Zika-viruset har gjort att abortdebatten i Latinamerika har tagit fart. Flera länder i regionen har oerhört hårda abortförbud, med livsfarliga illegala aborter som följd.
Här hemma har ensamstående kvinnor fått rätt till insemination.
För en tid sedan handlade debatten om surrogatmödrar.
Men det är nästan ingen som pratar om de selektiva aborterna. Frågan är svår. Är abort fritt så är det. Om en kvinna som lever i hederskultur vill ta bort en flicka och en rasist vill ta bort ett barn med anlag för mörk hud kan ingen lägga sig i det.
Människor med funktionshinder känner sig hotade. Varför har inte människor med till exempel Downs syndrom rätt att leva?
De selektiva aborterna hotar människovärdet, och det på två sätt. Dels för att det blir accepterat att välja bort vissa människor, dels för att de som väljer att föda ett barn med till exempel Downs syndrom kan få sämre stöd i dessa nedskärningstider; hon får skylla sig själv.

Personligen skulle jag önska att fosterdiagnostik bara görs på dem som valt att fortsätta graviditeten. Om dem som aborteras ska vi inte veta någonting.
Det är stor skillnad på att välja bort föräldraskapet – ”vanlig” abort – och att välja bort ett visst barn.
Min man och jag har en dotter med utvecklingsstörning. Hon är adoptivbarn, så fosterdiagnostik var aldrig aktuellt.
Naturligtvis hade vi, som alla andra, önskat ett barn som kunde bli vuxen och bära framtiden. Men livet blir inte alltid som man tänkt sig.
Vår dotter har samma rätt till liv som alla andra människor.
Finns det i vår tidsanda en ovilja att acceptera det vi inte kan styra? Barnen ska vara friska och komma i exakt rätt tid i livet. Hittar jag inte en livskamrat kan jag insemineras.

Den här frågan handlar om det ömmaste i våra liv och vi ska aldrig döma någon. Men vi måste kunna föra ett samtal om våra värderingar. Mitt i allt detta med aborter och insemination finns barnen som ”ingen” vill ha.
Det är oerhört svårt att hitta familjehemsföräldrar. Det är svårt att hitta adoptivföräldrar till äldre barn eller barn med funktionshinder.
Från ett vänsterperspektiv borde vi kunna se faran för ett samhälle där allt färre människor får plats. Under femtiotalet pågick debatten om en svensk atombomb. Högern ville, som bekant, ha svenska kärnvapen. Vänstern kämpade emot. Vid ett tillfälle sa Sara Lidman:
”Människan borde bli mer ödmjuk. Inte ens ett grässtrå kan vi åstadkomma.”
Barn är ingen rättighet utan en gåva, och livet är inget projekt.