Tasso Stafilidis, vänsterpartistisk riksdagsledamot, familjerättsansvarig och ledamot i Lagutskottet, tog för ett tag sedan initiativet till en utredning av hur vårdnadskonflikter hanteras av det svenska samhället. Alla instanser som är inblandade i vårdnadstvister – socialtjänsten, domstolar, lagstiftningen, och så vidare – har undersökts, och i våras anordnade vänsterpartiet en hearing dit föräldrar och anhöriga kunde komma för att dela med sig av sina erfarenheter.
Slutsats: vårdnadstvister är ett område där vi inte lever upp till kraven på rättssäkerhet. Vänsterpartiet ställer nu därför en rad krav på förändringar i familjerättslagstiftningen.

Barn betraktas inte som part
– Det som genomsyrar alla våra krav är ett fokus på barnets rättigheter. Vår fördjupning i hur vårdnadstvisterna hanteras visar på att barnen kränks något oerhört. Till och med när barn tydligt uttrycker att de är livrädda för att träffa sin ena förälder dömer man ofta till gemensam vårdnad, säger Stafilidis.
I dagsläget betraktas inte barnet som part i vårdnadstvister, vilket är en central orsak till att det ofta kommer i kläm. Vänsterpartiet kräver att lagen ändras så att barnet får ett eget juridiskt ombud, för att säkerställa var fokus ska ligga i rättegången – nämligen på ”barnets bästa” som lagen i allmänna ordalag föreskriver. Som det ser ut idag avgörs vårdnadstvister ofta utan att de beslutande träffat barnet. När professionella personer som är insatta i hur barnet mår kallas till rättegången, är det inte i egenskap av neutrala sakkunniga, utan som vittnande till fördel för den ena eller andra föräldern.

Känslor räknas också
En annan faktor som gör att tillämpningen av vårdnadslagen inte lever upp till principen om att barnets bästa ska komma i första rummet är att vårdnadstvister ofta behandlas som om de vore brottsmål, som Stafilidis politiska sekreterare Anastasia Swärd Lindblom framhåller.
– Vårdnadstvister handlar inte om att skipa rättvisa mellan föräldrarna, de handlar om att se till barnets bästa, säger hon.
Därför är det i en vårdnadstvist aldrig bara relevant huruvida en förälder faktiskt har begått ett övergrepp mot ett barn eller inte. Det är barnets känslor det handlar om, påpekar Stafilidis.
– Oavsett om det skett något övergrepp eller ej – om barnet bär på en rädsla för en förälder så måste den respekteras.
1998 reformerades vårdnadslagstiftningen. Då infördes principen ”presumtion om gemensam vårdnad”, det vill säga man ska alltid utgå ifrån att det är bäst med gemensam vårdnad. Riksdagen gick emot regeringens proposition och la till en paragraf om att undantag från principen om gemensam vårdnad ska göras om det skett övergrepp. Men enligt Stafilidis är det som om detta tillägg inte funnes, om man ser till hur domstolarna agerar.
– Det är till och med så att den förälder som lyfter fram anklagelser mot den andra föräldern ofta blir den som förlorar vårdnaden, för att hon – eller ibland han – inte varit ”samarbetsvillig”. Jag vet föräldrar som uppmanats av sin advokat att hålla tyst om sina erfarenheter och sin rädsla i rätten, som en strategi för att inte riskera att förlora vårdnaden, berättar han.

Kvinnor blir manipulatörer
I allt detta finns, som Anastasia Swärd Lindblom framhåller, så klart ett tydligt könsperspektiv. Kvinnor som anklagar sina män för att ha begått övergrepp utmålas ofta som manipulatörer, vilket är baserat på skeva föreställningar om hur kvinnor är.
Journalisten och före detta förskolläraren Mats Klockljung, som medverkat i utredningen, berättar om hur polisen kom hem till en kvinna och hennes två barn för att hämta barnen.
– Ett av barnen hade pacemaker och även mamman hade hjärtproblem. Polisens aktion slutade med att kvinnan föll ihop på marken – och då anklagade poliserna henne för att spela, berättar Klockljung, som har lång erfarenhet av skeendena kring vårdnadstvister.
– Den förnedring som barn och föräldrar utsätts för från svenska myndigheters sida är skrämmande lik den förnedring de redan utsatts för i hemmet, fastslår han och funderar på vilket som är värst, med tanke på att myndigheterna har i uppgift att göra motsatsen: bistå och skydda.
En tioårig pojke skriver i ett brev om sin situation: ”Jag har egna känslor och jag kan faktiskt prata själv. Jag vill inte träffa min pappa för han har gjort dumma saker mot mig. Jag rymde från pappa när jag var sju år.
Nu är jag tio år och jag tvingas träffa honom ändå. Tänk om du tvingades träffa någon som du rymt från. Hur skulle du må då? Jag förstår inte varför ingen lyssnar och bryr sig om mig. Det är faktiskt mitt liv det handlar om.”

Fokus: några av vänsterpartiets krav

Lagstiftningen om gemensam vårdnad bör ändras så att det framgår att barnets rätt till skydd är minst lika viktig som rätten till båda föräldrarna.

Presumtionen om gemensam vårdnad måste ersättas med en presumtion om ensam vårdnad, när det förekommit övergrepp och våld inom familjen.

Om en vårdnadshavare begått ett allvarligt brott mot den andra vårdnadshavarens liv, frihet eller hälsa bör det ske en automatisk prövning av vårdnadsfrågan.

Domare som avgör mål om vårdnad, boende och umgänge bör besitta speciella kunskaper i dessa frågor.

Hämtning av barn till umgänge ska aldrig ske mot barnets uttalade vilja.

Barn bör få rätt till medicinsk eller psykiatrisk behandling även om en av vårdnadshavarna motsätter sig det.