – för att sedan välja någon mer socialt accepterad. Det var återkommande teman. Kanske var det just därför som min pappa föll för honom också.
Det känns fint att tillhöra en så universell klyscha som att musik förenar människor, oavsett bakgrund, språk eller plats i världen. Ibland är klyschor sanna av en anledning.
