Utifrån svenska massmedias rapporter skulle man kunna tro att Italien utan Berlusconi nu går mot bättre tider. Viktiga fakta kommer inte fram om vad som verkligen hände när Berlusconi ”tvingades” att avgå.
Det var ju faktiskt så att Berlusconi inte blev tvingad att avgå. I den avgörande omröstningen förra veckan lade oppositionen i parlamentet ned sina röster istället för att aktivt fälla Berlusconi. Det troliga är att Berlusconi ville bli bortröstad och att oppositionen ville ha honom kvar som premiärminister. Italien riskerar nu att kastas in i ett ekonomisk och politiskt kaos, som kan få Berlusconiåren att framstå som en lugn ”idyll” Berlusconi såg till att EU-paketet, dikterat av Merkel och Sarkozy, om privatiseringar och nedskärningar av en redan minimal social skyddsapparat drevs i genom och efter detta valde han att sätta sig i säkerhet.

Detta paket kommer att vara tändhatten i den djupa kris som nu hotar att explodera. Det som framställs som ett räddningspaket är i själva verket en tidsinställd bomb. ”Räddningspaketet” är dessutom identiskt med den nyliberala politik som Berlusconiregeringen fört de senaste 14 åren – att ”reformerna”, nedskärningarna och försämringarna i socialservice, otryggare arbetsmarknad inte implementerats fullt ut beror på motståndet från bland annat en stark fackföreningsrörelse och en utomparlamentarisk tradition.
Den splittrade oppositionen tvingas nu alltså att ta det största ansvaret för att implementera Merkozys paket och administrera det väntade kaoset medan Berlusconi och hans närmaste kan sitta i lugn och ro och kanske till och med framstå som ett alternativ.