”Pengarna är en mäktig herre”
Francisco de Quevedo

Krisen i dagens Europa tvingar även de som hittills blundat att inse faktum, att är det finansmarknaderna som styr det ekonomiska spelet. Det handlar om en grundläggande förändring: makten har övergått från politikerna till börsspekulanterna och en flock bedrägliga bankirer.
Varenda dag hanterar marknaderna kolossala summor, bland annat eurostaternas skulder på sju miljarder euro enligt Europeiska centralbanken, ECB. Marknadernas dagliga kollektiva beslut kan störta regeringar och diktera politiken, som drabbar folken.   
Att dessa ”världens nya herrar” inte känner något ansvar för det gemensamma bästa får dramatiska följder. Solidaritet är inget som bekymrar dem. Och ännu mindre välfärdsstaten. Girigheten är deras enda drivkraft. Snikna spekulanter och bankirer härjar som maffior med rovfåglars mentalitet. Och med så gott som fullständig straffrihet.

Alltsedan krisen bröt ut 2008 – till stor del orsakad av bankirerna – har ingen på allvar lyckats reformera marknaderna eller ställa dem till svars. Och trots all kritik mot ”systemets irrationalitet” fortsätter finansmarknadernas handlare sitt cyniska värv.
Självklart har bankerna en nyckelroll i det ekonomiska systemet. Och deras traditionella verksamhet behövs – främja sparande, erbjuda hushållen lån, finansiera företag, underlätta handeln. Men sedan den ”allsidiga banken” lanserades på 1990-talet med all möjlig spekulationsverksamhet och investeringar, har de bedrägerier, humbug och skandaler som spararna utsatts för mångdubblats.
I ett av de mest skamlösa fifflen spelade USA-banken Goldman Sachs – som idag dominerar finansvärlden – huvudrollen. Det var år 2001 som Goldman Sachs bistod Grekland med att snygga till bokföringen så att kraven för att få växla över till euron verkade uppfyllda. Det tog sju år innan fusket upptäcktes och exploderade som en bomb. Följden blev förödande: ”Nästan en hel världsdel hamnade i skuldkris; ett land, Grekland, utplundrat och på knä; recession, massiva avskedanden, förlorad köpkraft för arbetarna; omstrukturering som offrade det sociala trygghetssystemet; anpassning och elände.”(1)
Bestraffades upphovsmännen till detta katastrofala svindleri på något sätt? Mario Draghi, tidigare Goldman Sachs’ viceordförande i Europa, och således väl insatt i fifflet, belönades med ordförandeskapet i Europeiska centralbanken. Och Goldman Sachs kunde plocka ut 600 miljoner euro som ersättning för uppsnyggningen av Greklands bokföring. Så stadfästes principen att bankernas stora svindlerier som regel ska förbli ostraffade.
Det kan de tusentals spanska småspararna bekräfta, de som köpte aktier i Bankia samma dag den lanserades på börsen. De införstådda visste att aktien inte var att lita på och bara befann sig en hårsmån från papperskorgen.
Spararna litade på Rodrigo Rato – Bankias dåvarande styrelseordförande och tidigare generaldirektör för Internationella valutafonden (IMF) – som inte tvekade att den 2 maj 2012 försäkra: ”Vår betalningsförmåga och likviditet står mycket starka.”(2) Fem dagar senare fick marknadstrycket honom att avgå och strax därpå gick staten in med 23,5 miljarder euro för att förhindra bankens konkurs.
Till saken hör att mindre än ett år tidigare, i juli 2011, hade Bankia till synes klarat den ”stresstest” som Europeiska bankmyndigheten (EBA) utsatte Europas 91 största finansinstitutioner för. Bankia fick grönt ljus för ”högsta stresstålighet”.(3) Det ger en fingervisning om EBA:s oförmåga och oduglighet för uppdraget att garantera våra bankers betalningsförmåga.

Andra som kan vittna om bankirernas fräckhet är de spanska offren för skandalen med preferensaktierna. Det var ett bedrägeri som drabbade över 700 000 sparare som förlorade sin ekonomiska trygghet. De lurades att tro att de köpte något som likande en fastränteplacering. Men de visste inte att dessa placeringar inte omfattades av bankernas garantifonder. Bankerna är inte ens tvungna – även om de har tillgångar – att återbetala det ursprungliga kapitalet och ännu mindre några räntor.
Denna svindel avslöjade också att de sparare som föll offer för bankbluffen inte kunde räkna med något stöd från spanska centralbanken eller värdemarknadskommissionen (CNMV).(4) Och uppenbarligen inte heller med något stöd från regeringen. Den ägnar sig i stället åt massiva insatser för att rädda bankerna samtidigt som den straffar medborgarna med nedskärningar och åtstramningar. Statsministern Mariano Rajoy tog ett lån från EU på 100 miljarder euro för att stötta upp Spaniens bankväsende. Samtidigt fortsätter de spanska bankerna att medverka till massiv valutaflykt. Fram till september i år uppskattades att 220 miljarder euro hade flyttats ut från Spanien.(5) Det är två gånger mer än det lån regeringen tog från EU för att rädda banksystemet.
Men skandalerna tar inte slut där. Bankbedrägerierna har inte upphört. HSBC-banken anklagades nyligen för penningtvätt åt knarkhandeln och särskilt mexikanska knarkhandlare. JP Morgan satsade på sanslösa spekulationer med oerhörda risker som ledde till förluster på 7,5 miljarder euro och ruinerade tiotals stora kunder. Och Knight Capital förlorade över 323 miljoner euro över en natt i automatisk valutaspekulation.  
Men den mest besvärande internationella skandalen är Libor. Storbritanniens bankförening lägger dagligen en räntenivå för sina mellanhavanden kallad London interbank offered rate, förkortad Libor. Denna räntenivå räknar Reuters finansavdelning fram genom att fråga de 16 största bankerna om vad de betalar för lånat kapital. Och ett medelvärde fastställs. Eftersom det är den ränta bankerna använder i sina lån sinsemellan blir Libor en referens i hela världens finanssystem och påverkar lån på omkring 350 miljarder euro. Minsta lilla förändring får kolossala effekter. Inom euroområdet kallas motsvarigheten Euribor och räknas fram utifrån uppgifter från ett sextiotal storbanker.

Svindeln bestod i att Libors referensbanker kom överens om att ljuga om sina räntenivåer och därmed manipulera Libor och kunna sätta högre räntor på sin utlåning till hushåll och företag. Detta har pågått under många år.
Undersökningarna har visat att ett tiotal internationella storbanker – Barclays, Citigroup, JP Morgan Chase, Bank of America, Deutsche Bank, HSBC, Crédit Suisse, UBS (Union des Banques Suisses), Société Générale, Crédit Agricole, Royal Bank of Scotland – deltog i manipulationen.
Denna oerhörda skandal visar vilken brottslighet som präglar den internationella finansvärldens innersta krets. Miljontals familjer fick betala högre räntor än befogat på sina lån. Många kunde inte betala och fick gå från hus och hem. Många vräktes för att de inte kunde betala dessa manipulerade höga räntor.(6)  Och än en gång blundade de myndigheter som skulle kontrollera bankmarknaderna. Ingen har straffats, utom fyra underhuggare.(7) Alla inblandade banker fortsätter sina affärer som om ingenting hade hänt.

Hur länge kan länder som kallar sig demokratiska leva med denna straffrihet? Det var annat i USA 1932. Då uppdrog president Herbert Hoover New Yorks åt statsåklagare Ferdinand Pecora, son till italienska invandrare, att undersöka bankernas ansvar för krisen 1929. Hans rapport var förkrossande. Han föreslog att de skulle kallas ”bankster” som sammandrag av bankir och gangster. Rapporten ledde till president Franklin D. Roosevelts beslut att skydda medborgarna från spekulationsriskerna genom att tvinga på bankvärlden ”Glass-Steagal-lagen”. Den stadfäste att sparbankers och investeringsbankers olika verksamheter och ansvar var oförenliga och måste hållas åtskilda. Lagen avskaffades 1999. Vilken regering inom euroområdet sk
ulle idag våga sig på en sådan lagstiftning?

Översättning Eva Björklund

Fotnot:
1. Eduardo Febbro, ”Hur Goldman Sachs tricksande med Grekland”, 120313.
2. El País, 120502.
3. Utifrån denna beklagliga rapport försäkrade några analytiker – för mindre än 15 månader – att det spanska banksystemet tillhörde ”världens mest stabila”. El País skrev till exempel att ”Faktum är att de stora spanska bankerna lätt överträffar de krav på eget kapital som krävs för att står emot en hypotetisk ekonomisk kris inom de närmaste två åren.” 110615.
4. Flera kundföreningar har ställt sina juridiska avdelningar till offrens förfogande.
5. Cinco días, Madrid 121021.
6. Spanien har den mest brutala lagstiftningen på området. Sedan krisen inleddes 2008 har mer än 400.000 tvångsvräkningar genomförts.
7. Barclaybanken dömdes till böter på 365 miljoner euro. Den avskedade sin styrelseordföranden, Marcus Agius. Hans rådgivare, Bob Diamond, en av de ansvariga för Libormanipulationen, avgick – mot en avgångsersättning på 2,5 miljoner euro.