Över hela Europa mörknar den politiska kartan, men i Belgien fortsätter det marxistiska Arbetarpartiet att skörda framgångar. Efter att ha blockerat framväxten av högerpopulism i Vallonien är partiet nu tredje störst i Bryssel och växer även i det högerdominerade Flandern.
Det var inte bara i Frankrike som söndagens val ledde till en dramatisk skräll. I Belgien var det en ”supervalsöndag”, där val höll till landets alla kammare, från lokala och regionala till nationella och EU-parlamentet. Efter att det liberala regeringspartiet OpenVDL kollapsat i Flandern meddelade premiärminister Alexander De Croo att hans regering avgår. Orsaken till kollapsen i Flandern var framgångarna för det högernationalistiska N-VA som tillsammans med högerextrema Vlaams Belang helt dominerar det politiska landskapet i landsdelen. Men det berodde delvis även på att vänsterpartiet PvdA/PTB, eller Arbetarpartiet som det står för, oväntat nog gick framåt.
Partiet fick drygt åtta procent av rösterna i regionen, och blev därmed större än De gröna och nästan lika stora som det liberala regeringspartiet. Enligt Arbetarpartiets politiska ordförande David Pestieau visar det att partiet kan nå framgång i alla möjliga miljöer.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
– Det finns stora skillnader mellan de politiska landskapen i dag, efter 20 års högerextrem dominans, men detta bevisar att det inte är omöjligt för den radikala vänstern att nå framgång i Flandern, säger han till Flamman.
I över tio år har Arbetarpartiet varit en framgångssaga i ett allt mörkare Europa. Partiet är Belgiens enda helt nationella parti, det vill säga det består inte av två separata grupper utan är ett enhetligt tvåspråkigt parti. Det har länge varit den huvudsakliga radikala kraften i det fransktalande Vallonien, men i söndagens val var det i de andra landsdelarna som partiet för första gången gick framåt på allvar.
I huvudstaden Bryssel, som utgör en egen federal region, ökade partiet som väntat från drygt 12 till nästan 17 procent, bara ett par procentenheter bakom Socialistpartiet. Sandrine Morgante (bilden) är konstnär och arbetar för partiet i arbetarstadsdelen Anderlecht. Hon väntade sig ett bra resultat och är snarare besviken på att partiet inte gick ännu bättre.
– Jag väntade mig en stor framgång i Bryssel, givet hur opinionsmätningarna har sett ut. Däremot hoppades jag att vi skulle gå om Socialistpartiet, säger hon.
En av de huvudsakliga orsakerna till framgången menar hon är bostadsfrågan i Bryssel.
– Bostadskrisen är väldigt svår i Bryssel. Prekariseringen är ett stort problem för unga och många hushåll, och Arbetarpartiet är det enda parti som har haft en konsekvent politik för att hantera dessa frågor.
Även David Pestieau (bilden) härleder framgången till den sociala kris som Bryssel har drabbats av de senaste åren, inte minst vad gäller bostäder.
– Skatteorättvisorna är vår nyckelfråga. Den är konkret och inte bara ideologisk: vem ska betala för krisen? I Bryssel är bostadskrisen den största frågan. Därför röstar de allt mer på oss.
En annan orsak till framgången i huvudstaden är Arbetarpartiets inställning till kriget i Gaza, enligt Sandrine Morgante.
– Arbetarpartiet utmärker sig från de andra då vi alltid har kritiserat apartheidpolitiken i Israel. Vi har lett frågan i Bryssel och varit väldigt aktiva i demonstrationer mot kriget. Väljarna i många delar av Bryssel har rötter i Mellanöstern och röstar på oss på grund av detta, men det gör även unga som har politiserats av den ekonomiska krisen och den nuvarande regeringens dubbelmoral, säger hon.
I Europaparlementet ökade partiet från 8,4 till 10,7 procent och det nationella parlamentet ökade man antalet platser med två till 14. Men framgångarna i Bryssel, Flandern, EU-parlamentet och på det nationella planet kommer på bekostnad av en tillbakagång i partiets egentliga fäste, Vallonien. Där har Arbetarpartiet länge utgjort den dominerande kraften bland radikala partier och ständigt utmanat det regerande Socialistpartiet från vänster. I söndags skedde för första gången på flera val ett brott med den trenden, då partiet backade från nästan 14 procent till drygt 11.
– Vallonien lutar traditionellt till vänster, men det pågår en högervåg där nu. Så vi har inte lika stora möjligheter att gå framåt där längre som i Bryssel, säger David Pestieau.
Partiet tappade dock inte lika mycket som Socialistpartiet, som sprangs om av liberala MR och ikapp av kristdemokraterna.
Arbetarpartiet har länge ansetts vara en av orsakerna till att inget högerextremt parti har vuxit fram i Vallonien. Hittills har de lyckats suga upp det sociala missnöje som ofta göder sådana partier. Men enligt David Pestieau finns det ingen garanti för att det kommer att förbli så.
– I dag har vi en extremhöger i Flandern som är en av Europas starkaste och mest välorganiserade. I den fransktalande delen har detta inte skett. Det betyder inte att det inte har gjorts försök, och det finns en bas för det i Vallonien också. Jag tror inte att södra Belgien är immun mot extremhögern. En fjärdedel av vallonerna säger sig vara beredda att rösta på Marine Le Pen om de hade kunnat.
I detta val gjordes ett försök att lansera ett högerpopulistiskt parti i Vallonien, i form av Chez Nous (”Hos oss”). Det lyckades dock inte ta sig över femprocentsspärren till det regionala parlamentet. Även däri hade partiet mötts av en blockad, eftersom alla övriga partier vägrar samarbeta med extremhögern som därför knappt heller ges någon medieuppmärksamhet.
Skatteorättvisorna är vår nyckelfråga. Den är konkret och inte bara ideologisk: vem ska betala för krisen?
– Vi har gjort allt för att extremhögern inte ska slå rot i Vallonien. Det vi ser är att många inte röstar eller röstar blankt, som kanske hade röstat på extremhögern. Många andra som hade röstat på extremhögern sugs upp av oss, förmodligen på grund av vår upproriska retorik och kritik av mittenpartierna, säger David Pestieau.
Han tror att de regionala skillnaderna i Belgien, som förstärks av den känsliga språkfrågan, egentligen är mycket mindre än vad många tror.
– I de två stora regionerna, Flandern och Vallonien, ser man i undersökningar att i 80 procent av frågorna håller folk med varandra. Till exempel vill nästan alla att förmögenhetsskatten och pensionerna ska höjas. Skillnaden är mycket mindre än vad valresultaten visar. Jag tror att det är det politiska utbudet som är problemet.
Eftersom Arbetarpartiet är det en enda helt nationella partiet, med effektiva företrädare som parlamentsledamoten Raoul Hedebouw, gör det att partiet kan få större genomslag i dessa frågor, som också tillhör partiets nyckelreformer.
– Vi talar på ett sätt som ligger nära hur folk upplever sin vardag. Det är baserat på en antikapitalistisk analys, vi attackerar ofta miljonärerna som de ansvariga för vår kris. En av våra huvudfrågor är det vi kallar miljonärskatten. En annan är lönerna som vi anser bör höjas, säger David Pestieau och fortsätter:
– Ytterligare en aspekt är vår kritik mot den traditionella politiken, som är förenad med för många privilegier. Vi har klassmässig retorik och är ett marxistiskt parti som fortsätter att tro på klasskampen, som värderar arbetarklassen högt och framhäver dess intressen. Detta skiljer oss från andra partier.
