Kim Söderström, 49, beskriver sig själv som en agitator. Sedan i går är han den enda kvarvarande kandidaten till posten som ny ordförande i Byggnads, efter att valberedningen föreslog honom för uppdraget och den tillförordnade ordföranden Lars Hildingsson valde att dra tillbaks sin kandidatur.
– En del vill agitera, jag till exempel, medan andra är duktiga på att lyssna, berättar han över en dagens lunch (fisksoppa med aioli) på ABF-huset i centrala Stockholm.
– Vad som röner störst framgångar är inte självklart. Folk kan tycka att jag en fåntratt när jag agiterar på något ställe, där den tysta förtroendevalda sitter och lyssnar och lyckas med stordåd. Man får ha lite känsla för det.
Fram till nu har Kim Söderström, som i grunden är betongarmerare, varit ordförande för Byggnads i region Dalarna-Gävleborg. Förmågan att tala för socialismens sak fick han utlopp för i slutet av juli, då han medverkade i Sommar i P1. I Göteborgs-Posten beskrevs inslaget som en ”käftsmäll”, som vände sig direkt till Sveriges arbetare.
Vår viktigaste uppgift är att få ut så mycket som möjligt av det mervärde våra kamrater skapar och får betala med trasiga axlar och knän
– Jag var beredd på att det skulle vara som när man skrivit en politisk debattartikel. Då har jag ofta fått en svans efter mig, personer till höger om höger, som uttryckt rätt tydligt vad de tycker.
– Men det blev tvärtom. Jag har fått enormt mycket kärlek.
Svaren på sommarpratet delar han in i tre kategorier. Dels de som uppskattade redogörelsen för byggbranschen, efter ett år kantat av dödsolyckor. Sedan fanns de som tackade för att någon pratade om klasstillhörighet och socialism i radio. Till sist fanns de som berättade att de motiverats till att själva börja engagera sig fackligt.
Trots att sommarpratet innehåller såväl ord som ”arbetsköpare” som kampsånger och 70-talsprogg är Kim Söderström tveksam till att beskrivas som en vänsterkandidat.
– Vår viktigaste uppgift är att få ut så mycket som möjligt av det mervärde våra kamrater skapar på arbetsplatsen och får betala med trasiga axlar och knän. Om man tycker att det är vänster eller höger är skit samma.
– Problemet är att medlemmarna måste förstå att de är på en marknad där de säljer sitt arbete.
Hur får man dem att förstå det?
– Bildning och agitation. Vi måste ut och synas. Det räcker inte att jag åker ut och träffar 8 000 medlemmar i Dalarna-Gävleborg, utan de förtroendevalda måste vara rustade med god bildning och kunna ta snacket och organisera sin arbetsplats. De måste kunna manifestera och leverera aktivism. Det heter folkrörelse av en anledning.
Själv kom han och hans kamrater ut på arbetsmarknaden strax efter krisen i början på 90-talet. Statsfinanserna hade stramats åt och det var svårt att hitta arbete i den konjunkturkänsliga byggbranschen.
I dag råder en ny kris, och även denna gång är byggbranschen hårt drabbad. I februari demonstrerade Byggnads på Sergels torg i Stockholm, med krav på att staten skulle ta större ansvar för bostadsbyggandet.
Samma dag som Kim Söderström föreslås som ny ordförande i Byggnads håller riksdagens samtliga partier en gemensam presskonferens, där sex av åtta partier ställer sig bakom ett så kallat balansmål. Beslutet går emot viljan hos såväl LO som Svenskt näringsliv, som båda vill se mer pengar i ekonomin.
Under fredagen gick LO:s ordförande Johan Lindholm, som fram till i våras ledde just Byggnads, ut med kritik mot uppgörelsen.
– Det är klart jag är besviken, sade han till SVT.
Även Kim Söderström ställer sig frågande till varför Socialdemokraterna inte förespråkar större statliga satsningar på ekonomin.
– Var ska de hitta de där 170 miljarderna som behövs årligen för investeringsbehov?
I byggbranschen förvärras krisen ytterligare av det systematiska utnyttjandet av utländsk arbetskraft som många arbetsgivare ägnar sig åt. Konsekvenserna är stundtals dödliga. När en hiss i vintras störtade mot marken i Sundbyberg utanför Stockholm så kom två av de fem döda från Ukraina, en från Ryssland och en från Afghanistan. Enligt facket fanns 119 olika underentreprenörer på bygget.
När Kim Söderström listar de frågor som han vill driva som ordförande nämner han utökad medlemsdemokrati och att öka fackets relevans i medlemmarnas liv även utanför arbetet. Men det första han nämner är just utnyttjandet av arbetare från östra Europa.
– Vi har massor av kamrater från forna öststaterna. De vet att de inte är här för att de är bättre yrkesarbetare, utan för att de är billigare. De vet också att om de går till Byggnads så får de en hög slutlön, enkelresa hem, och blir svartlistade. Det är ett moment 22, suckar han.
Några som lyckats med den svåra uppgiften att organisera utländsk arbetskraft är Syndikalisterna, med kontor längre ned på Sveavägen. På bara några år har de rekryterat runt ett tusental medlemmar till byggsyndikatet Solidariska byggare.
Kim Söderström menar att det finns delar av SAC:s arbete att inspireras av, samtidigt som han oroar sig för att de ska ”konkurrera om medlemmar” med varandra. En annan inspirationskälla ser han i danska facket 3F, som drivit en framgångsrik kampanj för att organisera utländsk arbetskraft i ombyggnationen av Köpenhamns tunnelbana.
Arbetarna är inte rasister, men vi till vänster har förlorat den kulturella hegemonin
– Nu är det olika kulturer i Sverige och Danmark, men de från 3F åkte med en back öl till boendet, satte sig på farstukvisten och knäppte en Tuborg med grabbarna, säger han, och fortsätter:
– Vi har för sjutton verktygen. Vi måste bara ta upp dem, slipa bort rosten och börja använda dem igen.
De automatiska röda markiserna på ABF-husets utsida fälls ned. Plötsligt badar hela rummet i ett rött ljus. Kim Söderström, som kisat mot solen under hela intervjun, slappnar av.
Under de senaste femton åren har den konservativa högern vunnit allt starkare stöd bland arbetarklassen i Sverige, och i synnerhet bland män. Det är en förändring som märks av bland de övervägande manliga medlemmarna i Byggnads. En färsk undersökning visar att partiet har stöd av 36,7 procent av förbundets medlemmar.
Kim Söderström ser med oro på situationen.
– Arbetarna är inte rasister, men vi till vänster har förlorat den kulturella hegemonin, säger han, med referens till den italienska kommunisten och politiska teoretikern Antonio Gramsci.
– När arbetarrörelsen började så hade vi en berättelse om vad vi ville uppnå: allmän rösträtt, åtta timmars arbetsdag och så vidare. Vi ägde det samtalet fram till 80-talet, så till den milda grad att folkpartister röstade för förslag som var bra för arbetare och folkflertalet. Fram till dess så låg den kulturella hegemonin kvar till vänster.
Han beskriver hur en våg av nyliberalisering svept över det svenska samhället från det tidiga 90-talet och framåt.
– Reinfeldt sade att vi inte hade ett klassamhälle, utan ”utanförskap”. Och folk gick på det! Vi är lättlurade idioter. Jag kräks på det där ordet. Det han pratade om är ju klass, säger Kim Söderström.
– Även socialdemokraterna hakade på, till och med fackföreningsrörelsen till viss del. Och svenskt näringsliv satsade oerhörda medel på att förändra våra sinnen. Till sist lyckades de skruva ned välfärden.
Han är orolig för vad han ser som en anpassning bland de rödgröna partierna till dagens politiska vindar.
– Vänsterpartiet säger att de ska vara som sossarna var förut, och drar sig åt höger. Nej, för fan, håll vakt till vänster! Då får LO-förbunden möjlighet sticka ut näbben och hålla sig långt åt vänster. Det skapar ett vakuum som Johan Lindholm på LO kan ta, vilket i sin tur ger mer plats åt vänster för socialdemokratin.
Ändå menar han att det bara är via facken som en verklig förändring kan uppstå.
– Vi kan inte bara lägga oss ned och säga ”det går inte att göra något, det är bara att ge upp”. Ska vi få till stånd en ändring så är det fackföreningsrörelsen som historiskt har kunnat göra det. Vi behöver inte knacka dörr. Vi är ju på arbetsplatserna jämt.
