Vi träffas över en sockerfri läsk serverad i vinglas på en bar i Stockholm. Erik Galli började arbetet för ett och ett halvt år sedan, innan valet. Under ett sådant tidsspann hinner det hända mycket. Sista programmet har fått klippas om i sista stund. De två rikskända dragqueens som turnerat med drag story hour, pseudonymerna Miss Busty och Miss Shameless, har fått ta emot så mycket hot att de vädjat till SVT om att få bli bortklippta.

– Eftersom jag inte granskar dem och de är rädda för sin säkerhet så gjorde vi det.

Idén till programmet kom efter att han stött på begreppet homonationalism och insett att han aldrig hört talas om det. Vi kommer överens om att vi minns att både den brittiska högerdebattören Milo Yiannopoulos och den nederländske politikern Pim Fortuyn förebådade utvecklingen.Erik kontaktade journalisten Anna-Maria Sörberg som 2017 skrev Homonationalism.

– Hon berättade för mig att det inte är ett svenskt fenomen. Jag upplever att det är ett okänt begrepp i Sverige, så det är min förhoppning att med serien sätta begreppet på kartan.

När han inledde arbetet med serien funderade han mycket över vilket Sverige programmet skulle landa i. Riksdagsvalet låg i framtiden och likaså drag story hour. Han började med att åka till USA. Där pratade alla om drag. Straighta och konservativa pratade om det som något hotfullt men framför allt – som de pratade om det.

– Generellt sett är majoritetssamhället ointresserat av queerkultur, så det var en märklig känsla att se att, jaha, ni pratar om oljepriserna, arbetslösheten, kriget i Ukraina. Men det ni sätter högst på dagordningen nu är drag? Det var speciellt. Och sedan – klipp till Sverige. Oj, nu händer det här! Det var därför jag ville göra serien, för det är något som sker här och som är underbevakat.

Jag behöver en förklaring eftersom jag ser en motsättning i begreppet. Är inte kritiken från höger moralistisk, det vill säga att homosexualitet är ”mot naturen” och kärnfamiljen? Å andra sidan uppfattar jag homonationalism som homosexuella som är nationalister.

– Nej, det är ett akademiskt begrepp och det är inte heller korrekt att säga att det är en form av pinkwashing. Det är när man gör en koppling mellan toleranta värderingar och den nationella identiteten. Vi är goda för att vi har svenska värderingar och svenska värderingar är att vara gayvänlig. Sverige har genomgått en homonationalistisk process de senaste femtio åren.

I den processen, menar Erik, var Sverigedemokraterna senkomna. Den svenska sexuella toleransen betraktas som en tillgång, som skogen och krusbären.

– Men det är för att vi har haft en folkrörelse som har fört en kamp, inte att det finns i den fornnordiska mytologin att vi älskar bögar. Sverige har varit bra på att inkorporera den här rörelsen i statsapparaten och det är något i grunden bra.

Intervjuerna i serien varvas av sekvenser med Eriks inre monologer. Han frågar sig bland annat varför alla riksdagspartier utom SD går i Pridetåget. Vad är det vi marscherar för? Han konstaterar att Sverige genomgått en homonationalistisk utveckling när det i princip är obligatoriskt att gå med i Pride, för annars är man en ond människa oavsett hur djupt engagemanget är.

I min egen historieläsning är gayrörelsen i grunden en del av vänsterrörelsen. Alltifrån syndikalisten och sexualupplysaren Elise ”Ottar” Ottesen Jensen, till Stonewall och vänsterpartisten Jörn Svensson som motionerade för homoäktenskap 40 år innan det infördes i Sverige. Hur inkluderas det i en högerkontext?

– Det finns en splittring inom hbtq-communityt som förmodligen är större än någon har en aning om. Alla SD-bögar som jag pratar med vittnar om hur stigmatiserat det är att uttrycka partitillhörigheten. Av alla bögar jag bett om att få intervjua är det bara en som nekat mig och det är ordförande för Stockholm Pride, Fredrik Saweståhl.

Svaret Erik efterlyste var på vilka grunder de utesluter Sverigedemokraterna i Pridetåget trots att en femtedel av befolkningen röstar på dem. De hade kunnat ta chansen att svara att de står för mänskliga rättigheter och är antirasister, ett uttalande de har gjort tidigare.

– Är det så att en femtedel är homofoba? Jag ville be dem berätta lite hur de tänkte, men de ville inte.

Varför inte?

– Jag vet inte, men ordförande för Stockholm Pride är även moderat kommunpolitiker och ersättare i riksdagen. Jag pratade med pressekreteraren som råkade försäga sig över telefon att de var rädda för reaktionerna. Att det skulle väcka en SD-svans eller några ännu längre högerut. Något hon sedan ville ta tillbaka.

En viktig del av Prides varumärke har varit att de inte släpper in SD. Samtidigt vill man inte stöta sig med ett etablissemang som styrs med stöd av SD. Det är uppenbarligen en hård nöt.

– Man kan inte både tycka att SD är rasistiska homofober och sitta i regeringen med dem. Men det är ju det de gör. Jag menar att det måste finnas en ryggrad så att resten av communityt kan ta ställning till om de håller med. Här lurar något ohälsosamt.

Vad betyder det att partiet är så stort nu? Så att vi nu får en generation med SD-bögar. Hur ska vi förhålla oss till dem?

I de många intervjuscenerna, i Utah, i Kairo, i skärgården, hemma hos intervjupersonernas föräldrar, på krogen, uppstår en särskild sorts familjaritet. Som tittare är Erik både ”med mig”, men lika mycket finns där en intimitet bortom det journalistiska och politiska. Det känns ovanligt som undersökande metod, i alla fall i SVT.

Vi har haft en folkrörelse som har fört en kamp, inte att det finns i den fornnordiska mytologin att vi älskar bögar.

– Den stilistiken är mitt beslut och jag tycker att man måste anpassa formen för sin journalistik beroende på vad man gör. Mitt syfte var inte att sätta dit personerna. De flesta blir chockade bara av att höra att det finns SD-bögar. Diskrepansen mellan det och verkligheten, att de sitter i EU-parlamentet, partistyrelsen, Bulletin, ansvarig utgivare Riks och Samtiden (Dick Erixon). De är överallt redan. Här finns ett värde i att skildra att det existerar och att få tittaren att förstå dem.

Personerna jag intervjuar har generellt en stark misstro mot journalister i allmänhet och SVT i synnerhet och det är klart att det faktum att jag själv är bög är något som gör att vi kan dela andra erfarenheter och ett annat språk och koder. Det har varit en tillgång, liksom självdistansen. Att skoja om mig själv och bögar, det görs för lite. Jag förstår att en straight programledare inte kan göra det. Men bögar är roliga och förtjänar att drivas med så de inte får för höga tankar om sig själva, och för mycket luft.

Är de sverigedemokrater för att de delar SD:s ideologi eller ser de de som ett sätt att leva som en bög i en SD-värld?

– En sak som återkommer hela tiden i deras svar är att inget parti är perfekt. Det finns en logik som de flesta SD-bögar verkar dela och det är att invandringen är överordnad alla andra politiska frågor, inklusive de hbtq-politiska. Och tycker man det, så blir det inte lika intressant när Björn Söder kommer med ett homofobt uttalande. Det är lite ”skitsamma, vi har våra liberala rättigheter. Det är en icke-fråga om bögar ska få adoptera barn eller inte, alltså snälla… Sverige brinner!” De kallar det för att vi importerar homofobi.

Vem av alla personer du mötte har berört dig mest?

– Jag tror att jag nog är ganska förändrad både av Johan (Nissinen) och Luai (Ahmed). Men också mötet med en anonymiserad papperslös bög från Bangladesh som har blivit nekad uppehållstillstånd. Han fick sina två första intervjuer inställda för att hans tolkar var homofobiska. Den upplevelsen att ha hängt kvar. Man kan tycka vad man vill om invandringsfrågan, men det drabbar ju inte dig och mig om vi stänger gränsen. Man kan tycka att ska man göra en omelett får man knäcka några ägg. Men det är han som är ägget.

I en scen som jag personligen tyckte var obehaglig står Erik Galli med Maga-keps på en skjutbana och övade med några högerextrema. Själv verkar han oberörd.

– Grejen är att du förändrar ingenting genom att inte låta människor prata. Den instinkten är inte säker att den varje gång är produktiv. Nä, men det var också kul, bara spänna fast sig i bergochdalbanan. Kepsen har jag kvar och jag har den dessutom på en av mina Grindr-bilder. Utan tröja.

Han ställer sig dock tveksam till att SD skaffar en egen homopolitik.

– Det ska bli intressant att följa. Nu får det här mer uppmärksamhet och blir förhoppningsvis del av det offentliga medvetandet. Kommer fler SD-bögar bli mer bekväma med att skriva fler debattartiklar? Organisera sig? SD har inget hbtq-förbund. Är det det vi ser framför oss? Jag ser inga sådana tecken.

Vi återkommer till seriens slutscen, på den hemliga badplatsen. Här expanderar berättandet bortom ord och politik och svävar ut och blir ett rum för det möjliga. Människokroppar mellan jord och vatten, solsken och hud. Platser för hbtqi-personer blir allt färre. På dejtingapparna, där homosexuella möts, sållar matchningarna fram likhet i klass och ekonomi.

– Vi har inte haft samma behov av separatistiska rum, de har integrerats i mainstream. Men om vi inte längre möts? Jag har romantiserat gayrörelsen och trott att det finns ett vi. Om man är bekymrad över splittringen då kanske man ska fundera på, vad har du själv gjort för en rörelse som att hålla liv i en rörelse som en gång engagerade rik och fattig, stad och land? Det är nog symptomatiskt för en generation bögar som fötts med alla liberala rättigheter.