Hur kopplar man bäst av på jul? Med DVD-boxar såklart. För mig har de senaste årens jular varit ett box-bonanza, där högt och lågt, nostalgi och uppdatering har avlöst vartannat.
Det började med tv-serien Riket, ett återseende förenat med viss nervositet. Skulle en av 1990-talets obestridliga höjdpunkter hålla måttet? Det gör den. Berättelsen om hur spöken långsamt invaderar det moderna Rigshospitalet i Köpenhamn är både storartat underhållande, gastkramande och innehållsrik. Det slår fortfarande gnistor om mötet mellan de två giganterna (när det kommer till ego såväl som till konst) Ernst-Hugo Järegård och regissören Lars von Trier. Det är här Järegård, i rollen som läkaren Stig Helmer, prisar ”vakttornen” på kärnkraftsverket Barsebäck, och ryter sitt emblematiska ”danskjävlar!” över Öresund.
I Riket står det rationella, maktfullkomliga mot det irrationella, undertryckta. Det förra representeras av den manliga läkarstaben, det senare av den magnifika och synnerligen svårkontrollerade hjältinnan Fru Drusse, spelad av Kirsten Rolffes. Liknande teman går igen i von Triers senare filmer, kanske tydligast i Antichrist (2004) där kultur står mot natur, och i Melancholia, där far i huset gör sig löjlig genom att försöka beräkna och kartlägga den oundvikliga katastrofen.
Medan dessa filmer är rätt hårdsmälta och omskakande, excellerar Riket i humor och skräck. von Trier som julgodis!
Ett annat år kom Fleksnes-boxen i ett hårt paket. Den norska serien gick på svensk tv på 1970-talet och var en stor succé. Den skapades efter brittisk förebild av manusförfattarna Ray Galton och Alan Simpson, men den skicklige komikern Rolv Wesenlund gjorde Marve Fleksnes till något alldeles eget.
Fleksnes är en grälsjuk gammal hemmason som ständigt träter med sin mor (Aud Schønemann). Som karaktär är han en klassisk typ: barnslig, självcentrerad och kolerisk, men påhittig och förmögen att uppbringa ett lika hett som tillfälligt engagemang i nästan vad som helst. Med Fleksnes är ett trivialt läkarbesök rena operan. Serien har åldrats en del, men i stora stycken är det grandios komedi om små saker. Jag har ett par favoritavsnitt. Dels ”Radioten”, där Fleksnes som radioamatör plockar upp ett mayday, nödanrop. Dels ”Pengar är allt”, där modern bjuder in en välartad kusin, och Fleksnes svartsjuka eskalerar till full paranoia.
På 1970-talet gjorde också Familjen Macahan segertåg i Sverige. How the west was won (Hur Västern vanns), som den heter i original, utspelar sig under amerikanska inbördeskriget, och skildrar en familjs mödosamma vandring från Virginia till västkusten. Såg man, som jag, serien som barn så minns man kanske framför allt äventyrsaspekten, men Macahans är mer än bara ren underhållning.
Det är till exempel intressant att serieskaparna snabbt tog livet av mor och far Macahan och skapade en sorts Kalle Anka-familj med fyra syskon, en moster och farbror. Kyskt, förstås, men kanske också ett sätt att renodla dramaturgin så att kärlek och romantik främst landar hos ungdomarna. Man kringgår också de stereotypa mors- och farsgestalter som hör västerngenren till. Istället för en orolig mor och en god, stoisk far får vi den självsäkra, intelligenta moster Molly från storstan och den emblematiske farbror Zeb, vildmarkens okuvlige son. De två är en spegling av ytterligheter i ett USA i vardande, och Fionnula Flanagan och James Arness är båda oförglömliga i rollerna.
Serien hoppar mellan parallella handlingsspår. Det ena är ofta något slags trubbel på gården där familjen slagit läger och där Molly häckar med de yngsta syskonen Laura, Jessie och Josh. Två andra spår handlar om Zeb och äldste sonen Luke. Den förstnämnde tvingas ideligen agera medlare mellan indianer och vita. Luke hamnar i olika äventyr på sin flykt undan rättvisan sedan han deserterat från nordstatsarmén, som han tvångsenrollerats till trots att han egentligen kommer från sydstaterna.
Själva medlandet mellan två sidor – indianer/vita, nord/syd, bofasta/resande, hederliga/banditer och så vidare – är helt centralt. Laura får förälska sig i både en mormon och en gunfighter, Jessie räddas till livet av den unge indianen Vargtass (som blev omåttligt populär i Sverige), Lukes bäste vän är medlem av ett banditgäng och så vidare. Sensmoralen är visserligen i regel att lika barn leka bäst, men alltid med en humanistisk klangbotten.
När serien frångår sitt medlartema förändras den. Bland de mest blodisande, men också mest minnesvärda avsnitten är när moster Molly kämpar mot ondskan i form av den psykopatiske Deek Peasley. Peasley biter sig fast vid familjen efter en resa, och är ute efter både Molly och guldfyndigheten som hon och Laura hittar.
Över alla regler svävar dock Zeb Macahan, av indianerna kallad ”White eagle” (Vita örnen). Han är den store gränsöverskridaren, en urstark individ, närmast ett slags råbarkad gudom. Han rör sig i en större värld, bortom människornas futtiga identitetsbyggande, girighet och moralistiska fixeringar, men han griper in där han behövs. Ska man likna honom vid någon annan fiktiv gestalt så är det kanske trollkarlen Gandalf i Tolkiens Sagan om ringen.
Vill man sedan stanna i Vilda Västern, men inte i nostalgitrippen hos de gamla tv-serierna, kan jag varmt rekommendera HBO:s Deadwood, som kom 2004. Skaparen David Milch har en bakgrund som författare till polisserier som På spaning i New York och Spanarna på Hill street, men porträtterar här en liten hålas ganska
smärtsamma utveckling från utpost till samhälle i slutet av 1800-talet. Serien är rå men varm, mycket välgjord och har många minnesvärda, verklighetsbaserade karaktärer.
