Sällan har högern brunnit så mycket för regeringens feministiska utrikespolitik som nu. Sedan det kom fram att Sverige röstat in Saudiarabien i FN:s kvinnokommission har kritiken inte låtit vänta på sig.

Det började när regeringen fick frågan om hur Sverige röstat. Det var mycket hysch hysch och hemligheter, och Margot Wallström vägrade svara. Hon menar att beslutet som fattades inte bestämdes på ”politisk nivå”. Sedan dess har det kommit fram att inget av länderna röstade nej. Däremot avstod sju länder från att rösta medan 47 röstade ja.

I skrivande stund vet vi inte om Sverige var ett av länderna som röstade ja och aktivt valde in Saudiarabien, eller lade ner sin röst och lät dem komma in ändå. Förklaringarna som kommit är att det är kutym att inte rösta nej. Och det finns många diplomatiska balansgångar som antagligen upprättats av en anledning. Det är inte det intressanta i historien.

Det är snarare bristen på självinsikt hos högern och dubbelmoralen hos socialdemokraterna som är det mest uppseendeväckande. Jan Björklund uttalar sig i Svenska Dagbladet (2/5, 2017) och menar att det är ”hyckleri” av Wallström om Sverige röstat ja, med tanke på hennes feministiska utrikespolitik. Han har självklart rätt, men vad är egentligen feministisk utrikespolitik?

Regeringen valde för ett par år sedan att säga upp vapenavtalet med Saudiarabien. Eller rättare sagt, avstå från att förlänga det. Ett avtal undertecknat av Göran Perssons (s)-regering. Att vi ens skickat vapen till den diktaturen är orimligt. Men Jan Björklund har själv suttit i en regering som valde att förlänga avtalet.

Frågan är vad vad Sveriges röst i FN spelar för roll, när vi kontinuerligt stärker vår egen och deras ekonomi genom handel?

Vapenavtalet åt sidan gäller fortfarande följande: vi har goda relationer med Saudiarabien. Det är Sveriges viktigaste handelspartner i Mellanöstern och exporten uppgick till 11 miljarder år 2014. Vi är ekonomiskt beroende av ett land som hugger av kvinnans huvud om hon misstänks för otrohet eller ”häxkonster”. Ett land där kvinnor bara får rösta om det sker i sällskap av en man. Landet där man korsfäster människor som protester offentligt och hugger av deras kroppsdelar som en del av straffet. Frågan är vad vad Sveriges röst i FN spelar för roll, när vi kontinuerligt stärker vår egen och deras ekonomi genom handel? Vad betyder en feministisk utrikespolitik i ljuset av detta?