–Vi visste inte vad vi gav oss in i när vi tackade ja, berättar Fadma-Amine Lahoussine.
– Vilket var tur för hade vi vetat att det skulle ta fem år och hur mycket jobb som krävdes hade vi förmodligen inte vågat.
Hennes man Fadel skrattar instämmande samtidigt som han häller upp sitt nybryggda söta myntate i plastmuggar. Ett generöst fat med kakor skickas runt. Vi sitter i ett trädgårdsskjul i stadsodlingen La Jardin Majorelle i stadsdelen Molenbeek i Bryssel. Det regnar och är gråkallt.
Väggarna i skjulet är fulla av fotografier på politiker, forskare och en och annan kändis från världens alla hörn, som liksom vi kommit hit för att lära sig hur det som verkar omöjligt för bostadspolitiken och fastighetsmarknaden i våra respektive hemländer – det vill säga att bygga nya bostäder av god kvalitet centralt i en storstad som låginkomsttagare har råd att bo i – här har gjorts möjligt.

– Vi fem, Fadel, jag och våra tre barn bodde trångt i en hyresrätt som vi knappt hade råd med här i Molenbeek. Lägenheten var sliten. Vi trivdes i området men det var tufft att bo på varandra med grejer överallt. Det blev ofta bråk, särskilt när barnen blev lite äldre.
– 2004 bjöd medborgarkontoret i Molenbeek in till ett informationsmöte om ett nytt projekt där vi med låga inkomster skulle ges möjlighet att äga en bostad och ha möjlighet att få vara med och påverka hur den skulle se ut. Vi var lika skeptiska till hur det skulle gå till när vi gick dit som vi när vi kom hem, skrattar Fadma-Amine Lahoussine.

Initiativtagare till mötet var Geert de Pauw (bilden), socialarbetare och ansvarig för bostadsfrågor på medborgarkontoret i Molenbeek. I början av 2000-talet såg han hur konsekvenserna av Belgiens länge förda bostadspolitik att stödja och premiera bostadsägande på bekostnad av hyresrätten påverkade bostadssituationen i stadsdelen.
– Hyresvärdar höjde redan höga hyror, vilket tvingade familjer och andra med låga inkomster att lämna stadsdelen. Allt fler hyresrätter omvandlades till äganderätter och en tydlig gentrifiering av området påbörjades. Jag kände att vi behövde göra något för att bryta utvecklingen, berättar Geert de Pauw.
Tillsammans med familjen Lahoussine och tretton andra trångbodda familjer med otrygga bostadsförhållande i Molenbeek kontaktade De Pauw den icke-vinstdrivande organisationen Cire, som bland annat arbetar med sociala bostadsprojekt för invandrare och flyktingar, den regionala bostadsfonden Fonds du logement de la Région de Bruxelles-capitale och kommunen. De Pauw föreslog att de tillsammans skulle genomföra ett bostadsprojekt med målsättningen att skapa hållbara bostäder av god kvalitet som familjerna hade råd att bo i. Om familjerna skulle få möjlighet att bo kvar i området skulle de samtidigt bidra till att motverka den pågående gentrifieringen av Molenbeek. Kommunen gav fonden möjlighet att köpa en tomträtt i stadsdelen. Cire och den regionala bostadsfonden var projektets byggherrar och finansiärer.
Målsättningen är att hjälpa de hushåll som har svårast att hitta ett anständigt boende på den privata bostadsmarknaden.
Med stöd av medborgarkontoret bildade familjerna en förening, en form av byggemenskap. En arkitekt, Damien Carnoy, anlitades att leda workshops där familjerna fick hjälp att formulera sina bostadsönskemål samt tillsammans diskutera hur man ville nyttja gemensamhetsutrymmen.
–Vi gick på så många möten. Det var väldigt rörigt och oklart hur huset skulle se ut, hur vi skulle kunna påverka hur vår lägenhet skulle se ut och inte minst hur vi skulle ha råd att köpa den i slutändan, berättar Fadma-Amine.
2009, efter fem års hårt arbete, var L’Espoir (”Hoppet”) som huset heter, inflyttningsklart. Det var ett av Bryssels första flerbostadshus helt byggd i trä. Det är ett så kallat passivhus (ett energieffektivt hus som kräver väldigt lite energi för uppvärmning tack vare kraftig isolering och ett särskild ventilationssystem) med solpaneler, sedumtak och regnvattentank som både ser och fungerar annorlunda än övriga bostadshus i kvarteret. I dag är det hem åt 14 familjer.
Stadsodlingen, som ligger på en tidigare ödetomt invid L’Espoir, har blivit en viktig gemensam mötesplats för boende i hela området. Den sköts av frivilliga och är öppen för allmänheten under vissa tider. Här odlas grönsaker, örtkryddor och blommor. Det finns även ett hönshus.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
– De fem åren från det första mötet till att vi flyttade in kändes osäkra. Flera av familjerna som var med när projektet startade hoppade av under resans gång, men vi var med hela vägen. I dag är vi jätteglada och stolta över att bo i det här färgglada och lite knasiga huset, berättar makarna Lahoussine.
När huset var färdigbyggt sålde Cire och fonden lägenheterna som äganderätter till familjerna, som endast betalade byggkostnaderna. Fonden stod för kostnaden för tomten, som fonden fortsatt äger. Bostäderna blev därmed runt 40 procent lägre jämfört med nyproduktion på den kommersiella bostadsmarknaden i Bryssel. Familjerna beviljades lån med Cire som borgenär.
Efter 15 år har några av grannarna flyttat och nya kommit till.

– Om en familj vill flytta får äganderätten inte säljas på den kommersiella bostadsmarknaden. Fonden kräver att bostaden fortsatt ska vara tillgänglig för låginkomsttagare. Vid en försäljning får familjen garanterat tillbaka sin investering plus en indexuppräkning, men inte mer. Detta för att undvika spekulation, förklarar Geert De Pauw.
För De Pauw och Cire var målsättningen med L’Espoir att visa att klimatsmarta bostäder inte måste vara ett privilegium för rika, men också att de kräver betydande offentliga investeringar för att skapa bra bostäder av hög kvalitet för låginkomsttagare.
För Geert de Pauw blev arbetet med L’Espoir starten på ett ökat engagemang i bostadsfrågan. Cire, fonden och kommunen hade inte möjlighet att skala upp modellen som gjort byggandet av L’Espoir möjlig samtidigt ökade efterfrågan av billiga hyresrätter i Bryssel.
– Jämfört med våra grannländer, Nederländerna och Frankrike, har Belgien få offentligt ägda hyresrätter. När bostadspriserna mellan 2000 och 2010 fördubblades hade allt färre råd att köpa bostad. Trots att efterfrågan på billiga hyresrätter ökade kraftigt byggdes det knappt några nya allmännyttiga bostäder. Som svar på bostadskrisen startade jag tillsammans med en grupp aktivister verksamma i olika bostads- och grannskapsföreningar Belgiens första community land trust, berättar han vidare.
Modellen för bostadsbyggande, som förkortas CLT, utvecklades av den amerikanska medborgarrättsrörelsen i slutet av 1960-talet. Liksom modellen för l’Espoir bygger den på att markägande och fastighetsägande särskiljs. Medan tomten ägs och förvaltas långsiktigt av en stiftelse så ägs bostäderna gemensamt av de boende. CLT:erna förvaltar mark och bostäder utan vinstintresse. Finansieringen av bostadsbyggandet är ofta subventionerad genom lån med låg ränta och långa amorteringstider. Stiftelsens stadgar reglerar möjligheten att sälja bostäder och mark på den kommersiella fastighetsmarknaden.
– Målsättningen är att hjälpa de hushåll som har svårast att hitta ett anständigt boende på den privata bostadsmarknaden, berättar De Pauw.
CLT-projektet i Bryssel, CLTB, är i dag beroende av regionalt finansiellt stöd. Subventionerna uppgår till max 765 euro per byggd kvadratmeter. Det innebär att CLTB kan erbjuda äganderätter för 25 till 50 procent under marknadspriset. De boende kan teckna bolån hos vilket finansinstitut som helst, men CLTB har ett nära samarbete med Bostadsfonden i Brysselregionen, som erbjuder avgiftsfria bolån till förmånliga räntor (mellan 1,5 och 3 procent). Avbetalningar och ränta begränsas till 30 procent av hushållsinkomsterna vid tidpunkten för tecknandet av bolånet.

När ett hushåll vill flytta återfås det investerade beloppet, plus en andel på 25 procent av värdeökningen sedan förvärvet. Av de 75 procent som återstår tilldelas 6 procent CLTB för att täcka organisationens driftskostnader. Resten dras av från försäljningspriset för nästa hushåll. Modellen håller på så sätt priserna nere för låginkomsttagare utan behov av ytterligare subventioner.
– Målet är en verksamhet helt oberoende av subventioner. I dag är den sårbar för förändrade politiska prioriteringar, förklarar de Pauw.
– Om myndigheter kan göra mark tillgänglig och stödja finansieringen av de kooperativa föreningarna finns potential att skala upp modellen. CLT-rörelsen växer i dag långsamt, men om politisk vilja finns kan den bli ett viktigt verktyg i bostadsförsörjningen i EU, menar de Pauw.
Hittills har CLTB färdigställt 115 lägenheter i sju bostadsprojekt. Närmare 80 lägenheter i ytterligare sju projekt är under uppförande.
En etnografisk forskningsstudie från 2024 har följt upp ett av projekten, Arc-en-Ciel, efter att CLTB har lämnat över bostadshuset till de boende. Den konstaterar att modellen har många fördelar, bland annat ökat demokratiskt deltagande. Samtidigt varierar engagemanget från person till person, och ibland har de boende hamnat i konflikter om ansvar för de gemensamma utrymmena, hur man ska bekosta renoveringar och husregler som högljuddhet och nedskräpning. Huruvida detta kommer att påverka trivseln på lång sikt menar forskarna att det är för tidigt att säga.
När vi druckit upp Fadels te och Fadma svarat på alla våra frågor i trädgårdsskjulet bjuder de in oss i sin lägenhet.
– Det tog ett tag att vänja sig vid att bo i ett passivhus med ventilationssystemet och regnvattentunnor, men nu känns det naturligt. Vi trivs jättebra i lägenheten, huset och med våra grannar, säger Fadma-Amine.
Fadel visar oss runt i lägenheten som är disponerad på två plan, med kök och vardagsrum på entréplan och sovrum en brant trappa upp.
– Det var mer livfullt när barnen fortfarande bodde hemma, men nu finns det å andra sidan plats för våra intressen, säger han och visar oss sin argannötpress i trä från hemlandet Marocko. Bästa nöten för allt – håret, huden!
Vi tittar nyfiket på allt från ventilationssystemet till förvaringsutrymmen. Men på väg upp mot sovrummen hejdar Fadma-Amine oss.
– Det är för stökigt däruppe!
Vi stegar lite skamset baklänges ned för trappan igen. Det får kanske finnas en gräns för vår nyfikenheten.
När vi lämnar L’Espoir tittar grannarna nyfiket ut och hälsar.
– Det bästa med att bo här är gemenskapen. Vi känner och hjälper varandra. Vi får ofta frågor om huset av folk som går förbi eller är nyinflyttade i området. Det är roligt att berätta om L’Espoir och förklara att det går att bo bra här i Molenbeek, även om man inte har så mycket pengar. Visst fick vi stöd och hjälp, men vi har alla köpt och betalat våra bostäder själva, avslutar Fadme-Amine stolt.