Varslen duggar tätt på Volvo. Ägaren Ford förväntas nu sälja det som med amerikanska ögon är dubbel barlast – ett ”lyxbilsmärke” med produktion utomlands. Beslutet kan ta flera månader, men väntan kan försämra Volvos läge – det är svårt att sälja bilar när kunderna inte vet om märket finns kvar ens om ett halvår. Därmed står den svenska fordonsindustrin står inför sin potentiellt största kris någonsin.

I USA rekommenderar ledande republikaner bilföretagen att gå i konkurs. I Sverige säger regeringen Reinfeldt mer eller mindre att Sverige kan klara sig utan fordonsindustri. Gemensamt för båda är att de anser stöd till en specifik bransch fel (om branschen i fråga inte är upphöjt till ”blodomlopp” för hela samhället såsom banksektorn uppenbarligen). På EU-nivån finns samma övertygelse. Skall enskilda länder stödja ”sina” företag måste det kallas något annat. Därför är den ”aktion” som regeringen engagerat sig i att ge ”forskningspengar” till Volvo istället. Få kan dock tro att de 450 miljonerna i stöd garanterar fortlevnad för ett företag som förlorade fyra miljarder bara under det tredje kvartalet 2008.
Reinfeldt menar att Volvo kan skylla sig självt för att inte ha klarat marknadens krav på bränslesnåla bilar. Problemet är att man skulle kunna säga det om nära nog hela bilindustrin. Det är fånigt att låtsas som om de bensin- diesel- eller etanolbilar som idag når marknaden är i närheten av vad de borde miljömässigt för att göra bilåkande hållbart.

Volvos dåliga miljöresultat är inget brott mot marknadslogiken – utan ett direkt resultat av den. Transportforskningsinstitutet kom fram till så sent som 2004 att miljöegenskaperna inte hört till de viktiga egenskaperna när nybilsköpare bestämmer sig för att köpa bil (medan Volvos traditionella paradgrenar drifts- och krocksäkerhet då låg allra bäst till). Det i sin tur har att göra med att den grupp som köper en ny bil knappast är representativ för befolkningen – i snitt är nybilsköparen i Sverige en 51-årig man. Det är alltså ett marknadsfiasko över hela fältet som vi ser, ett fiasko som i första hand beror på att politiker varit godtrogna nog att tro att marknaden löser problemet. Det behöver knappast nämnas att moderaterna själva ständigt arbetat för att ställa så låga miljökrav på fordonsindustrin som möjligt.

En hel del klokare i jämförelse är socialdemokraterna och vänsterpartiet som öppnat för att fjärde AP-fonden (s) eller staten (v) skall köpa Volvo. Likt Obama på andra sidan Atlanten förstår den svenska arbetarrörelsen att vi inte kan leva av finanssektorn allena.
Med några av landets största storföretag, ett tusental små underleverantörer och sammanlagt 140 000 anställda vore det en ekonomisk katastrof i sig om Sverige lät sina biltillverkare gå omkull. Maud Olofsson påstår att staten inte kan driva bilföretag – möjligen ovetande om att Renault under statlig ägo 1945-1996 expanderat till att bli ett av Europas största företag – och att man skall hålla hårt i skattebetalarnas pengar. Men kostnaden för skattebetalarna blir också betydande om tusentals ingenjörer och arbetare skall gå arbetslösa. Att köpa Volvo handlar inte heller om otänkbara summor.
Volvo värderades till 50 miljarder när det köptes av Ford 1999. I somras, när Ford sökte köpare menade analytiker att Ford ville ha 30 miljarder (NyTeknik 25/7 2008) och att det då var kinesiska biljättar som skulle köpa (nu talas istället om europeiska köpare). Den som nu köper Volvo får troligen ett bra pris.

Det är också dags att tänka längre än vad marknaden klarat av. Överlevnaden för Volvo – eller snarare de kluster av företag och forskning samt de tiotusentals yrkesskickliga personer som är ryggraden i fordonsindustrin – ligger i att ha en förutseende och kapitalstark ägare nog för att sätta en långsiktigt hållbar miljöprofil.
I måndags kom EU:s nya riktlinjer om CO2-utsläpp för 2012 – och de ligger så högt (130g/km) att de knappast har effekt alls för att ställa om fordonsindustrin. Säljs Volvo till ännu en utländsk ägare som vill se det som ett tungt prestigemärke kan karusellen fortsätta ett varv till.
Allt detta talar för att den svenska staten skall gå in nu.
/Aron Etzler