Den borgerliga regeringen planerar som väntat att avskaffa förmögenhetsskatten. Motivet är framförallt att detta skulle öka mängden riskvilligt kapital i Sverige så att investeringar och företagande kan ta fart. Tillsammans med den sänkning av förmögenhetsskatten som redan är under införande kommer kostnaderna att uppgå till runt fem miljarder kronor, varav två tredjedelar är ofinansierade.
Det finns naturligtvis goda skäl att använda dessa pengar till andra saker än att gynna den rikare delen av befolkningen. I god ordning har därför rättviseperspektivet legat till grund för den största kritiken mot förslaget.

Det finns dessutom all anledning att ifrågasätta det undermåliga ekonomiska resonemang som går ut på att ett slopande av fastighetsskatten skulle leda till ökade investeringar.
Till att börja med kan vi konstatera att det redan idag finns en anmärkningsvärt stor tillgång på privat finanskapital i Sverige. Varför används inte dessa hundratals miljarder av privat finanskapital till investeringar och företagande?
Det är helt enkelt inte bristen på kapital som är problemet när det gäller att öka investeringar och företagande. Det är i vanlig ordning den totala efterfrågan som är det avgörande.
Om efterfrågan ökar kommer det att leda till ett ökat behov av investeringar av olika slag. Detta ger anledning för finanskapital och pengar att användas till investeringar och satsningar på utökade verksamheter. Men märkligt nog gör nyliberala teorier gällande något annat: om vi ökar kapitalet så ökar investeringarna automatiskt. Om det var sant skulle de redan gigantiska privata finansiella förmögenheterna ha omsatts i investeringar. Men så är inte fallet.

Ett annat – än mer verklighetsfrånvänt – argument för att avskaffa förmögenhetsskatten är den så kallade penningflykten till andra länder. En allmän hållning hos den svenska borgerligheten är att det finns stora mänger svenskt privatkapital i främmande länder på grund av bland annat förmögenhetsskatten i Sverige. Uppskattningar på upp till 500 miljarder kronor förekommer. Av argumentationen får man lätt uppfattningen att alla dessa pengar är bortplockade från den svenska ekonomin. I verkligheten förhåller det sig emellertid på ett helt annat sätt.

Det existerar överhuvudtaget inga större belopp av svenska kronor i andra länder. Det ligger inga sedelbuntar med miljardtals kronor i schweiziska bankfack eller insatta på bankkonton i Monaco. Det kapital som ”flödat ut” ur landet har nämligen först växlats in till utländsk valuta. Det innebär att de uppskattade 500 miljarderna faktiskt finns kvar i vårt land.
Vi kan alltså konstatera alla pengar som ”flödat ut” i själva verket finns kvar inom Sveriges gränser. I utlandet är svenska kronor oanvändbara och ingen långivare kan låna ut dem mot ränta. De pengar som finns kvar i Sverige finns alltså tillgängliga för investeringar om efterfrågan på dem är tillräckligt stor.
Att avskaffa förmögenhetsskatten med hänvisning till kapitalbrist eller kapitalflykt är ytterligare ett tragiskt uttryck för nyliberalismens anti-intellektuella ideologi.
Avgörande för investeringarnas nivå samt sysselsättningen kommer alltjämt att vara den allmänna efterfrågan. Detta självklara samband måste vänstern lyfta fram tydligare – vid sidan av alla rättviseargument.