Utrikes 27 juni, 2024

Betsson gör storvinst på Sydamerikas spelmissbruk

Fotbollsklubben Boca Juniors gör reklam för Betsson. Foto: Bruna Prado/AP.

Kasinojätten Betsson vill växa i Latinamerika. Men i skuggan av det svenska bolagets framgångar hamnar allt fler argentinare i spelmissbruk. Och problemen kryper nedåt i åldrarna.

Det är lunchrast på en privatskola utanför Bella Vista i Buenos Aires västra förorter. På den vida, trädskuggade skolgården spelar några elever volleyboll, några äter smörgåsar, några sitter bara och pratar. Ett par pojkar från gymnasiet sitter böjda över samma mobil och pratar tyst men lätt upphetsat. Det passar in på många aktiviteter numera.

Men just de här killarna ser inte på någon serie eller spelar Fortnite. De är inloggade på sidan Liveplay365, med vadslagning och virtuella varianter av roulette, blackjack, och enarmade banditer. Joker’s Jewels, ett populärt spel just nu, poppar upp, ett klassiskt fem-i-rad-spel med frenetiskt rytm och många blinkande fönster.

– Man lägger kanske 2 000 pesos [23 kronor] var och spelar för det, inga stora summor. Vi gör det någon gång ibland. Det finns andra på skolan som spelar för mer, säger 15-årige Santiago Millers.

Han är den ende av dem som vill ställa upp med namn och bild – fast han försäkrar sig först om att det är osannolikt att hans föräldrar kommer se artikeln.

Argentina har nyligen gått igenom en explosion av onlinespel om pengar. Pandemin och den långa karantänen var början på uppsvinget, men under de senaste två åren har det blivit en stark trend framför allt bland unga och skolbarn, underlättat genom utbredningen av virtuella plånböcker.
I teorin finns en 18-årsgräns för spelandet, men informella, ofta kortlivade sidor som Liveplay 365 gör bara minimal ansträngning att upprätthålla det.

– Det finns ”kassörskor” som jobbar för kasinot, tar emot inbetalningarna och registrerar ett konto åt dig. Man får namnen av andra som spelar. Jag blev nyfiken på det för att jag såg Youtubare som spelade. En av dem berättade på Instagram att han vunnit 400 000 pesos [4 600 kronor].

Under en lektion tog en lärare upp spelmissbruk, berättar han, men annars verkar skolan inte bekymra sig om spelandet på rasterna, i den mån de vuxna känner till det. På frågan om han känner till någon med allvarliga spelproblem berättar han om en faster som satsar ”hela sin lön”, men lägger till att hon ”har vunnit mycket också”. Det ryktas också om att en av lärarna på skolan är spelmissbrukare, säger han.

Minderårig. Trots att 15-årige Santiago Millers är under 18 så har han och hans kompisar enkel tillgång till spelsajterna. Foto: Jon Weman.

Jag undrar om han är medveten om att spelarna i genomsnitt oundvikligen måste förlora pengar, vilket han försäkrar att han är.

– De blåser en med sannolikheterna. Eftersom allt är elektroniskt kan man aldrig veta om procentchansen som visas är den verkliga. En del tror att de låter en vinna mer i början tills man börjar satsa stort, andra säger att det inte är så, men jag tror det stämmer. Influencers som spelar får pengarna av företaget och sedan får de behålla 30 procent av vad de vinner, det är så det funkar.

Antagligen är det manipulerat så att de vinner mer än andra medan de strömmar, säger han.

– Man får en bonus gratis när man registrerar sig, men för att man ska kunna ta ut det i verkliga pengar måste man spela för flera gånger det beloppet under en månad. Jag har sett en grupp från sista året spela för 200 000 pesos [nästan 2 000 kronor] en gång. Men sådana problem har inte jag.

Inte desto mindre verkar han, i slutändan, halvt om halvt tro att det går att vinna över systemet.

– Om man spelar bara för lite grann på varje sida, och tar ut när man vinner, inte fortsätter tills man förlorat det igen…

Storföretagen i branschen har mer kontroller än informella och ofta kortlivade sidor som Liveplay 365. Inte desto mindre berättar Santiago att första gången han vann en större summa, motsvarande runt 1 000 kronor, var det på Betsson – det svenska spelbolaget, som de senaste åren storsatsat i flera latinamerikanska länder.

– Så krångligt är det inte att överlista, det räcker med att man har en id-handling från någon som är över 18 år i handen.

”Det här är för mitt beroende, för min spelmani”, skrev en fjortonåring som i argentinska medier fick pseudonymen ”Franco” i vad som skulle ha blivit hans självmordsbrev.

Efter att ha stulit och spelat bort nästan 3 000 dollar [32 000 kronor] i besparingar som familjen hade gömda hemma i kontanter, liksom många argentinare i ett land som inte litar på bankerna, hade han bestämt sig för att ta sitt liv. Men självmordsförsöket misslyckades, och han fick tillbringa en månad inlagd på psykiatrisk klinik.

”När jag spelar mår jag bra, det är som att alla problem försvinner”, förklarade han för tidningen Clarin i april. Hans fall ledde till en del ökad uppmärksamhet för spelmissbruk bland barn, och förslag på lagstiftning har sedan dess lagts fram i några provinser. Det är dock oklart om något av dem kommer att gå igenom.

Protest. Feministgruppen Femen demonstrerar utanför ett nedlagt kasino i Madrid, där Argentinas president mottar ett pris den 21 juni. Foto: Juan Medina/AP.

– Det är det senaste året eller två som onlinespel har kommit till skolorna och blivit ett fenomen bland unga 12 till 16 år gamla. Först nu helt nyligen har det börjat diskuteras som ett problem och att det eventuellt borde lagstiftas om i medierna. Det sprids via sociala medier, men att sidorna blivit mycket mer synliga i alla sportevenemang bidrar också, säger Debora Blanca, psykolog specialiserad på spelberoende.

I början av 2023 fick Division 1-fotbollslaget Racing nya tröjor med Betssons namn över ryggen.

”Det fyller oss med stolthet att ett prestigefyllt varumärke som Betsson valt oss som plattform”, förklarade klubbpresidenten Victor Blanco.

Några månader senare landade det svenska spelbolaget också ett avtal med konkurrenten Boca Juniors, som vid sidan av River Plate samlar överlägset störst supporterskaror i Argentina. Tidigare har styrelsen av princip tackat nej till spelsponsorer, men ekonomin vägde uppenbarligen tyngre till slut.

Betsson sponsrar också en storklubb i Colombia, Atletico Nacional, en i Chile, Colo Colo, och till och med det chilenska landslaget, liksom Copa America 2021, hela den högsta divisionen i Peru, och mästerskapet i den brasilianska delstaten Pernambucco, som på det sättet blivit det mest välfinansierade delstatsmästerskapet i landet. Men företaget följer också med sin tid: modellen och influeraren Zaira Nara utsågs förra året till deras ”ambassadör” i Argentina.

När jag spelar mår jag bra, det är som att alla problem försvinner.

Enligt Yahoo Finance är tillväxt i Latinamerika en ”nyckelfaktor” för Betsson, som för närvarande får drygt 20 procent av sina intäkter därifrån.

En förklaring till Betssons hårda satsning är att marknaden närmre hemmet, runtom Europa, blivit allt svårare att verka på. I takt med att farorna med spelmissbruk blivit mer välkända har lagstiftningen skärpts. Nederländerna antog i slutet av maj den mest långtgående lagen i världen, som kategoriskt förbjuder alla typer av spelreklam med undantag för redan ingångna sponsoravtal, som ska avvecklas under en övergångsperiod. Lagen ska också stoppa allvarligt skuldsatta från att spela.

Spanien förbjuder sponsring och tillåter bara spelannonser mellan ett och fem på natten, och en konsekvens av en ny föreslagen ”influerarlag” skulle bli att samma regler omfattar sociala medier-profiler. Bulgarien antog i april också ett förbud mot de allra flesta former av marknadsföring, fast ännu inte på sociala medier.

En del medier har också på eget bevåg avstått från spelannonser, exempelvis The Guardian, som bland annat hänvisade till hur riktade annonser visat sig leda in tidigare spelmissbrukare i återfall. De stora svenska tidningarna har dock hittills inte följt efter.

De stora europeiska spelbolagen har i stället flytt till andra delar av världen med slappare regler.

”Tillväxten för vadslagning på nätet i Argentina är direkt proportionerlig mot fallet i Spanien”, skriver tidningen Perfil, och citerar en ej namngiven chef på Betsson:

– Pengarna har börjat distribueras i latinamerikanska länder i stället. Det, tillsammans med att Argentina öppnat sin marknad, har lett till att antalet plattformar i landet mångdubblats.

I Argentina, och de flesta andra latinamerikanska länder, har spelmissbruk och spelreklam hittills varit en sekundär politisk fråga som mest; ett par annars ganska okända parlamentariker från olika partier har tagit upp frågan, men inget lagförslag med chans till majoritet har lagts fram hittills. Den nya regeringen, men sin ”libertarianska” profil, är troligen inte heller speciellt intresserad av reglering.

Vinnare. Betssons vd Pontus Lindvall på företagets kontor i Stockholm. Foto: Magnus Hjalmarson Neideman/SvD/TT.

I Chile, där hårdare lagstiftning faktiskt diskuteras, har en ”stjärnlobbyist” vid namn Carlos Baeza Guiñez fått minst tio miljoner kronor av spelbolagen Betano, Coolbet, Latamwin och Betsson, enligt tidningen BBCL.

Bolagen arbetar hårt med att nå ut till unga på nätet. Influeraren Sofia Gonet avslöjade i maj att hon får ”tio mail om dagen, minst” med erbjudanden om att spela sponsrat, vilket hon betackade sig för.

Men även personer med färre följare är intressanta för nätkasinona: Betsson har ett ”affiliate”-program dit vem som helst kan ansöka, som erbjuder upp till 40 procents kommission för den som refererar personer vidare till något av företagets nätkasinon, och upp till 10 procent för den som i sin tur rekryterar fler marknadsförare.

”Marknadsför så många märken från Betsson som möjligt och gör det på många plattformar”, står det på en marknadsföringssida.

I ett mejl till Flamman beskriver Betssons PR-chef Robert Olenius Latinamerika som en viktig marknad för bolaget.

”Vi har satsat mycket i Latinamerika både vad gäller en konkurrenskraftig och lokalanpassad produkt, samt lyckade marknadsföringssatsningar, bland annat som huvudsponsor till Boca Juniors.”

På frågan om valet av område handlar om att marknadsföring i allmänhet är mindre reglerad i latinamerikanska länder än i Europa, svarar Robert Olenius undvikande.

”Det finns i dag ingen forskning som visar att marknadsföring leder till ökat problemspelande”, skriver han, och fortsätter:

”Vi ser till exempel att i många länder där restriktionerna är för rigida så lämnar kunderna den licensierade marknaden och börjar i stället spela hos olicensierade spelbolag – där konsumentskyddet är näst intill obefintligt och risken för spelproblem mycket högre. När kunden väljer att spela med oss erbjuder vi stöd och verktyg för att kunden ska kunna spela hälsosamt.”

Jag har talat med minderåriga här i Argentina som menar att Betssons ålderskontroll är relativt enkel att kringgå, har ni någon kommentar till det?

”Det är inte tillåtet för minderåriga att spela. Vi har system på plats för att säkerställa skydd för minderåriga, och vi delar inte bilden av att det är enkelt att kringgå. När det gäller vår marknadsföring riktar den sig framför allt till 25–44-åringar.”

Några kvarter bort från skolan, i ett arbetarklassområde där han bor med resten av sin familj, möter jag Victor Manuel Ibañez. Han är 18 nu och har gått ut gymnasiet, men var minderårig när han tog på sig extrajobb som marknadsförare för ett mindre kasino, men efter vad det verkar med liknande villkor.

– Jag rekryterades av en vän som själv fick andel av mina inkomster. Jag skulle övertyga så många jag känner som möjligt att gå in och spela via mina länkar, så fick jag procent på det. Jag tröttnade för att det var så mycket press på att lägga upp deras reklam på alla mina sociala medier flera gånger om dagen. Om de som anslutit sig inte satte in pengar skulle jag tjata på dem. Det blev svårt att tjäna pengar efter ett tag, för folk märkte att det var så sällan man vann på det kasinot.

På frågan om han känner till någon med allvarliga spelproblem nämner han en släkting.

– Han fick en storvinst på 1,5 miljoner pesos [17 000 kronor], men kasinot sköt på utbetalningen gång på gång, tills det slutade med att han spelade bort dem igen.

– Samhället måste sätta gränser för det här, för det handlar om ett beroendeframkallande fenomen i klass med alkohol eller tobak. Naturligtvis blir inte alla beroende. Men ju mer tillgängligt spelandet är, desto fler kommer bli det. Det ger hjärnan en chock med dopamin, en övergående lustkänsla.

– Patienter jag talat med berättar att efter att de vant sig vid att spela, känner de inte längre samma spänning och upphetsning av att bara se på en fotbollsmatch utan vadslagning som de gjorde tidigare. Och unga människor har ännu inte en färdigutvecklad hjärna, säger Debora Blanca.

Den ekonomiska krisen som pressar landet kan leda till mer spelberoende, menar hon.

– Det finns en del som tyder på det. När pengarna inte räcker till, hoppas man mot allt förnuft att kunna vinna de pengar man behöver. Det kan vara en verklighetsflykt när verkligheten är full av problem.

Kultur 30 augusti, 2025

Maunchbachs roman är som en aladåb: skånsk, slemmig och dekadent

Huvupersonen är besatt av en man i Maria Maunsbachs nya roman. Foto: Studio Irika.

Den magiska mannen är behagsjuk och egoistisk, men avnjuts och dyrkas i en historia där skurkarna är kvinnor.

Maria Maunsbach är född 1990 i den skånska orten Höör. Alla hennes romaner är väldigt skånska. Det är ”räligt” och ”klydd”. Den förra boken, Lucky Lada och jag, är till och med en pastisch på den skånska skalden Fritiof Nilsson Piraten. En magisk man, hennes senaste, utspelar sig i Malmö och Thailand. Skånskan hänger kvar, fast nu mest som krydda. Den Maunsbachska humorn har heller ingen framträdande roll. I stället är En magisk man en relationsroman.

Trots att halva boken skildras av ett jag, som vi sent omsider lär oss heter Jenny, så handlar den om Mikael. Kvinnor älskar Mikael och han dem. Men mest älskar han thaiboxning. Han har alltid velat fightas, men hans mamma avskyr våld. I gymnasiet börjar han dock boxas, och efter studenten flyr han Malmö för ett gym i Thailand. Där slår han följe med mästaren Håkon och blir proffs i kampsport, innan han förförs av Caroline, förlorar sig själv i fester och knark och återvänder hem med svansen mellan benen.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Rörelsen 29 augusti, 2025

Organisera er mot kriget och kapitalets intressen

Försvarsmakten och polisen under en gemensam övning med helikopter (Blackhawk UH-60M) vid riksdagen i Stockholm den 6 augusti. Foto: Magnus Lejhall/TT.

Våra gemensamma resurser ska gå till skola och vård – inte till imperialistiska krig mot andra arbetare.

Detta är en insändare. Skribenten ansvarar själv för alla åsikter som uttrycks.

Vill du svara på texten? Skicka en replik på högst 3 000 tecken till [email protected].

Arbetarklassen ska inte bli kanonmat eller offras på krigets altare.

I Sverige röstar alla partier för en ”historisk” ökning av militärutgifterna – 300 miljarder kronor till vapen och militär. Målet? Att uppfylla Natos krav och dra in Sverige djupare i deras farliga krigsplaner: 3,5 procent av BNP till försvar och 1,5 procent till civilförsvar.

Dessa miljarder ska inte gå till löner och pensioner. Till sjukhus, skolor, bostäder eller vägar. Utan till vapen som ska användas mot arbetare som vi. Det ”försvar” de lovprisar är en lögn: de förbereder krig, och det är vi som ska betala – med våra skattepengar och i värsta fall med våra liv. Krigsekonomin innebär total förstörelse av våra fackliga och sociala rättigheter.

Krigsekonomin innebär total förstörelse av våra fackliga och sociala rättigheter.

”Arbetarpartierna” stödjer denna massaker. Socialdemokrater, Vänsterpartiet, Centerpartiet och Miljöpartiet marscherar med högern och Nato. De sviker arbetarklassens historia och kamp, som här i Sverige för många år sedan kämpade för att förhindra krig mellan det svenska och norska folket.

Det verkliga hotet är kapitalisternas intressen. Vi hotas inte av något främmande land, utan av storföretagens ekonomiska intressen och konkurrens som med regeringarnas hjälp vill kontrollera vägar, resurser och marknader. Krig förs inte för att kontrollera kärnvapen, religioner eller nationer, som de säger, utan för att en liten minoritet ska bli rik på ruinerna.

Därför måste arbetarklassen organisera sig och kämpa. Vi måste kräva att Sverige drar sig ut ur kriget. Vi måste bryta propagandan som vill få oss att döda varandra – och i stället förena oss med arbetare i alla länder för vänskap och solidaritet, inte för att tjäna krigsherrarnas intressen.

Imperialistiska krig betyder färre rättigheter och mindre liv. Vi kommer att betala för krigsförberedelserna med färre sjukhus, skolor och pensioner. Våra pensionspengar, pengar i de fonder som bygger upp EU:s ”investeringsunion”, kan gå till krig. Det accepterar vi inte.

Läs mer

Vi uppmanar alla fackföreningar att ta ställning. Stå emot den militära propagandan från EU, Nato och regeringen, samt de vapen och nedskärningar som kriget för med sig. Vi måste skydda våra liv, våra rättigheter och vår framtid.

Vi kräver:

1. Sveriges utträde ur alla militära operationer och imperialistiska krig.

2. Inget samarbete med staten Israel.

3. Solidaritet med palestinierna och alla folk som kämpar mot imperialismen.

4. Ingen inblandning, inga uppoffringar för deras krigsslakt.

Vi kallar facken och förtroendevalda till gemensamma aktioner och aktiviteter.

Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar/Kultur 29 augusti, 2025

Paulina Sokolow: Moralisk, uppstudsig och med ursvenska värderingar

Elin Wagner håller tal under ett fredsmöte 1935. Foto: Pressens bild/TT.

Elin Wägners ”Fred med jorden” är perfekt för Lars Trädgårdhs kulturkanon.

Mindre än en vecka har regeringen på sig att presentera sin kulturkanon. Att den ska bidra med hopp om stärkt bildning eller läslust är det väl ingen som tror, men det ska ändå bli roligt att ta del av listan.
För hittills har det handlat om vad den inte är och att arbetsgruppen har plågats av både dödsfall och avhopp. Listan kommer inte att inkludera verk yngre än 50 år och inte ta hänsyn till vare sig nationella minoriteter eller bandyspelare.

Romanen Pennskaftet (1910) av Elin Wägner har allt. Unga, smarta och upproriska kvinnor i 1910-talets första flirtiga frigörelse i en skildring av ett Stockholm som håller på att bli en riktig stad. Journalistiken hade sin första guldålder parallellt med kvinnors insteg i arbetslivet och därmed var det fritt fram för redaktionsromanser. En urscen för såväl populärlitteratur som Hollywood. Självaste Horace Engdahl har kallat Pennskaftet den första romanen om den ”nya kvinnan”. Så här i kulturkanontider ligger det nära till hands att se den som självklar på listan. Men det är inte den jag tänker på.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kultur 28 augusti, 2025

Mer Platon och Marx än Tinder och Hinge

Kärleken var fri redan på 200-talet. Sådant och mycket mer finns att läsa i Magnus Västerbros ”Kärlekens tid”. Foto: Stefan Jerrevång/TT.

”Kärlekens tid” är ett imponerande populärhistoriskt verk, men Rasmus Landström saknar hettan i ämnet.

Friedrich Engels var under en stor del av sitt liv djupt förälskad i Mary Burns. Han en snorrik och spränglärd fabrikörson, hon en analfabetisk irländska från arbetarklassen. Den enda gången Engels höll på att säga upp bekantskapen med Karl Marx var när han inte visade tillräcklig sorg vid hennes dödsbädd.

Kärlekshistorien mellan Engels och Burns är en av de mest romantiska jag vet. Antagligen beror det på att den är så ovanlig. För vem vi älskar avgörs deprimerande ofta av plånboken. Ingenstans syns klassamhället så tydligt som i vilka vi parar oss med. Kanske skulle man rentav kunna beskriva det som kärlekens konstant under 2000 år. I antikens Rom kallades det digna condicio – att man gifte sig med någon med samma sociala status – och statistiken visar att askungesagor är sällsynta även i dag.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Kommentar 28 augusti, 2025

Slavoj Žižek: Ansiktena som avslöjar krigets hemligheter

Ansiktena i fasornas mitt: USAs president Donald Trump, ”gudmodern för de israeliska bosättarna Daniella Weiss, ”palestiniernas Mandela” Marwan Barghouti, Rysslands president Vladimir Putin, Israels säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir. Foto: Evan Vucci/AP, Vyacheslav Prokofyev/Sputnik/AP, Abir Sultan/EPA/AP, Bernat Armangue/AP, Menahem Kahana/AP.

Slavoj Žižek följer tre centralfigurer – Vladimir Putin, Daniella Weiss och Marwan Barghouti – som på olika sätt speglar den politiska cynism och våldsamma logik som präglar vår tid.

Gaza. Ukraina. Sudan. Med alla fasansfulla bilder som sköljer över oss är det inte konstigt att vi blir avtrubbade. Tio barn dödade i Gaza, och? I går var det tjugo! Analyserna känns som repriser: även om nya detaljer framkommer – som att Israel på förhand kände till attacken den 7 oktober och lät den ske för att rättfärdiga ett Storisrael – så är det samma historia som berättas om och om. För det är fortfarande samma historia som pågår.

Vad händer om vi i stället riktar blicken mot en detalj – något som, likt ett freudianskt symptom, säger mer än många rapporter? Jag tänker på de miner som råkar fastna på kameran, och som tillhör ansiktena i fasornas mitt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Inrikes 27 augusti, 2025

Ungsvenskarna som vill säkra SD:s gejmar-röster

Djupt fokuserad energidrycks-konsument på mega-mässan Dreamhack. Foto: Fredrik Sandberg/TT.

Ungdomsföreningen Althing Gaming vill motarbeta den ”vänsterliberala spelindustrin”, och skapa ett konservativt alternativ till Sverok. Sverigedemokrater och Ungsvenskar håller i kontrollen – och lockar medlemmar med energidryck.

”Gamers är trötta på woke kultur i sina spel, och har varit det länge. Spelvärlden ska vara en plats för konstnärlig frihet, gemenskap och underhållning – inte en politisk plattform.”

Instagram-inlägget uppmanar den som instämmer att gå med i Althing Gaming – en riksorganisation för ”unga mellan 6-25 år” som är intresserade av tv- och datorspel. Föreningen håller inte bara till online, utan har närvarat på stora svenska mässor som Comic Con och Dreamhack. I slutet av förra året nådde man över 1 000 medlemmar.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Utrikes 27 augusti, 2025

Mímir Kristjánsson vill göra vänstern greit igen

Mímir Kristjánsson talar framför fler än 100 fackföreningsfanor som samlats framför Stortinget i protest mot att höja pensionsåldern. Foto: Rodrigo Freitas/NTB/TT.

En stolt populist med vildvuxet hår, glugg mellan tänderna och en bakgrund i ”Farmen kjendis” – Mímir Kristjánsson är ingen typisk vänsterpolitiker. Nu hoppas norska Rødt att hans burdusa stil ska vinna över arbetarrösterna.

Det marxistiska partiet Rødt har bara funnits sedan 2007. Vid senaste Stortingsvalet fick de blygsamma 4,7 procent av rösterna. Ändå vet de flesta norrmän vem Mímir Kristjánsson är. Den slagkraftiga, snabbpratande stortingsledamoten med rufs på huvudet och glugg mellan framtänderna syns överallt. I tv och tidningar, i bokhandlarnas hyllor, i poddar, på Youtube och Tiktok. Särskilt nu, när det bara är några dagar kvar till valet den 8 september.

– Mímir är helt klart en profil i Norge, säger Ali Esbati (bilden), som länge har varit verksam i norsk vänsterdebatt.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Ledare 25 augusti, 2025

Varför Vänsterpartiet alltid bråkar

Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat meddelade i helgen att man lämnar Vänsterpartiet. Foto: Oscar Olsson/TT.

Stalinism mot trotskism-narcissism – underhållningsvärdet är stort när V-fraktionerna drabbar samman. Men bakom glåporden finns en verklig konflikt om partiets vägval – att få igenom politik, eller ha rätt från sidlinjen.

”Småborgarrevisionister kan aldrig bygga partiet”, sjöng Knutna Nävar på 70-talet. ”Splittringen var en bra sak. Det rensade bort dem som hindrade förbundets politiska utveckling.”

Nu haglar glåporden än en gång.

Vänsterpartiets kultur är ”stalinistisk”, sade Lorena Delgado Varas på presskonferensen där hon och Daniel Riazat meddelade att de lämnar partiet. Partiveteranen Ali Esbati kontrade på Facebook: ”Alla vet att det bästa botemedlet mot fascism, folkmord och kapitalistisk exploatering är att maximera antalet trotskistiskt-narcissistiska alternativ.”

Stalinism mot trotskism-narcissism alltså.

Konflikten har pågått åtminstone sedan 2022, när Lorena Delgado Varas och Daniel Riazat skapade rubriker med sina flaggor för PKK och dess syriska systerorganisationer YPG och YPJ i Almedalen. Någon som minns vad Nooshi Dadgostars tal handlade om? Nej, just det.

Det handlar alltså om mer än vårdslösa delningar i sociala medier, som Lorena Delgado Varas dessutom backade från. Men i Vänsterpartiet kan minsta gräl göras till en existentiell fråga. Även när Björn Alling skrivit att Nooshi Dadgostar ”slickar sioniströv” för att hon beklagade de israeliska dödsfallen under terrordådet den 7 oktober 2023, startades en namninsamling.

Riazat och Delgado Varas har suttit i partistyrelsen, med uppdraget att förverkliga demokratiskt fattade beslut – inte underminera dem.

Man kan tycka att det finns viktigare saker att utmana ledningen om än rätten att vara bufflig. Men som journalist ska jag inte klaga. Det är oerhört lätt att berätta om konflikterna, med alla öppna inlägg i sociala medier. Det hade kunnat vara ett tecken på högt i tak, men situationen är bortom det. Riazat och Delgado Varas har suttit i partistyrelsen, med uppdraget att förverkliga demokratiskt fattade beslut – inte underminera dem.

Att ställa upp som motkandidater i en öppen process hade varit något annat, men där hade de sannolikt förlorat. I stället agerar de som en fraktion och saboterar de budskap som partiet har valt att fokusera på – men utan det mandat som ledningen fått från medlemmarna.

Deras linje är nämligen i minoritet. Problemen med antisemitism skylls på att man viker sig för borgerliga medier, men som rapporten Antisemitism i Sverige (2020) visar är Vänsterpartiets väljare minst antisemitiska av alla. Så när riksdagsledamöter försöker hitta rationella skäl till att vandalisera Anne Franks staty i Amsterdam – ett av flera tanklösa utspel från Delgado Varas – skadar det partiet inför de egna väljarna.

Efter att ha blivit ombedd att lämna sina uppdrag backade hon kampanjen ”Folkets röst”, som menar att Vänsterpartiet inte förtjänar röster om det vore val i dag. I vilket annat parti hade det varit möjligt för en styrelseledamot?

För dem är varje kompromiss ett svek mot socialismen, och därför blir också varje konflikt så blodig.

Att ett sådant minimumkrav på lojalitet kallas ”stalinism” säger en del om den individualistiska kultur som odlats i Vänsterpartiet, vilket Daniel Swedin sätter fingret på i Arbetet (25/8). Det verkar paradoxalt – socialister ska ju vara kollektivister – men det finns förklaringar. I ett parti med många akademiker, och svag förankring i fackföreningsrörelsen, blir teoretiska principer viktigare än vardagliga kamper. I jämförelse med världsrevolutionen framstår 112 kronor mer i bostadsbidrag inte bara som futtigt, utan som en muta från kapitalet för att söva arbetarna.

I Katarina Barrlings avhandling Partikulturer (2004), som bygger på anonyma intervjuer med partimedlemmar, visar hon att partiet inte bara ser sig som ideologiskt oppositionellt, utan även inför riksdagens ordningsregler och sina egna valda representanter. ”Den starka ställning individen har och tillmäter sig själv inom vänsterpartiets grupp existerar delvis på bekostnad av känslan för gruppen som en helhet”, skriver hon. No shit.

Socialdemokratins kompromisskultur avfärdas däremot av intervjupersonerna som ”terapeutisk”, vilket förklarar varför Reformisternas stoiska oppositionsarbete är så chockerande till vänster. Tanken att man kan åstadkomma mer med lojalitet och tålamod, även om resultatet dröjer, verkar främmande.

Det här försökte Jonas Sjöstedt bryta med 2012 när han tog över efter Lars Ohly som partiledare. Att ha rätt från avbytarbänken skulle inte väga tyngre än att vinna. Socialismen skulle inte bestå i renlärighet, utan i att göra skillnad.

Men en stridbar femtedel av partiet har inte accepterat kursen. För dem är varje kompromiss ett svek mot socialismen, och därför blir också varje konflikt så blodig. Delgado Varas och Riazat kallar nu partiet ”socialdemokratiskt”, och det är i grunden korrekt. Efter Sovjetunionens fall accepterade man slutgiltigt den parlamentariska demokratin, och erkände därmed att Karl Kautsky hade rätt och Lenin hade fel. Det vore skönast om alla, inklusive Jonas Sjöstedt, rev av Lenin-plåstret och erkände detta rakt ut.

Flammans utrikesredaktör Jonas Elvander har beskrivit hur samma konflikt utspelade sig vid grundandet av Podemos och Syriza, mellan det nya ledarskapet och den ”’konservativa vänster’ som nästan njuter av nederlag och som mest av allt räds att få reell makt”.

Men en sådan tydlighet från ledningen skulle kräva mer pondus och rättframhet. I stället för att lägga fram en klar ideologisk linje försöker man tysta ned konflikterna, vilket öppnar för spekulationer. I en tid – och ett parti – där individer kan få brett genomslag i sociala medier kan organisationer inte vara tysta med hänvisning till personalärenden. Det har vi inte minst sett med den sparkade statsepidemiologen Magnus Gisslén, som fått spela mot öppet mål i kritiken mot sin forna arbetsgivare.

Medlemmarna måste kunna lita på att politikerna företräder politiken som röstas fram, annars är det inte lönt att vara aktiv.

Från utomparlamentariskt håll menar man att ledningens valhänthet säger något om partiets svaga förankring i ”rörelser”, men det är bara delvis sant. Visst var Vänsterpartiet passivt när demonstrationerna för Palestina inleddes. Man hamnade i baksätet till obskyra Instagramkonton och arrangörer som spred konspirationsteorier om LVU och ett spindelnät av mäktiga ”Aron”.

Samtidigt är ”Folkets röst” inte en rörelse. Det är en handfull individer som trots medialt genomslag knappt skrapat ihop 2 500 av de 300 000 underskrifter de hade som målsättning. Samma sak gäller de nya utbrytarpartierna, och troligen även Delgado Varas och Riazats utlovade nya projekt. De är alla perfekta exempel på ”hyperpolitik”, som historikern Anton Jäger kallar kombinationen av extrem politisering och avsaknad av massbas i de sociala mediernas tidevarv, mer fokuserad på lajks än på långsiktiga resultat.

Läs mer

Vänsterpartiet däremot är en rörelse – den största till vänster om socialdemokratin. Som på oändliga möten, från fika i hyresgästlokaler till årskongresser, formar den politik som riksdagspolitikerna ska genomföra.

Att krafter utanför partiet – de må vara stalinistiska, trotskistiska eller anarkistiska – som tillsammans på sin höjd samlar några tusen individer, vill att partiet driver en annan politik är inte någon rörelseposition. Tvärtom bygger det på tanken att färgstarka personligheter ska bryta mot demokratiska beslut för att man själv ska få spegla sig i deras åsikter.

Men så fungerar inga rörelser som vill bli varaktiga. Medlemmarna måste kunna lita på att politikerna företräder politiken som röstas fram, annars är det inte lönt att vara aktiv. Ett fungerande parti behöver livlig debatt, men också dygder som tålamod, lojalitet och respekt. Annars blir man aldrig mer än en samling rättänkande gnällspikar vid sidlinjen.

Diskutera på forumet (4 svar)

Flammans forum

"Tycker denna delen säger mycket: "Att ett sådant minimumkrav på lojalitet kallas ”stalinism” säger en del om den individualistiska kultur som odlats i Vänsterpartiet, vilket Daniel Swedin sätter fingret på i Arbetet (25/8). Det verkar paradoxalt – socialister ska ju vara kollektivister – men det finns förklaringar. I ett parti med många akademiker, och svag förankring i fackföreningsrörelsen, blir teoretiska principer viktigare än vardagliga kamper. I jämförelse med världsrevolutionen framstår 112 kronor mer i bostadsbidrag inte bara som futtigt, utan som en muta från kapitalet för att söva arbetarna." Det "stalinistiska" är inte disciplin och att följa majoritetsbeslut utan hur man försöker nå disciplinen. "Stalinismen" är att man "löser" politiska motsättningar och bygger "enighet" med byråkratiska manövrar, uteslutningar, mobbning, hemliga överenskommelser, svängar som saknar demokratisk förankring osv. Detta är något som klart funnits i SKP/VPK/V eftersom att vi ändå var stalinister. Det går klart att debattera hur mycket som finns kvar av det idag men det är väl tydligt att det finns ett djupt rotat problem i partiets struktur fortfarande. Till synes har både "sidor" använt vissa av dessa metoder genom åren, Amineh Kakabaveh skriver t.ex att Daniel och Lorena använde samma metoder mot henne. Enighet och disciplin i ett genuint arbetareparti måste nås genom öppen debatt om strategi, taktik och politiken vi vill driva - inte utifrån teori utan för att sätta vår vardagliga kamp i ett större sammanhang. Det är ju det som byggde Socialdemokraterna från början som ett socialistiskt arbetareparti och den tradition som Socialdemokratiska Vänsterpartiet ville föra vidare vid splittringen 1917."
T
T
Inrikes 25 augusti, 2025

Palestinsk skådespelerska nekad visum till Sverige: ”Pinsamt”

Ranin Odeh har tidigare besökt Sverige såväl som 15 andra länder och alltid återvänt till hem till Palestina. Foto: Frihetsteatern.

Ranin Odeh, 33, får inte besöka Bokmässan i Göteborg – trots att hon varit i Sverige flera gånger, och jobbar med svenskstödda Frihetsteatern på Västbanken. Myndigheterna räds att hon ”saknar tillräcklig stark social anknytning till hemlandet”.

När israelisk militär stormade Frihetsteatern i flyktinglägret Jenin på norra Västbanken i december 2023 – för andra gången det året – lovade den palestinska skådespelerskan Ranin Odeh inför SVT:s kameror att ”fortsätta vad som än händer oss”, trots att hennes kollega Ahmed Tobasi blivit bortförd och svårt misshandlad av soldater samma dag.

33-åriga Ranin Odeh har turnerat världen runt, och varit i Sverige flera gånger förut – 2021, 2019 och 2018, inbjuden av Frihetsteaterns vänförening i Sverige. På schemat inför hennes planerade besök i Sverige denna höst stod ett samarbete med Clowner utan gränser, en visit hos Stockholmsteatern Unga Klara, och ett framträdande på bokmässan i Göteborg.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)
Krönika 25 augusti, 2025

Magnus Bjerg Sturm: Du hade älskat att vara här

Tänk om du kunnat följa med och dyka efter vrak. Foto: Magnus Bjerg Sturm.

Vi unga tänker mest på döden. Sju av tio gör det varje månad eller oftare – jag är en av dem. Efter ett livsfarligt museibesök på 30 meters djup stiger döden, livet och sorgen upp till ytan med mig.

Trots att vi unga svenskar är de som känner oss mest obekväma med att prata om döden, tänker vi också mer på den än någon annan åldersgrupp, visar en färsk rapport.

Tankarna våldgästar alltid när man minst väntar dem.

Lås upp

Vill du läsa vidare? Registrera dig för vårt nyhetsbrev och lås upp Flamman.se i 24 timmar.

Redan prenumerant? Logga in här

Vill du läsa vidare? Fortsätt genom att bli prenumerant. Om du redan är det, logga in här. 👇

Prenumerera och läs direkt!

Samtliga prenumerationer ger direkt tillgång till alla artiklar på webben samt alla exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.

Digital månadsvis (4 nr)
79 kr
Papper månadsvis (4 nr)
119 kr
Stötta fri vänstermedia! (4 nr)

Vänsterperspektiv behövs. Ge Flamman extra skjuts med en stödprenumeration!

129 kr
Diskutera på forumet (0 svar)