”Mer än de flesta andra samhällsproblem har befolkningsfrågan förmått uppröra sinnena.”
Så börjar paret Myrdals Kris i befolkningsfrågan, och syftar på det obekväma i att intima familjebeslut påverkar ekonomin, och därmed också görs till politik. För att få igång sängplikterna föreslår de bland annat offentliga småbarnkammare som kan ta hand om ”hela barnet hela dagen”, så att arbetande kvinnor inte blir fastlåsta i hemmet.
I dag är det högern som framför allt oroar sig för sjunkande barnafödande. Problemen är delvis självförvållade, då deras politik för att stänga gränsen skyndar på problemet med en åldrande befolkning, samtidigt som de monterar ned de välfärdssystem som gör det möjligt att både jobba och föda barn. Allt som återstår är konservativa uppläxningar i tidningarna, som väl knappast kommer att få folk att ligga mer.
Svaret är förstås att stoppa den skenande ojämlikheten, samt minska arbetstiden så att vi får mer tid för annat – inklusive att få barn, om vi vill det.
Därför är det tacksamt att Elsa Kugelberg skingrar några av myterna i Dagens Nyheter. Hon skriver att andelen barnlösa kvinnor snarare har minskat, men att de föder färre barn, och att mammor i den rika världen i dag tillbringar mer tid med sina barn i dag än på 60-talet. Kvinnor är alltså inte alls de själviska veklingar som de framställs som av konservativa röster som Håkan Boström (G-P, 15/6), Josefin de Gregorio (SvD, 12/10 2023), Anna Björklund (SvD, 22/3) och Susanna Birgersson (24/2).
Det är lustigt att Boström i sitt svar till Kugelberg påstår att det är hon som importerar det amerikanska kulturkriget till Sverige, med tanke på att det är radikalhögern som satt frågan på agendan. Miljardärtrollet Elon Musk har flera gånger påstått att en ”befolkningskollaps” på grund av låga födslotal är ett större hot än den globala uppvärmningen, och donerat minst 100 miljoner kronor till forskning om hur avlandet kan fjuttas igång. Och republikanska vicekandidaten JD Vance har beskrivit Demokraterna som ”barnlösa kattkvinnor” och kallat människor utan barn för ”sociopater”.
I en rörelse där även islam framställs som ett civilisatoriskt hot är invandring förstås inte en lösning. Snarare är den, enligt Håkan Boström, ”ett uttryck för en människosyn där medborgare betraktas som utbytbara storheter utan kulturellt sammanhang” – ett styltigt sätt att säga att muslimer inte kan bli svenskar.
Moralismer om att kvinnor måste sätta sin livmoder i nationens och faderns tjänst skymmer dock en befolkningskris som är desto verkligare. Nämligen att arbetarmän har svårast av alla att bilda familj. Problemet är alltså inte den frivilliga barnlösheten utan den ofrivilliga.
En intressant studie av ekonomerna Anne Boschini och Marianne Sundström visar att andelen män med låg inkomst som inte har fått barn har ökat dramatiskt mellan 1991 och 2014, ett ekonomiskt samband som även gäller för kvinnor. På ännu en punkt har alltså arbetare svårare att uppnå sina livsmål. Svaret är förstås att stoppa den skenande ojämlikheten, samt minska arbetstiden så att vi får mer tid för annat – inklusive att få barn, om vi vill det.
Men sådana här ekonomiska samband begriper sig högern inte på, utan skyndar snarare på utvecklingen. Kvar återstår att återföda en konservativ paradgren – att skylla på kvinnorna.
