Centralafrikanska muséet i Bryssel. I en vacker park omgärdad av små konstgjorda sjöar ligger Musée Royal de l’Afrique Centrale. På kung Leopolds initiativ inrättades det under 1800-talets senare hälft. I den kupolvälvda entrén möter besökaren tre stora förgyllda statyer med text som lyder:
”Belgien bringar civilisation till Kongo”
”Belgien bringar säkerhet till Kongo”
”Belgien bringar välstånd till Kongo”
I vanlig ordning visas ”exotiska” motiv där montertexten ger besökaren små ursäktande och förklarande texter. Det är masker, spjut, fiskeredskap och skulpturer med putande kvinnobröst och synliga snoppar. Filmer med barbröstade unga kvinnor som utför kroppsmålningar och svarta människor som dansar till trummor.

Helt malplacerat har modern konst av lokala förmågor stoppats in. En tavla ställer frågan ”What cause domestic violence?”. Målningen föreställer en man som slår en liggande kvinna. Bredvid hänger en målning med texten ”Virgins go bare breasted in the remote areas”.
Frågande går jag vidare och möts av en gigantisk staty av Kung Leopold själv. Han står ganska anonymt i ett hörn utan namnskyllt eller undertext. Mytomanen Henry M Stanley finns förstås också med. Han tittar lite förstrött åt sidan och texten lyder: ”Klädd som han var när han mötte Dr. Livingstone in Africa.”
Till det mer intressanta hör en ny sektion med intentionen att på ett ”djupare” plan förhålla sig till kolonialtiden och dess fruktansvärda konsekvenser för kongoleserna. Bra. Äntligen. Men där möts jag av en tidsaxel målad på väggen som proklamerar att kolonialtiden ”bara” utgör en kort period av hela Kongos historia. Den börjar år 300 och slutar 1960. Belgiens tyranni markeras – med rött – mellan åren 1885-1960. Hemska foton på tillfångatagna och stympade människor varvas med bilder på hur belgarna ger medicin till ”infödingarna” och hur de ordnar utbildning.

I ”sista” rummet har kongoleserna blivit fria. Som över en natt transformerades förtryckta till glada och frihetsälskande vita och svarta människor. Sida vid sida. Foton visar vita familjer sittandes vid matbordet ivrigt diskuterandes och svarta familjer i dito situation. En vit man plockar blommor i rabatten och ett annat foto med en svart man som rensar ogräs i en annan rabatt. ”Titta så lika vi egentligen är” tycks vara andemeningen. Jag blir generad å utställarens vägnar. Fullständigt distanslöst, dumt och naivt. Precis som Nordiska museets utställning om samerna.