Internatskola, fel klasstillhörighet och en endast medelmåttig intellektuell begåvning. Storyn i amerikanska Curtis Sittenfelds debutroman är inte speciellt oförutsägbar eller spännande.
Behållningen är snarare det skickligt fångade sociala spelet, där klass och utseende är avgörande för den ställning en elev får på skolan. Den ibland nästan överdrivna detaljrikedomen, där varje gest och tonfall analyseras sönder av huvudpersonen, är bitvis tröttsam, men fångar samtidigt så på pricken tonårstidens natur. Skolans ungdomar bevakar varandra och alla vet, mer eller mindre uttryckligen, varandras hemligheter.
Huvudpersonen Lee Fiora har kommit till internatskolan Ault på stipendium. Genom att varken komma från ett hem med särskilt mycket pengar (hon tillhör den kategori som föraktfullt omnämns som LMK – lägre medelklass), vara anmärkningsvärt duktig i sport eller vara duktig något av de teoretiska ämnena, har hon ingen självklar grupptillhörighet på skolan. Lees utanförskap är delvis en konsekvens av detta, men också av hennes ovilja att anpassa sin personlighet efter de andras mallar för vad som är normalt och lämpligt. Klass- och underifrånperspektivet har karaktären av krasst konstaterande. Lee ser strukturerna på skolan, föraktar dem men lär sig att spela dess regler. Även om detta är något hon inser först efter tiden på Ault – under tonåren stannar hon fortfarande hellre själv på sitt rum än riskerar att på något sätt bryta mot koderna och göra bort sig på skolans danser eller soccermatcher.
Bokens omfång är väl tilltaget, de 440 sidorna hade med fördel kunnat bantas ned med åtminstone hundra sidor. Bitvis är det ett tröttsamt malande om samma tankar och en upprepning av redan gjorda iakttagelser. Den svenska översättningen flyter inte heller riktigt, anglosaxisk kommatering och märkliga försvenskade uttryck stör rytmen i läsningen. Bihistorier glöms bort på vägen, vilket skulle kunna ge ett amatörmässigt intryck men faktiskt istället förstärker känslan av autencitet. Romanen blir aldrig den sockersött förutsägbara high schoolskildring man är van vid från exempelvis biodukarna. Visst får Lee någon form av revansch på slutet, men inte en entydig sådan och inte utan ett relativt högt pris.