Nyligen kom beskedet att alla aktuella fackförbund har gått med på att teckna nya avtal med SAS. Danska CAU, som organiserar kabinpersonal var sist ut i förhandlingarna, som på många sätt påminde om ett gisslandrama.
De senaste dagarnas medierapportering har kretsat mycket kring turbulensen kring flygbolaget och risken för en konkurs.
Pressen på att rädda bolaget har lagts på facken, som till slut tvingades gå med på i vissa fall avsevärda försämringar. Samtidigt har det varit väldigt lite rapportering om att det faktiskt var regeringen och SEB som, genom villkor på för lånegarantier respektive hårdare lånevillkor pressade fram krissituationen för ett vinstdrivande bolag. Det har inte heller förts någon debatt om det är rimligt för SAS att tvingas konkurrera med lågprisbolag, med allt vad det innebär i form av sämre villkor för personal.
Det finns några argument kring SAS-affären som ibland kommer även från vänsterhåll som är väl värda att belysa.
1. Vi måste ändå sluta flyga för att rädda klimatet.
Det är visserligen sant, men det blir knappast fler snabbtåg för att SAS säljs, eller för att personalen får sämre villkor. Dessutom, i den mån vi måste behålla ett visst inrikesflyg finns en annan poäng med ett bolag under statligt inflytande: Det är inte särskilt lönsamt att ha flyglinjer från Stockholm till Skellefteå eller Kiruna, men de är betydligt rimligare än den mellan Stockholm och Malmö.
2. Piloter har haft orimligt höga löner.
Här kan man vända på steken: Om ett fack som generellt består av en tämligen resurstark grupp kan tvingas att gå med på sämre löner och pensionsvillkor och högre pensionsålder, vad kan då ett fack i en bransch med högre arbetslöshet och låg organisationsgrad så småningom pressas till om det här blir ett nytt sätt att sköta förhandlingar för arbetsgivare?
För exempelvis dansk kabinpersonal innebär det nya avtalet att avstå från en månadslön per år, samt att gå från 44-timmarsvecka till 47-timmarsvecka. I samma avtal har de dessutom gått med på arbetsdagar på upp till 13 timmar.
Så här kommenterar Medlingsinstitutets chefsjurist Kurt Eriksson i SR Ekot uppgörelsen mellan arbetsgivare och fack, som han anser vara unikt för svensk arbetsmarknad.
– Lönesänkningar förekom ju främst inom 1920- och 1930-tal, därefter har man ju förhandlat om löneökningar.
Smaka på det. 1920- och 1930-talet.
Det hann inte gå ett dygn efter att avtalen var klara innan det rapporterades om att regeringen inlett ett förnyat sökande efter en köpare till SAS.
– Sannolikheten att vi ska hitta en köpare har ökat i och med SAS och de anställdas överenskommelse, säger finansmarknadsminister Peter Norman till Dagens Industri.
Ja, det är väl tur att någon är glad.
