Den tysk-palestinska teoretikern Anna Younes myntade 2015 begreppet ”kriget mot antisemitismen”. Hon placerade därmed korståget mot antisemitism jämte kriget mot drogerna och kriget mot terrorn, och beskrev det, liksom dessa tidigare ”krig”, som ett projekt med rasistiska och koloniala förtecken.

Younes tog fasta på hur antisemitismen i Väst premieras som en särskilt allvarlig form av rasism och samtidigt projiceras på rasifierade icke-européer, framförallt araber och muslimer. I denna manöver förs den europeiska skulden för antisemitismen över på andra folk, samtidigt som deras påstådda antisemitism rättfärdigar ökad övervakning, exkludering och repression.

I en nyutkommen bok (The new racial regime: Recalibrations of white supremacy) har den i Australien verksamma judiska forskaren Alana Lentin influerats bland annat av Younes analys. Lentin beskriver hur ambitionen att definiera antisemitism som något kvalitativt unikt och tilldela den en disciplinerande funktion i förhållande till andra former av rasism gör striden mot antisemitism till ett instrument för att kuva och motarbeta antikoloniala, antirasistiska och antifascistiska rörelser. Hon framhåller detta instrument som särskilt viktigt för att understödja och rättfärdiga Israels pågående folkmord i Gaza.

I en europeisk kapitalism som i sin själva upprinnelse är rasistisk, menar Lentin, har judar kommit till användning som en slags raslig buffert vars funktion skiftat beroende på imperiets behov: en inre främling att lasta för systemets kriser när så krävdes; en fjärran like att allieras med när Mellanöstern måste undertryckas, genom Israel. Icke-vit då, vit nu. Denna analys förklarar hur ”antisemitism” transmuterats från att vara fascismens eget kännetecken, till att i dag vara dess röda skynke och måltavla.

Med utgångspunkt i Marx och den svarta amerikanska marxisten Cedric J. Robinson beskriver Lentin hur ”juden” formats som en projektionsyta för den vita kapitalismen, parallellt med konstruktionen av andra rasliga ”andra”, i syfte att befästa det europeiska herraväldet.

I en modern europeisk diskurs som stämplar araber och muslimer som ociviliserade, efterblivna och terrorister skrivs judens roll om som arabens antagonist. Hen får lämna sin tidigare orientaliska status och uppgå i den europeiska civilisationen. På villkor att hen anammar sionismen, ska tilläggas, och införlivar den med sin judiska identitet.

Antisemitismen, som historiskt är ett europeiskt fenomen, har av samma krafter som en gång drog den till sin absoluta spets genom Förintelsen, sålunda paketerats om och pådyvlats arabvärlden. Idag är det Europas och västvärldens ansvar att rädda och skydda judarna från den ”nya antisemitismen”, som sägs frodas bland muslimer och socialister. Judisk trygghet fungerar nu som en omskrivning för vit överhöghet och kapitalistisk expansion, menar Lentin.

Israels krig mot arabiska barbarer blir i samma drag ett krig till försvar för den västerländska civilisationen. Och det är sionismen – ett i grunden europeiskt, kolonialt projekt – som förvandlar juden till vit och västerländsk. 

Behovet av formella, institutionella och exklusiva definitioner av antisemitism måste förstås mot denna bakgrund. IHRA:s definition, som är den som fått störst genomslag och utgör potentiell lagstiftning i flertalet länder, är det allvarligaste uttrycket för hur detta repressiva verktyg är på väg att bli juridisk verklighet. Tillämpningen av IHRA, som bland annat likställer antisionism med antisemitism, går inte att särskilja från reaktionen mot Palestinarörelsen. I Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA) har dessa krafter ett villigt redskap. 

På ett sätt som påminner om Antipiratbyråns självrådiga rättskipning på 00-talet, men med betydligt värre konsekvenser, ägnar SKMA en stor del av sitt uppdrag åt att jaga och hänga ut antisionister. På så vis föregriper de en annalkande lagstiftning som faktiskt – ännu – saknar svensk rättsverkan. Att påpeka att detta är ett politiskt färgat lobbyarbete är måhända ”antisemitism” enligt någon av de många IHRA-paragraferna men det är på intet vis rasism. Förutsatt, vill säga, att vi med rasism menar etniska fördomar i kombination med strukturell makt – en definition jag trodde vänstern var någorlunda överens om.

Trots att antisemitismen haft skiftande funktioner i den kapitalistiska ordningen det senaste seklet har en grundläggande relation bestått: sionismen och antisemitismen som ömsesidigt beroende krafter. Sionismens fader, Theodor Herzl, framhöll själv hur sionismen inte kan överleva utan antisemitismen.

I dag är konstruktionen av antisemitism som ett evigt och från andra förtryck väsensskilt hot mot judarna en central och oumbärlig del av det israeliska projektet. Det moderna kriget mot antisemitism, betonar Younes och Lentin, är inte på något vis en ansträngning för att befria världen från faktiska fördomar om judar. I första hand är det ytterligare ett sätt att kuva, disciplinera och kriminalisera de tilltagande ropen från den koloniala kapitalismens offer.

Detta, om något, borde vara föremål för Paulina Sokolows oro.