Zagorka Golubovic är professor i socialantropologi och medarbetare vid filosofiska institutionen i Belgrad. Hon har levt och forskat i Belgrad under Tito, Milosevic, Marovic och nu Tadic – i Federala Folkrepubliken Jugoslavien, Förbundsrepubliken Jugoslavien, Statsförbundet Serbien och Montenegro och nu Republiken Serbien. Golubovic har sett politiska ledare komma och gå, och med dem olika versioner av förtryck mot oliktänkande. Och Professor Zagorka Golubovic anser att strukturerna i Serbien fortfarande är desamma:
– Tito och Milosevic är fortfarande bland oss.
År 1968, under Tito, försökte regeringen få universitetet i Belgrad att suspendera henne och sju andra professorer. De ansåg att de åtta professorerna var ”personer som fostrar ungdomar i negativ anda, fostrar dem till statsfiender.” och därför borde de bli avskedade. Men på den tiden var universiteten i Jugoslavien, till skillnad från dem i Sverige, självstyrande. Zagorka Golubovics kolleger var nöjda med henne och det arbete hon utförde.
Den politiska ledningen införde då en ny lagparagraf: ”Om enskild professor agerar emot samhällets intressen kan republikens rådsförsamling ta beslut i stället för universitetskollegiet”. Det resulterade i att åtta professorer blev avstängda från all undervisning på universitetet, men det hindrade dem inte från att utöva sitt yrke på annat sätt.
En del av dem, däribland Golubovic, ingick i den grupp filosofer som gick under namnet Praxisgruppen. Från 1964 till 1974 hade Praxisgruppen en ”filosofisk” sommarskola vid Adriatiska havet som samlade tänkare från all världens hörn – Afrika, Amerika, Sovjetunionen.
Att bli suspenderad hindrade inte heller Golubovic från att forska. 1973 gavs Covek i njegov svet, (red. övers.) Människan och hennes värld, ut. Det är en socialpolitisk studie av dåtidens Jugoslavien, och utgivningen av den ledde till att hon blev stämd.
1981, tio år efter suspenderingen och ett år efter Titos död, togs professorernas fall upp av ILO, FN:s arbetsmarknadsorgan. Det resulterade i att regeringen tvingades återinsätta dem i tjänst. De ville inte låta professorerna arbeta på universitetet, men de åtta professorerna accepterade inga andra tjänster. Resultatet av utdragna förhandlingar blev ett nystartat Institut för filosofi och samhällsvetenskap.
1992 initierade hon, vid Institutet för filosofi och samhällsvetenskap, en undersökning vars resultat finns i bokform: Samhällskaraktär och samhällsförändringar i ljuset av nationella konflikter. Golubovics studie beskriver en tid av politisk, ekonomisk och samhällelig kris. Dessutom pågick ett brutalt krig, som alla kände av även om det inte fördes i Belgrad.
Golubovic valde att specifikt studera nationalismens inverkan på samhället och individen, eftersom den på kort tid kom att spela en ny roll och påverka hela samhället. Före kriget var den nationalistiska känslan föga närvarande. Men den demokratiseringsprocess som hade påbörjats på 1980-talet svängde 1990 från en demokratisering till en nationell frigörelseprocess. Den auktoritära staten bestod, men kommunistpartiet ersattes i Serbien med Slobodan Milosevics nationalistiska parti SPS och i Kroatien med Franjo Tudjmans nationalistiska HDZ.
Den empiriska studien som Golubovic ledde omfattade 1555 personer i Serbien och Vojvodina. Den undersökte bland annat inställningen till auktoritet, tradition, nationalism och etatism.
När man jämförde denna studie med tidigare studier på samma tema fann man att auktoritet, som alltid ansetts viktigt, nu fått större betydelse. Men nationalismen hade vuxit ännu mer. Man fann att människors etniska identitet hade blivit starkare än i tidigare studier. Tidigare övervägde den professionella identiteten, men nu var den nationella starkare.
1989-1990 befann sig Jugoslavien i en djup ekonomisk kris. Golubovic visar i sin studie att de politiska ledarna valde att inte lösa de ekonomiska och etniska problem som uppstod med politiska medel. I stället valde de att härska och söndra.
– Nationalism, inte enbart som identifikation med nationen utan också som aggressivt ställningstagande mot andra nationer, uppkom som resultat av en massiv propaganda i delar av före detta Jugoslavien, enligt Golubovic.
– Folket matades kontinuerligt med att de inte kunde leva ihop, att de måste separera, att det inte fanns någon annan lösning.
Samhällskrisen gjorde människor vilsna, och vilsna människor är lätta att manipulera, menar Zagorka Golubovic. Hon menar även att nationalistisk ideologi då är mer effektiv än kommunistisk eller liberal, därför att den vänder sig mer till känslorna.Men alla lät sig inte manipuleras.
– Flera hundra tusen valde att lämna Serbien. Unga människor flydde för att slippa gå ut i kriget, slippa slåss mot sina vänner i Bosnien-Hercegovina och Kroatien. Det fanns en viss medvetenhet hos folk om att kriget inte var deras och att de inte ville vara delaktiga i krigets brutalitet.
Hösten 2000 gjorde en sammanslutning av arton demokratiskt inriktade partier (DOS, ”Democratic Opposition of Serbia”) och studentorganisationen Otpor gemensam sak och ledde den fredliga revolution som genom offentliga val fick Milosevic styre på fall. Landet styrdes därefter i flera år av DOS som arbetade för att få landet på fötter efter krigsåren på 1990-talet och dessförinnan många års ekonomisk vanstyre av både Tito och Milosevic.
Efter ett par år tilltog dock de interna politiska maktstriderna och reformarbetet blockerades. Ombildningar av regeringen, flera ogiltigförklarade presidentval och mordet på Serbiens premiärminister Zoran Djindjic våren 2003 hämmade demokratiseringsprocessen.
År 2003 lade Golubovic åter fram en studie i bokform: Politik och vardagsliv i Serbien 1999-2002. Studien gjordes vintern 2001/2002, när Milosevics regim nyligen hade blivit utbytt. Hon djupintervjuade 300 personer i 20 serbiska städer om valet, om de hade röstat, på vem, varför och vilka förhoppningar de hade om de nya ledarna. Resultatet finns i rapporten Politika i svakodnevni zivot: Srbija 1999-2002 (Politik och vardagsliv: Serbien 1999–2002).
År 2005 följde Golubovic upp studien tillsammans med forskarna Ivana Spasic och Isidora Jaric. De ville se hur post-Milosevic-tiden hade påverkat människorna; den politiska och sociala rörelsens rekonstruktion, attentaten mot premiärminister Djindjic 2003 och parlamentsvalet 2004, som resulterade i en ny regeringskoalition, ledd av Vojislav Kostunica.
I våras kom uppföljningsstudien ut i bokform, med titeln: Politik och vardagsliv – tre år senare. Där kan man se att de intervjuade, efter att ha levt fem år med ett flerpartisystem, är mer kritiska mot den politik som förs nu.
– Serberna hoppades att ett flerpartisystem skulle ge ett samhälle som till skillnad från Titos och Milosevics inte var korrumperat, varken av politiker eller av utländska företag. De såg fram emot att kunna påverka. Men bristen på demokratisk kultur lever kvar hos de nya ledarna och därmed i samhället, säger Golubovic.
Korruptionen är utbredd: serbiska politiker har sålt statliga företag till sig själva för en symbolisk summa. De har sålt dem till maffian, eller till ett utländskt företag som lagt ned företaget, trots att de anställda själva ville ta över.
Rättssystemet fungerar dåligt. Det finns inget fungerande civilt samhälle, inget starkt fack eller andra organisationer som kan sätta press på regeringen och vara en länk mellan folket och politikerna.
Mordet på premiärminister Zoran Djindjic anses ha varit ett stort bakslag för den demokratiska processen i Serbien. Djindjic hade inlett en kamp mot den mäktiga maffian vilket troligen blev hans död. Mordet har gjort tilliten till politikerna allt mindre. Folk litar inte på att samhällets institutioner skyddar dem från brott.
Enligt svenska UD:s dokument om Mänskliga Rättigheter (MR) i Serbien 2005 är rättsäkerheten låg. Redan på Titos tid var domstolarna korrumperade och så är det än idag. Många anser att domarnas låga löner gör korruptionen möjlig. Juristutbildningen har inga obligatoriska kurser i MR vilket resulterar i att få jurister använder relevanta konventioner om mänskliga rättigheter.
I samband med undantagstillståndet 2003, efter mordet på Djindjic, infördes omfattande restriktioner mot media och flera tidningsredaktioner stängdes. Restriktionerna har nu upphävts.
Zagorka Golubovics uppföljande studie visar hur optimismen har vänts till pessimism, hur hoppet om en radikal förändring i samhället håller på att tyna bort. Folk är benägna att glömma att den tidigare regimen hindrade den demokratiseringsprocess som påbörjats, och lägga hela skulden på de nuvarande makthavarna eller misstro demokratin som sådan, anser Golubovic.
Inför det andra demokratiska valet i Serbien såg Golubovic en risk för att uppgivenheten och pessimismen skulle gynna det Radikala partiet. Hon fick rätt. Ändå menar hon att de intervjuade har gjort en realistisk utvärdering av samhällstillståndet.
– De är besvikna över att inte mer har förändrats, men trots allt är de fortfarande positiva till demokratisering.
Efter Titos död 1980 blev fler partier tillåtna och det blev högre i tak i den allmänna debatten. Det ingav hopp om att det skulle gå att påverka samhället, men det kvästes av Milosevic, Tudjman, Izetbegovic med flera. Milosevic stängde tidningsredaktioner, förbjöd demonstrationer, stoppade radioprogram.
Efter resningen mot Milosevic väcktes ett hopp om samhället och politiken. Milosevic störtades, men när de nya ledarna gick i hans hjulspår, slogs hoppet i spillror igen. Besvikelsen är stor, särskilt hos de unga, menar Isadora Jaric och Zagorka Golubovic. De yngres relation till politiken har svängt från engagemang till avsmak, och efter en kort tid av aktivt deltagande vänder de sig inåt.
– Sannolikt kommer de att ta allt starkare avstånd från etablissemangets synsätt, säger Golubovic.
