Efter de tyska lokalvalen kan vänstern snart styra Berlin. Om de rödgröna kan regeringsförhandla i det forna Östtyskland borde det gå i Sverige också.
I Tyskland pågår just nu en parallell debatt med den i Sverige: kan vänstern ingå i ett regeringsunderlag? Skillnaden är att i Berlin, där vänsterpartiet Die Linke förra söndagen blev största parti med 25,7 procent, är styrkeförhållandena de omvända. Socialdemokratiska SPD backade till ynka tolv procent. Efter några pliktskyldiga socialdemokratiska förmaningar om att Die Linke skulle vara extremistiskt och regeringsodugligt, inledde de tre rödgröna partierna förhandlingar i förra veckan.
Nationellt är debatten dock inte lika konstruktiv. Borgerliga och socialdemokratiska medier och partier har brännmärkt Die Linke som antisemitismvurmare. Till och med De grönas språkrör utesluter samarbete med ”antisemiter från Neukölln” – en referens till den invandrartäta Berlin-stadsdelen där tydligen alla är förmodade antisemiter på grund av sin etnicitet.
Hennes oväntat framgångsrika kampanj har fokuserat på plånboksfrågor, särskilt bostadskostnader, samtidigt som hon konsekvent har stött Palestina.
På högerkanten sprids konspirationsteorier om organiserat ”klanröstande”, inte minst från högerextrema Alternativ för Tysklands ledare i Thüringen, Björn Höcke. Ironiskt nog, eftersom hans partis framgångar i Sachsen-Anhalt och Mecklenburg-Vorpommern de senaste veckorna också bygger på mobilisering av soffliggare. Som journalisten Arvid Jurjaks har påpekat kallas det dock i de fallen för en ”seger för demokratin”.
För kristdemokratiska CDU, som oväntat blev största parti i Berlin 2023 men nu backar till 18,8 procent i huvudstaden, är det inte heller särskilt klädsamt att gasta om antisemitism. Särskilt inte när partiet lokalt just hjälpt AfD att riva upp de så kallade ”snubbelstenarna” som påminner om Förintelsen i flera tyska städer.
En orsak till de hätska utfallen mot Die Linke i Berlin är partiets borgmästarkandidat: Elif Eralp. Den unga turkietättade juristen har kallats ”Tysklands Mamdani” och hittills tyder mycket på att det är befogat. Hennes oväntat framgångsrika kampanj har fokuserat på plånboksfrågor, särskilt bostadskostnader, samtidigt som hon konsekvent har stött Palestina. Sådant lönar sig i en mångkulturell stad som för fem år sedan folkomröstade för att återförstatliga flera privatiserade hyresbestånd.
Eralp har blivit en symbol för ett parti som kritiker nu menar ”hotar judiskt liv” i Berlin. Det mesta rinner dock av i brist på bevis och partiet har lugnt och sakligt svarat på attackerna mot henne: i måndags polisanmälde man till exempel inrikesministern efter att han grundlöst kallat henne ”antisemit” i ett tv-program. Det ska nu mycket till för att Eralp inte ska bli Berlins första kvinnliga borgmästare med invandrarbakgrund.
Ur ett svenskt perspektiv är Die Linkes framgångar i Berlin intressanta på flera sätt. Efter New York, London, Paris och Köpenhamn är de ännu en bekräftelse på att vänsterns naturliga hemvist håller på att bli stora mångkulturella städer. De visar också att det alltid lönar sig att fokusera på plånboksfrågor, nästan oavsett politiskt klimat, så länge man gör det på ett konsekvent och intelligent sätt. Die Linkes återuppståndelse, från att så sent som 2023 ha ansetts ”kliniskt döda”, visar också hur snabbt de politiska vindarna kan skifta med rätt kampanj och personal vid rodret.
Slutligen visar Eralps väntade regeringsbildning i Berlin att det inte är ödesbestämt att vänstern alltid måste vara en passiv stöttepelare i rödgröna regeringar. Berlin är visserligen inte Tyskland – nationellt har partiet fortfarande väldigt långt till värmen – men om ett parti med rötter i DDR:s statsparti kan bilda en regeringskoalition i en av Europas största städer borde det inte vara omöjligt för Magdalena Andersson att sätta sig ned och prata sakfrågor med Vänsterpartiet.
