Varför har man en finansmarknadsminister? Tanken är väl att han ska hålla ett öga på finansiella marknaders utveckling. Slå larm om kreditgivningen hotar stabiliteten. Företräda staten inom den finansiella sfären. Mats Odell har dock inte sett sin uppgift på det sättet. Enligt honom är det en medborgerlig plikt att låna. Inte minst låna för att få tak över huvudet. Mats ser detta som ett led i en folkuppfostran. Låna, köpa, sälja, låna och köpa nytt – göra ”bostadskarriär” som det heter i borgerlig vokabulär. Mats är alltså en mycket speciell typ av personlighet, flåsig, kategorisk intill hatiskhet, tvångsmässigt expansiv likt finansmarknaden själv. Men det är föga bevänt med kunskaperna. Han ångade på omedveten om att inom varje 20-årsperiod inträffar en finanskris, ett mönster sedan 1819. Så när krisen kom blev Mats märkligt tyst.
Mats’ andra stora ambition var utförsäljningen av goda och vinstgivande statsföretag. Men i krisen är det klent med köplusten. Mats gjorde också en tabbe genom att anförtro Carnegie det uppdraget (vilka bindningar till cheferna där, som Mats haft, borde kanske intressera riksdagens konstitutionsutskott).
Carnegie togs också på sängen av krisen, vilket säger en del om kompetensen hos dess ledning. Carnegie hade en storkund, som också hette Mats (!), och som behövde en miljardkredit för att klara krisen. Denne Mats var dock en helt annan typ än Odell. En fattig pojke i Jämtland som med påhittighet och kraft tjänat sig upp till miljardär. En klurig man, som påminner om vissa personligheter i Fritjof Nilsson Piratens noveller. Därtill hembygdskär och generös – utan honom skulle varken Östersundsposten eller Länstidningen ramla in i jämtarnas brevlådor i morgonväkten. Men miljardkrediten blev trots detta för mycket för Finansinspektionen och därför tog Riksgälden över Carnegie. Slutet på historien för Carnegie borde rimligen bli densamma för dess vän i regeringen. Gör det enkelt för dig själv, Mats Odell, och avgå!
