Bästa Gustav, vi har bara träffats en gång, och då hade jag rollen som artfrände till dig. Egentligen är jag en knottrig liten hal amfibie.
Jag skulle, om det hade varit möjligt, velat be dig att byta skinn med mig. Men av skäl som du kommer att förstå låter det sig inte göras.
Den gången vi möttes var en sen vårkväll på Grävseminariet i Göteborg. Det är därför jag skriver till dig.
Du berättade att det inte var på grund av miljöfrågor som du engagerade dig i Miljöpartiet. Det var av andra skäl, mänskliga.
Och nu fem år senare, när du är en av de ansvariga för partiets politik, förstår jag att du har annat att tänka på än det som ditt parti kallar ”miljö”, och det som vi grodor och paddor väljer att benämna livsbetingelser.
Jag hade gärna, som sagt, bjudit in dig att dela kropp med mig för en dag, men det är tyvärr inte möjligt, eftersom jag är utdöd.

Jag skriver dig från de utrotades republik, och vad som återstår är att bjuda in dig till en föreställning om livet i terrängerna. Det är ingen enkel vardag, ska du veta. I de av våra skogar som ännu står kvar blir det allt torrare. En tredjedel av amfibierna som stretar på bland löv och steklar kan komma att försvinna från jorden inom några årtionden. Försvinna från universum. Och några hundra varianter av oss har inte synts till sedan 1980-talet. Sjukdomar, torka, försvunna biotoper – vi dukar under för allt möjligt.
Vad är det då jag vill med detta, Gustav?
Jag vill att du ska betänka att vi arbetar i olika klimat, vi utdöda och döende amfibier och du levande människa.

Om det för oss främst är meterologins och trädens opinioner som skapar det som kommit att bli undergång för några av oss, är det för dig andra opinioner som bestämmer ditt öde. Vara eller inte vara i ditt habitat, handlar inte om förskjutningar av bladlundar eller väder, men av värderingar. Och så har det olyckligt kommit sig att det som vi paddor och groddjur skulle behöva för att överleva tycks vara ogynnsamt för ditt partis överlevnad i det rådande klimatet av värderingar.
Och att du, i valet mellan att rädda en liten knottrig ordlös groda och ett helt parti, gör dina avvägningar, är helt begripligt. Det kan tyckas orättvist att jag riktar det här brevet till just dig, som om du vore den mest illvilliga representanten för den del av mänskligheten som dödar oss. Jag vet att du kommer från en rörelse sprungen ur solidaritet och folkbildning med en stark och uppriktig längtan efter en annan värld. Så jag vill vända på det: Eftersom ditt parti åtnjuter det klart största förtroendet i miljöfrågor, livsbetingelsernas politik, finner jag det lämpligast att höra av mig till just dig.
Du och ditt parti säger med framtidstro att ni vill bygga ett hållbart Sverige.
Det låter härligt.
Jag hade också gärna haft ett hållbart Sverige att leva i. Först och främst hade jag velat ha ett liv.

Det som gör mig förbryllad, när jag tar del av era positiva visioner, är att det inte verkar någonstans som om människolivet ska komma att te sig särskilt annorlunda i framtiden. Du verkar planera för moderna, bekväma, enkla liv med tåg, bilar, snabba resor, prylar, högteknologisk utveckling.
Det är här jag blir orolig.
På mig verkar det som om att du – ni – blivit vana vid att ingenting får hota framfarten och att om hinder, så som en liten groda, ställer sig i vägen, gäller det att liksom en slalomåkare parera porten, svänga förbi på ett så smidigt sätt som möjligt.
Men tänk om det inte är porten – grodan, jag – som är problemet.
Tänk om ni åker käpprätt åt fel håll.
Tänk om det vore rimligare att tvärnita, stanna, tänka.
Inleda vad som måste komma att bli en mödosam, obekväm period.
Ett avsägande av privilegier.
Stillhet.
Ödmjukhet.

Jag vill inte vara en pessimistisk liten groda. Men denna optimism kring att mina problem försvinner så länge ni bygger solpaneler och vindkraftverk,
lägger räls och bygger tåg,
bygger cykelbanor,
bygger spårvagnsnät,
bygger tunnlar,
bygger tunnelbanor,
bygger busslinjer,
bygger bussar,
bygger spårvagnar,
bygger skolor,
bygger bostäder och förorter,
bygger om skolor,
lagar annan mat i skolor, på sjukhus och äldreboenden,
justerar priser så att det skadliga blir dyrare
och eldar upp överflödet som biogas –
hur bra allt det än är –
att det gör er så optimistiska
det förvånar och oroar mig.

Jag vet inte. Jag kan ha fel. Jag är en liten groda. Men jag har förstått att 90 procent av växthusgasutsläppen ska bort inom några få år.
Då måste väl det betyda att endast tio procent av det som utrotar oss får vara kvar?
Tio procent av skogsavverkningen,
tio procent av flygresorna,
tio procent av industriköttet och mejeriprodukterna,
tio procent av kolkraften,
tio procent av oljeindustrin?
Hur, om inte alla gör liknande uppoffringar, ska ni motivera varandra att stanna upp och byta sätt att leva?
Hur ska ni få den ena att avsäga sig bekvämligheter och privilegier, om den andra får behålla samma privilegier och bekvämligheter?
Jag ska inte påstå att jag vet mer om framtiden än dig, Gustav, men om du tror att massivt byggande av olika saker ska lösa allting åt er – och oss, så att vi kan leva – då tror jag ni är mer än lovligt naiva.
Tack Gustav, jag går nu.

Grodan, genom Jonas Gren