Arbetstidsförkortning är en fullständig ickefråga i Sverige idag, för alla utom medborgarna. I stort sett hälften säger spontant att kortare arbetstid är vad de helst önskar sig.
I den senast publicerade större undersökningen av väljarkåren, Väljare – Svenskt väljarbeteende under 50 år av Henrik Oscarsson och Sören Holmberg (2004) framgår att kravet ”Att införa sex timmars arbetsdag för alla förvärvsarbetande” anses klart positivt av en majoritet (Tabell 5.2, s 114). Inte oväntat är vänsterblockets väljare mest positiva, men enbart ett partis väljare, moderaternas, är något så när starkt motståndare till idén. Liberalerna i folkpartiet är som vanligt, kluvna.
Naturligtvis kan man invända att det är ungefär lika sannolikt att en majoritet skulle tacka ja till lägre fastighetsskatt eller billigare mat. Men även i jämförelse med andra mål står sig arbetstidsförkortning bra. Exempelvis ses sex timmars arbetsdag i denna undersökning mer positivt än sänkta skatter av den svenska väljarkåren! Och lägre skatter och billigare mat är ju åtminstone saker som diskuteras seriöst i den politiska debatten – arbetstidsförkortning behandlas som en fullkomlig utopi. Det finns inget sakligt skäl till det. Vi kan använda vår ständigt förbättrade produktivitet till att jobba mindre, med bibehållen lön.
Men för den som vill göra verklighet av arbetstidsförkortning finns ändå många hinder att passera. Det kräver en rejäl omfördelning för att genomföra med bibehållen lön. Vi kanske kommer få arbetskraftsbrist i framtiden. Och det kan i enskilda företag sänka produktiviteten.
Men det största argumentet emot är att arbetarrörelsen är på defensiven. Av erfarenheterna från Frankrike kan man dra slutsatsen att det är mycket riskabelt att genomföra en sänkning av arbetstiden om de övriga förhållandena på arbetsmarknaden försämras. De viktigaste frågorna för arbetarklassen i Frankrike har blivit att försvara sig mot ytterligare flexibilisering, hot om lönesänkningar och fabriksnedläggningar. Och naturligtvis, i en situation där människor i Sverige börjar jobba tolvtimmarsdagar, är det lämpligt att börja med att hålla på åtta timmar.
Vänstern står inför ett vägval med sextimmarsdagen. Det finns ingen poäng med att ha goda saker i allmänhet på programmet: arbetstidsförkortning måste in i en övergripande strategi för att förändra arbetslivet – eller ut ur den. Kan vi stärka arbetar- och kvinnorrörelsen med förslaget – då skall det in.
Ett är säkert: Så länge frågan ställs sex timmars arbetsdag eller ingen sänkning av arbetstiden alls, kommer ingenting att hända. Det viktigaste är nu att ställa förslag på dagordningen. Vi vet idag av alla försök att arbetstidsförkortning är möjligt, men problemen måste passeras. På samma sätt som vänsterpartiet arbetat framgångrikt och långsiktigt med feministiskt självförsvar kan arbetstidsfrågan vinna mark.
Den familjedebatt som borgerligheten har startat – livspusslet – har egentligen bjudit på allt för att ställa arbetstidsförkortning på agendan. Hela problemet är redan på bordet: föräldrar har för lite tid med sina barn, de orkar inte ha en fritid och de har inte råd att gå ned i arbetstid. Den borgerliga lösningen – subventionerat tjänstefolk – är absurd. Den kommer aldrig omfatta en stor del av befolkningen, och den lassar över ansvaret för ett samhällsproblem på lågbetalda kvinnor. Dessutom är det en bluff. Inte ens jämställdhetsminister Nyamko Sabuni hävdar att hushållsnära tjänster är en lösning på problemet ”Folk kommer fortfarande att behöva städa”, som hon själv uttryckte det i SVT:s Agenda 4/3 2007. Det är ett så dåligt förslag att borgerligheten kommer skämmas över det om bara några år.
Hade vänstern kunnat ställa upp ett förslag som bemötte pigförslagen på samma konkreta nivå, hade kanske detta erbarmliga förslag, utan stöd i befolkningen, inte tillåtits dominera debatten. Det förslaget borde vara en arbetstidsförkortning för småbarnsföräldrar, med bibehållen lön.
Det skulle vara en reform för människors konkreta behov. Föräldrar skulle inte behöva välja bort sitt sociala liv, eller hamna i den ständiga korselden mellan jobb och barn. Det finns en god logik bakom: det skulle vara ett fundamentalt erkännande av att det är ett viktigt arbete att sätta barn till världen och att föräldrar behöver vara mer än bara föräldrar. Det skulle vara en lättbegriplig reform: undvika att skapa skillnader mellan offentligt- och privatanställda, mellan yrkesgrupper och företag. Det skulle vara ett viktigt steg mot allmän arbetstidsförkortning.
