Den stora basaren i Teheran är stadens pulsåder. Här finns moskéer, växlingskontor och lagerlokaler sammanflätade i ett labyrintiskt nät som i århundraden bundit samman handel, religion och politik. Om handlarna är glada sitter regimen tryggt.

Den 28 december 2025 dras jalusierna ned i delar av Teherans handelsdistrikt. Protesterna som hittills varit begränsat till småstäder har nu nått huvudstaden. Reuters beskriver hur guldhandeln i Alaeddin-området och handlare på Lalehzar-gatan bommar igen, samtidigt som polis skingrar folkmassor med tårgas, och boende beskriver slagsmål mellan demonstranter och säkerhetsstyrkor.

Senast Iran skakades av massprotester var 2022 med slagordet ”Kvinna, liv, frihet”, efter att Mahsa Amini dött i moralpolisens förvar. Nu var utgångspunkten i stället hushållsekonomin. På bara ett år har rialen nästan halverats mot dollarn på svarta marknaden, och med en inflation på 42,5 procent har priserna skenat på basvaror som matolja, ris, pasta och mejeriprodukter.

Om handlarna är glada sitter regimen tryggt.

Protesterna förenar flera grupper: kvinnor som är trötta på att bli förtryckta av landets religiösa makthavare, handlare som ser sina besparingar ätas upp av inflationen, arbetare vars löner inte längre räcker till basvaror, studenter utan framtidsutsikter och pensionärer som tvingas välja mellan mat och medicin.

Officiellt erkände regeringen protesternas legitimitet:

– Vi hör deras röster och förstår att det här bottnar i den press som människors försörjning utsätts för.

Samtidigt har protesterna mött hårt våld. Man stängde periodvis ned internet och dödade hundratals, om inte tusentals av sina egna medborgare. Dödstalen är osäkra, men enligt en regimföreträdare har 2 000 människor dött, inklusive säkerhetsstyrkor.

Men en sak skiljer denna från tidigare protestvågor.

Den här gången har en tänkbar kandidat trätt fram som befinner sig utanför det teokratiska systemet. Det är ingen mindre än Reza Pahlavi, son till den tidigare shahen Mohammad Reza Pahlavi som satt på tronen från 1940 fram till revolutionen 1979. Efter statskuppen 1953 förvandlades landet från demokrati till absolut monarki. Shahen förknippas än i dag med politiskt förtryck och den ökända säkerhetsstyrkan Savak, som torterade och mördade tusentals regimkritiker. Organisationen låg bakom grundandet av det fortfarande ökända Evinfängelset.

Hans son Reza Pahlavi växte upp i Marmorpalatset i Teheran, och studerade på en privatskola döpt efter honom själv. Han utbildade sig till stridspilot för det iranska flygvapnet, och var vid revolutionens utbrott stationerad i Lubbock, Texas för att lära sig att styra amerikanska stridsflygplan.

Jag minns tiden under shahen. Vi hade alla friheter som man hade i Europa, förutom politisk frihet. Nu har vi ingenting i stället.

I dag säger han sig vara demokrat, och har erbjudit sig att leda övergången till fria val. Han har också ett uttalat stöd bland delar av exiliranier med monarkistiska eller liberala sympatier, och även i Sverige har demonstranter uttryckt stöd för honom. Författaren och människorättsaktivisten Iraj Mesdaghi, som kom som flykting till Sverige 1994, sade nyligen till Flamman:

– Jag minns tiden under shahen. Vi hade alla friheter som man hade i Europa, förutom politisk frihet. Nu har vi ingenting i stället. Reza Pahlavi säger att han inte kommer att fatta några beslut utan demokratiska val eller en folkomröstning. Han behövs för att leda övergångsperioden. Om inte han, så vem?

Vänstern är mer kritisk.

I Flamman har både Rojin Pertow och Amineh Kakabaveh ifrågasatt att en revolution där kvinnor stått i frontlinjen med livet som insats ska kanaliseras av en man i exil som inte tydligt tar avstånd från faderns brott. Andra har påpekat att han även lyfts fram som favoritkandidat både av Donald Trump och Benjamin Netanyahu, och rentav anklagat dem för att ligga bakom hans kampanj.

Reza Pahlavi själv kallar sig för ”fredsälskare” och förespråkar ett sekulärt demokratiskt styre, men har samtidigt påmint om att Donald Trump lovat att ”hjälp är på väg”. Den amerikanska presidenten har dock garderat sig med att även om Pahlavi ”verkar härlig”, så tycks hans folkliga förankring i Iran vara högst oklar.

Fram tills för en månad sedan var Reza Pahlavi i stort sett okänd för den bredare allmänheten i Sverige. Så vem är han, shahsonen som vill störta mullorna och leda det nya Iran?

Jag börjar med att ladda ned Pahlavis bok ***Winds of change: The future of democracy in Iran***, som publicerades 2002. Boken verkar inte ha varit någon storsäljare: på Goodreads har den engelska utgåvan 52 recensioner, medan den persiska har tre. Det utdrag ur en recension på omslaget som påstås vara från Wall Street Journal ger inga resultat hos Google.

I boken förklarar han att han visserligen har en ”särskild koppling till Irans förflutna genom omständigheterna som jag föddes in i”, men att han samtidigt är ”som vilken iranier som helst” som oroar sig över landets framtid.

Om han har planer på en återgång till monarkin framträder det inte tydligt i detta dokument.

Han menar att pappans styre hellre hade fått korrigera sig självt än att omstörtas i en revolution. Mellan raderna verkar han flytta skulden från det brutala styret i allmänhet till illvilliga personer omkring shahen: ”De falska råd och den selektiva rapportering som min far möttes av var i slutändan ett svek – inte bara mot honom, utan ännu viktigare mot folket.” Han förminskar också revolutionen 1979 till en ”nationell frenesi” som ”byggde långt mer på känslor än på rationellt tänkande”.

Om han har planer på en återgång till monarkin framträder det inte tydligt i detta dokument.

Han erkänner samtidigt legitimiteten i protesterna mot hans far, om än försiktigt: ”Det finns givetvis legitima skäl att kritisera olika frågor och faktorer som bidrog till den politiska kris som ledde till det religiösa styret.”

Så hur ser han på nuet?

Han föreslår två huvudspår för Irans framtid, en konstitutionell monarki i stil med Sverige, där kungen inte ges formellt inflytande över politiska beslut, eller en republik. Han skriver att bara monarkin har den ”legitimitet och moraliska styrka som krävs för att mana till lugn, återhållsamhet och försoning mellan rivaliserande politiska grupper”, men menar att frågan i vilket fall måste avgöras av en folkomröstning.

Själv presenterar han sig som en förenande kraft och katalysator för förändring. ”Jag representerar inte någon särskild grupp i Iran, utan det gemensammas intresse.” Samtidigt polemiserar han mot vad han uppfattar som en djupt sittande tanke i landet, den om en ledare som ska frälsa folket.

”Iranierna behöver inte längre vänta på en frälsare – det är vi själva, folket, som rider hästen, och vår vilja är vårt svärd.”

Därmed vänder han på en klassisk mytologisk figur i Iran om en krigare som ska komma till undsättning, eller om den dolda imamen som ska återvända inom shia. Det kan dessutom läsas som en kritik av personkulten kring hans far.

Boken framstår alltså som spänningsfylld: han presenterar sig själv som den räddande, samlande figuren från det förflutna, men framhäver också mer demokratiska och folkliga ideal, individuell frihet, ett avskaffande av kärnvapen samt ett ökat samarbete med både Israel och landets arabiska grannländer.

Så vad är sant och vad är en medvetet formulerad självbild? Det är svårt att avgöra.

Men det är uppenbart vilka Israel stödjer. Det är begripligt med tanke på att Iran är de viktigaste finansiärerna bakom de radikala islamististgrupperna Hamas och Hizbollah. Dessa grupper har genomfört raketattacker, självmordsbombningar och massakrer riktade inte bara mot Israels militär, utan även mot civila – från flera bussbombningar till Hizbollahs raketattacker mot norra Israel och terrordådet den 7 oktober 2023 som dödade omkring 800 civila.

Men enligt en granskning i den israeliska tidningen Haaretz har man inte bara passivt hejat på, utan aktivt jobbat för att återinföra monarkin i Iran med Reza Pahlavi som shah.

Enligt Haaretz har israeliska aktörer bedrivit persiskspråkiga påverkanskampanjer till stöd för Reza Pahlavi genom nätverk av falska konton som utgett sig för att vara vanliga iranier. Kampanjerna, som enligt tidningens källor bedrevs från Israel via privata leverantörer med indirekt statlig finansiering, använde delvis AI-genererat innehåll och lyfte parallellt Pahlavis kontakter med israeliska politiker, särskilt den tidigare underrättelseministern Gila Gamliel.

Samtidigt ifrågasätter Haaretz shahsonens folkliga förankring och konstaterar att stödet främst finns i exil, medan många iranier snarare efterfrågar ekonomisk stabilitet än monarkins återkomst.

En rapport från samarbetsparten Citizen Lab vid Torontouniversitetet visar hur ett av nätverken aktiverades i samband med Israels flyganfall mot Evinfängelset i Teheran sommaren 2025. Falska konton rapporterade om explosioner innan iranska medier och spred AI-genererade videor som felaktigt påstods visa attacken. Enligt forskarna tyder samordningen på förhandskunskap om operationen. Efter anfallet uppmanade samma konton till protester och spred fabricerade uppgifter om regimens kollaps.

Enligt experter som Haaretz pratar med är Israels stöd dock snarare till skada för protesterna, då det bekräftar mullornas återkommande anklagelser om att protester är dirigerade från utlandet. Och att Israel aktivt försöker påverka betyder inte nödvändigtvis att de lyckas, eller att stödet för Reza Pahlavi inte är genuint.

På ytan finns en del som talar emot att Reza Pahlavi har en djupare folklig förankring. Han är en förmögen, gammal monarkist som lever i exil i Washington DC, långt från vanliga iraniers bekymmer. Medan revolutionerna leds av vanligt folk, som kvinnor, studenter, arbetare och torghandlare.

I en analys i Time ifrågasätter forskaren Narges Bajoghli dessutom att någon revolution är i vardande. Även om missnöjet visserligen förenar flera grupper, saknas det en sammanhållande struktur som fanns på plats under 1970-talet, och som kan binda samman strejker, gatuprotester och politiska krav. Inte heller finns det några sprickor inom de säkerhetsstyrkor som ytterst håller systemet vid liv. Hon varnar också för att Reza Pahlavi och andra exiliranier överskattar symboliskt stöd och internationellt stöd, medan avgörandet i praktiken ligger hos dem som tar riskerna med sina liv inne i Iran.

Samtidigt kan Reza Pahlavi för delar av befolkningen ses som det enda robusta alternativet, och USA – likt för kurdiska styrkor i regionen – som den enda möjliga allierade i en värld styrd av råstyrka. Utan oberoende opinonsmätningar är vi i händerna på sporadiska vittnesmål, och på konkurrerande exiliranska berättelser.

Experter som Flamman talat med menar dessutom att viftandet med den rojalistiska flaggan vid demonstrationer i Iran inte nödvändigtvis bör förstås som aktivt stöd för Pahlavi utan som allmän regimkritik.

Enligt en genomgång i Qatarfinansierade Al Jazeera finns visserligen fler oppositionella krafter i landet. Men de är snarare organiserade som nätverk än runt en trovärdig presidentkandidat, med tanke på att en sådan omedelbart skulle mötas av statlig repression.

– Den iranska regeringen har under de senaste årtiondena aktivt och effektivt slagit ned varje försök till organiserad opposition på hemmaplan och gripit och tystat dess ledare, förklarar Maryam Alemzadeh, biträdande professor i Irans historia och politik vid Oxfords universitet.

– Till och med opolitiska civilsamhällesorganisationer, fackföreningar, studentgrupper och allt som ens kunnat likna en gräsrotsbaserad organisering har krossats.

Vilken väg protesterna tar återstår alltså att se. I en video från den 15 januari förespråkar Reza Pahlavi en ”sekulär, demokratisk regering” och lovar sälja olja till ”den fria världen”.

”Det verkliga Iran är ett annat Iran – ett vackert, fredsälskande och blomstrande Iran. Det är det Iran som fanns före den islamiska republiken, och det är det Iran som kommer att resa sig ur askan den dag den islamiska republiken faller.”

Över hans högra axel skymtar en bronsbyst av pappa shahen.

Augusto Pinochet låg bakom över 3 000 försvinnanden och mord. På hans order torterade den chilenska regimen omkring 40 000 människor, varav många fortfarande bär fysiska och psykiska ärr. Det är därför inte förvånande att bilder av Pinochet blev sällsynta i Chile efter att den diktatur han införde mellan 1973 och 1990 tog slut. Det vill säga fram till den 14 december 2025, då hans porträtt åter syntes tydligt på gatorna i Santiago under firandet av José Antonio Kasts presidentvalseger. Kast gör ingen hemlighet av att han ser sig som arvtagare till generalen.

För 14 år sedan fylldes Chiles gator av de största demonstrationerna sedan demokratin återinfördes. Studenter krävde gratis utbildning av hög kvalitet och ett slut på den nyliberala modell som hade antagits i 1980 års grundlag – ett arv från diktaturen. Även de hade en symbolisk figur vars bild bars på demonstrationerna: den socialistiske presidenten Salvador Allende som valdes 1970 men störtades av Pinochet. En av de demonstrerande studenterna var Gabriel Boric. Han gick senare in i politiken och blev president 2022, ständigt hänvisandes till Allende. Det kapitlet avslutas om två månader, den 11 mars 2026, när Kast tar över som statschef.