Söker man på ordet barnfattigdom på Moderaternas hemsida får man fram två korta stycken. Det ena har rubriken ”Insatser för ekonomiskt utsatta barn”. Där beskriver Moderaterna hur de har halverat arbetsgivaravgiften för ungdomar, infört jobbskatteavdrag, sänkt bolagsskatten och infört Rut-avdraget. Det andra stycket har rubriken ”Trygga barns uppväxt”. Där skriver de att de har infört vårdnadsbidrag, barnomsorgspeng och ökat pedagogiskt inslag i förskolan. De skapar valfrihet för familjer och förbättrar jämställdheten påstår de. Allra sist nämner de att de höjt flerbarnstillägget i barnbidraget och bostadsbidraget.
Det är makalöst pinsamt att de inte ens har förstått vad frågan handlar om. Jobbskatteavdraget gynnar bara dem som har ett jobb med lön som man kan minska skatten ifrån. Har man inget jobb så blir det per definition inget jobbskatteavdrag. Lever man på försörjningsstöd så blir höjningar av barn- eller bostadsbidrag inte en enda krona mer i plånboken eftersom det räknas som inkomster när man beräknar försörjningsstödet. Kommunen minskar försörjningsstödet med motsvarande belopp.
Men det verkar Moderaterna inte ha en aning om. De sammanfattar sin politik i fyra punkter. Den sista lyder ”göra det mer lönsamt att arbete genom att verka för fortsatta sänkta skatter för främst låg- och medelinkomsttagare”. Med andra ord: fattiga är fattiga för att de väljer att inte arbeta. Dessutom skaffar de barn utan att ta hänsyn till vad man har, som en moderat politiker från Trelleborg uttryckte det. Så man får skylla sig själv. Eller rättare sagt barnen får skylla sig själva. Och då passar det också att lyfta fram argument som att de fattiga egentligen inte är fattiga i bemärkelsen att de saknar mat, kläder eller pengar. Nej, de är fattiga på ”vuxenkontakt” och ”att få lugn och ro”. Folk är alltså lata och giriga och har sig själva att skylla för sin påstådda fattigdom. Dessutom är de dåliga föräldrar!
Givetvis beror fattigdomen till stor del på arbetslösheten. Men, som Rädda barnens generalsekreterare Elisabeth Dahlin säger, räcker det inte att förlita sig på en konjunkturuppgång eller vänta på att föräldrarna ska få jobb. Barnen kan inte vänta. Det krävs åtgärder här och nu för de nästan 250 000 barn som växer upp i fattigdom. Det krävs åtgärder för att mildra konsekvenserna av att växa upp i fattigdom samtidigt som vi arbetar med att minska fattigdomen i sig. I det sammanhanget är jobbskatteavdrag och jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen helt irrelevanta. Men det verkar inte Moderaterna ha förstått.
Allt fler ideella organisationer börjar nu kritisera de allt hårdare bedömningarna på socialkontoren. De vittnar om socialsekreterare som hjälper sina klienter att söka bidrag från välgörenhetsorganisationer, därför att klienternas behov inte tillgodoses genom den kommunala socialtjänsten. Bilden på den ringlande kön till Klara kyrkas soppkök som har spridits på nätet och i tidningar är smärtsamt talande. Det är också berättelserna från de ensamstående mammor som skäms över sin fattigdom och hur de kämpar för att få pengarna att räcka till mat hela månaden. Bilderna och berättelserna börjar bli många nu. Så många att det inte går att hävda att man inte vet eller att man inte förstår.
