För några år sedan var jag forskningsassistent på universitetet The New School i New York, vars samhällsfakultet grundades som exiluniversitet av primärt judiska intellektuella som flydde från nazismen under 30-talet. Sedan dess har universitetet varit fortsatt progressivt, med namn som Hannah Arendt och Nancy Fraser – och nu har en ny generation kvinnliga ekonomer som Mariana Mazzucato, Stephanie Kelton, Isabella Weber och Clara Mattei doktorerat eller undervisar där i dag. Den mexikanska konstnären José Clemente Orozco har målat fantastiska muraler tillägnade konsten och arbetet i en av universitetets byggnader.
Trots den progressiva prägeln saknade vi assistenter kollektivavtal. Tvärtom var förhandlingarna mellan administration och studenter stenhårda, och universitetets förhandlingar leddes av en ”unionbuster” – en jurist specialiserad på att knäcka facklig organisering. Vi svarade med demonstrationer framför universitetshuset med sympatistrejker från postfacket Teamsters, vilket slutade med en ljuv seger: efterbetald löneökning samt starka solidaritetsband mellan oss organisatörer.
På den tiden fanns endast en nationell politiker som stödde oss: senatorn Bernie Sanders från Vermont. I valrörelsen 2020 blev jag därför besviken när Biden knep platsen som presidentkandidat.
Men Biden var ingen vanlig centrist. Han förhandlade med Sanders rörelse, vilket resulterade i Build back better – satsningar på sjuk- och föräldraledighet, gratis eller billigt dagis, gratis offentliga universitet, samt stora satsningar på klimat och jobb. Paketet stoppades dock i senaten, så klimatbitarna plockades ut och döptes till Inflation reduction act.
Antalet jobb i grön energi växer nu dubbelt så fort som i övriga sektorer.
Därmed var en ny, grön ekonomisk populism född som var inriktad på subventioner – men inte utan motkrav.
Ta förnybar energi. Ett företag som bygger en vindturbin eller solcellspark får sex procent av kostnaden i stöd av staten och företaget kan också få ersättning per producerad KWh. Men om företaget betalar ut en fackligt godkänd lön multipliceras stöden med fem, och företaget får 30 procent av kostnaden i stöd. Om turbinen placeras i ett område som varit beroende av fossil energi, kan företaget få ytterligare tio procent. Om alla krav uppfylls kan staten täcka halva kostnaden – och samma sak gäller teknologier som batterier, vätgas och ja, kärnkraft.
Stöden finansieras av en höjd företagsskatt, och har utlöst ett enormt byggande inom gröna industrier. Projektet har både gett ekonomin en ordentlig knuff och lockat investeringar till omställningen. Antalet jobb i grön energi växer nu dubbelt så fort som i övriga sektorer. I USA har arbetslösheten varit under fyra procent i över två år – den längsta perioden med så låg arbetslöshet sedan Vietnamkriget. Sverige har inte haft så låg arbetslöshet sedan 80-talet.
De marknadsliberala ”experterna” sågade omedelbart den ekonomiska politiken. Ekonomen Larry Summers, tidigare finansminister, var säker på att inflationen drivits av den låga arbetslösheten, och att lösningen i praktiken ligger i att fler går utan arbete. Detta likt Sveriges finansminister Svantesson, som sade att ”arbetslösheten kommer att växa”, som om det vore en naturlag snarare än ett resultat av den ekonomiska politiken.
I stället har progressiva ekonomer i administrationen som Heather Boushey – som även hon doktorerat vid The New School – stått på sig och hävdat att arbetslösheten och inflationen kan vara låg samtidigt. De har nu fått rätt: inflationen i USA ligger på 2,5 och arbetslösheten på 4,1 procent, mot 1,9 respektive 7,9 i Sverige.
Den låga arbetslösheten, de industriella motkraven och administrationens uttalade stöd till facket har hjälpt dem att ställa mer offensiva krav. Som jag skrivit tidigare är UAW det främsta exemplet, och de hotar nu att strejka mot Stellantis som äger Chrysler, då företaget inte längre vill bygga en batterifabrik de tidigare utlovat till facket. Den fackliga anslutningsgraden är nu högre i grön energi än fossil energi, vilket betyder att omställningen gör livet bättre för arbetare.
Bidens populism kulminerade i september 2023 då han som första amerikanska president någonsin gick som symbolisk strejkvakt på UAW:s strejk i Michigan. Där demokrater tidigare sett sig som medlare mellan fack och arbetsgivare, ställde sig partiet nu på arbetarnas sida.
Samma september var tyvärr kulmen på den progressiva våren i USA. Snart därefter genomförde Hamas sitt terrorangrepp på Israel, vars blodiga svar utförts med vapen som sänts från Joe Bidens USA. Många progressiva amerikaner överväger nu sitt stöd till demokraterna i valet, som kan förlora det trots att ekonomin går så bra.
Och ännu en gång står demonstranter utanför The New School – denna gång med udden mot Demokraterna. Marknadsliberalismen har tappat stöd och alternativen har visat sig bättre. Men nu riskerar den progressiva vågen att gå under med de israeliska bomberna.
