I den uppsjö av artiklar som har publicerats om Bob Dylans karriär sedan Svenska Akademien utannonserade årets Nobelpristagare i litteratur har artistens politiska slagsida ofta behandlats, diskuterats och tolkats. Här är ytterligare ett försök av Flamman-läsaren Patrik Helgesson.

En vanlig missuppfattning är att Dylan skulle sky uppmärksamhet och publicitet i största allmänhet, bara för att han verkar bete sig som en disträ enstöring. Tvärtom ser han till att synas, höras och nylanseras med jämna mellanrum genom musikvideor, reklamfilm, radioprogram, eller genom att bidra till tv-program och filmer om hans liv. Däremellan skrivs biografier på löpande band om ”gåtan Bob Dylan” som håller uppe intresset. Han har däremot utrymme att ställa upp på arrangemang som han själv tilltalas av, på villkor som också har gjort det enkelt för honom att påverka historieskrivningen och utelämna särskilda delar.

Eldoradot i Greenwich village

2004 publicerades den första volymen i Bob Dylans romanserie, den hittills enda publicerade boken i en serie av tre.

I memoarboken, som kännetecknas av en berättarglädje som känns ganska främmande för dagens Mr Burns-gestalt, återger han minnen av hur han som 20-åring anlände till New York för att bosätta sig i de radikala bohemkvarteren i Greenwich Village, där han hankade sig fram genom att spela på kaféer och klubbar. Han berättar om den levande musikscenen, där folkmusiken hade en särskilt stark ställning. Och han berättar också om vilka personer som kom att väcka hans intresse för politiska tankar och skeenden, snarare än ett grundmurat engagemang. Han mötte profiler från den starka, och i viss mån rasöverskridande, folkbluesmiljön från 1930- och 1940-talets USA. En rörelse som varit i samklang med tidens radikala stämningar under och efter depressionen, och i viss mån med regeringspolitiken under Franklin D Roosevelt. De antikommunistiska häxjaktskampanjerna under 1950-talet som senator Joseph McCarthy blev förgrundsfigur för, men även den för amerikanska vänsterradikaler demoraliserande Ungernkrisen 1956, låg som en blöt filt över så väl politiska rörelser som poeter och musiker vid tiden. Som jude, vars farbröder och morbröder stridit under andra världskriget, kände han samhörighet med staten Israel samtidigt som han ifrågasatte hur ryssarna på så kort tid hade hunnit bli amerikanernas största fiender. Hans politiskt radikala partner Suze Rotolo, dotter till amerikanska kommunister och anställd av Congress of Racial Equality, introducerade honom till så väl medborgarrättsrörelsens frågor som den landsflyktige kommunisten Bertolt Brechts musikaliska teater. Han lyssnade på långa politiska utläggningar från den vänsterrevolutionäre musikern Dave Van Ronk. Och han sökte upp den socialistiske folkbluespoeten Woody Guthrie, som hade insjunkat i Huntingtons sjukdom sedan flera år tillbaka. På så sätt undkom Guthrie McCarthy-rättegångarna, till skillnad från den gamle vapendragaren Pete Seeger som svartlistades i flera år framöver. Istället fick han tillbringa sin tiden på ett ställe ”där du kan hoppa upp på ett bord och skrika att du är kommunist, och ingen tycker att det är märkligt alls”. Sångerskan och musikern Joan Baez, som introducerade honom för folkmusikpubliken, kom från en radikal kristen kväkarfamilj och var politiskt medveten sedan tonåren.

När han väl gav ut sin första skiva med egna sånger 1963, The Freewheelin’ Bob Dylan, hade flera texter en politisk prägel, allt från väldigt metaforiska och gospel-influerade sånger till då dagsaktuella s.k. talking blues. Dylan återgav tankar som låg rätt i tiden, med fokus på rassegregation och den militära upprustningen, samtidigt som de politiskt låg innanför någon form av mittfåra inom medborgarrättsrörelsen. Baez och Dylan spelade också When the ship comes in på den av Martin Luther King ledda March on Washington for jobs and freedom i augusti 1963. (Där fanns för övrigt också den jämnårige Bernie Sanders på plats). Men det fanns också ett radikalare stråk i flera texter, en vilja att rota djupare för att förstå orsakerna. I Let me die in my footsteps (outgiven från 1963)

There’s always been people that have to cause fear
They’ve been talking of the war now for many long years
såddes fröet till den kompromisslösa Masters of war:
You that never done nothin’
But build to destroy
You play with my world
Like it’s your little toy

I sången Only a pawn in the game, om mordet på medborgarrättsledaren Medgar Evers, var klassperspektivet tydligt:
The deputy sheriffs, the soldiers, the governors get paid
And the marshals and cops get the same
But the poor white man’s used in the hands of them all like a tool
He’s taught in his school
From the start by the rule
That the laws are with him
To protect his white skin
To keep up his hate
So he never thinks straight
’Bout the shape that he’s in
But it ain’t him to blame
He’s only a pawn in their game

1963 blev också året då han lämnade Ed Sullivan Show eftersom de vägrade låta honom framföra en satirisk sång om det högerreaktionära antikommunistiska John Birch-sällskapet:
Now we all agree with Hitler’s views
Although he killed six million Jews
It don’t matter too much that he was a Fascist
At least you can’t say he was a Communist!
That’s to say like if you got a cold you take a shot of malaria

De nästföljande skivorna Times they are achangin’ (1964) och, i viss mån, Another side of Bob Dylan (1964) hade också en tydlig politisk prägel. Skiftet till elgitarr, rock, intensivt drogmissbruk och samarbetet med The Band, på de tre nästföljande skivorna fram till motorcykelolyckan 1967 är välkänt och omskrivet. Det är vanskligt att spekulera i vad som hade hänt om han hållit fast vid sin politiska profil. Hade han däremot hållit fast vid samma musikstil under dessa år hade han nog spelat i samma popularitetsliga som Tom Paxton, Joan Baez, Phil Ochs, Ramblin’ Jack Elliot eller andra samtida som höll fast vid folkmusiken.

Politiska återfall i Woodstock-villan

Åren efter motorcykelolyckan 1967 levde Dylan ett avskilt och traditionellt familjeliv i en villa i Woodstock. Musiken blev allt mer country-influerad. Musikproduktionen blev också allt mer sporadisk. Dylan irriterades dessutom av entusiastiska fans som ville att allt ska bli som förr, eller som han själv skriver: ”people living in trees outside my house, trying to batter down my door”.

Under åren 1971-1972 spelade han in ytterst få låtar, men en av dem handlade om hur George Jackson hade skjutits ihjäl av vakter vid ett flyktförsök. Jackson var en fånge på St. Quentin-fängelset som hade spärrats in som 20-åring efter ett väpnat rån och på senare år blivit en känd medlem av den revolutionära Black Panthers-rörelsen:
”He wouldn’t take shit from no one
He wouldn’t bow down or kneel
Authorities, they hated him
Because he was just too real
[…]
Prison guards, they cursed him
As they watched him from above
But they were frightened of his power
They were scared of his love.”

1974 anslöt han sig, i sista stund då konserten riskerade att ställas in till följd av för få sålda biljetter, till solidaritetsspelningen ”An evening with Salvador Allende!”, i protest mot Pinochets militärjunta. Initiativtagaren var den allt mer härdade och deprimerade radikalen Phil Ochs, som hade samarbetat med den chilenska musikern Victor Jara, avrättad på Santiago-stadion under militärkuppen. Några år tidigare ska Dylan ha avfärdat Ochs inställning: ”the stuff you’re writing is bullshit, because politics is bullshit. What’s real is inside you. Your feelings”. Nu hade han blivit ganska väl uppdaterad om situationen i Chile av Ochs och visade Joan Jara, Victor Jaras änka, Museum of Modern Art i New York:
”And he took me to the Museum of Modern Art and showed me around and said he was with us, ya. That’s how he was, anyway, May 1974. I don’t know how deeply it touched him really … I don’t know.”

1975 släppte han låten ”Hurricane” om den livstidsdömde svarte boxaren Rubin Carter. Turnén Rolling Thunder Revue blev en del av en kampanj för en ny rättegång. Carter dömdes dock på nytt 1976 och frigavs först 1985 efter att att en federal domstol hävt domen och förklarat den illegitim. På turnén finns många profiler från 1960-talet, bland dem poeten Allen Ginsberg och även Joan Baez.

80-talets lågvattenmärke

I slutet på 1970-talet borrade sig Dylan djupare in i studier av Nya Testamentet och det tidiga 80-talets skivor hade en uttalad kristen, ofta konservativ prägel. I de amerikanska högerkristna miljöerna som Dylan befann sig i under tidigt 1980-tal fanns ingen motsättning i att Dylan samtidigt bejakade sin judiska bakgrund, och identifikationen med Israels högerkrafter var snarare särskilt stark här. Samma sak med den judisk-ortodoxa Chabad-rörelsen som han senare närmade sig.

Dylan hade länge uttalat stöd för de mest obskyra högerkrafterna i Israel, samt även den våldsamma amerikanska gruppen Jewish Defence League. Även en artist som Leonard Cohen hade dock, sin pacifistiska profil till trots, haft starka band till Israel och spelat för israeliska trupper under Yom Kippur-kriget 1973. När Bob Dylan 1983 släppte låten Neighbourhood Bully på skivan Infidels var Israels invasion av Libanon 1982, för att tvinga ut den palestinska gerillan från sina posteringar i landet, fortfarande aktuell. Särskilt den kristna falangistmilisens massakrer i de palestinska flyktinglägrena Sabra och Shatila 1982, med överbefälhavare Ariel Sharons goda minne, väckte internationell vrede. För Dylan var dock Israel fortfarande en orättvist behandlad hackkyckling som övergivits av världen och tvingats försvara sig på egen hand:

The neighborhood bully just lives to survive
He’s criticized and condemned for being alive
He’s not supposed to fight back, he’s supposed to have thick skin
He’s supposed to lay down and die when his door is kicked in
He’s the neighborhood bully
[…]
Every empire that’s enslaved him is gone
Egypt and Rome, even the great Babylon
He’s made a garden of paradise in the desert sand
In bed with nobody, under no one’s command

ANC, Live Aid och Farm Aid

Under mitten av 1980-talet lät han sig värvas till flera typer av stödgalor.

I januari 1985 deltog han i inspelningen av We are the world, under Michael Jacksons och Lionel Richies ledning. Under sommaren spelade han även för Bob Geldofs Live Aid i Philladelphia, till stöd för svältoffren i Etiopien. Den ursprungliga planen var att han skulle spela Blowin’ in the wind tillsammans med folktrion Peter, Paul and Mary, som spelade in populära versioner av Dylans sånger i början av 60-talet. Några dagar före spelningen meddelade han istället att han ville spela med Keith Richards och Ronnie Wood från Rolling Stones. Efter att Dylan presenterats av Jack Nicholson som ”one of the greatest voices of freedom” till publikens jubel dök Richards och Wood upp på scen, båda drängfulla och Richards med karaktäristisk cigg i mungipan. När Dylan slagit sönder en sträng på gitarren överlämnade Woods sin gitarr och övergick istället till att spela luftgitarr med yviga rörelser innan han fick tag på en ersättningsgitarr. Som kronan på verket lade Dylan till i ett mellansnack:
”I hope that some of the money…maybe they can just take a little bit of it, maybe…one or two million, maybe…and use it, say, to pay the mortgages on some of the farms and, the farmers here, owe to the banks…”
Det blev inte helt uppskattat av arrangörerna.

De vänsterprogressiva rockmusikerna Neil Young och John Mellencamp kom däremot att plocka upp bollen. Två månader senare hade man samlat ihop country- och rockstjärnor, konservativa så väl som radikala socialister, till festivalen Farm Aid, till stöd för familjejordbruk som riskerar att slås ut i den internationella konkurrensen. Festivalen återkommer årligen.

Steve Van Zandt, från The E Street Band, reagerade i raseri över att Freddie Mercury reste till apartheid-Sydafrika för att spela inför en helvit publik i kasino-turistorten Sun City. Fler artister köpte det ihåliga argumentet om att Sun City skulle vara någon form av autonom zon, skild från den sydafrikanska staten. Inom kort, i oktober 1985, hade Van Zants samlat ihop stora delar av den amerikanska artisteliten i en musikvideo med budskapet ”I ain’t gonna play in Sun City”, bland dem Bob Dylan.

Politiken som en parantes och som en grundbult

Dylan vill själv framhålla att han själv aldrig varit särskilt politiskt insatt, utan snarare lyckades fånga upp och formulera de stämningar och de idéer som var framträdande i den tid han levde i och bland människor han träffade. Är han då att anse som en politisk poet?

Oavsett hur man vrider och vänder på det, så finns det politisk sprängkraft i många av de dikter som nog aldrig kan förlora i aktualitet. I en värld med 60 miljoner människor på flykt talar följande rader fortfarande till oss:
In the city’s melted furnace, unexpectedly we watched
With faces hidden while the walls were tightening
As the echo of the wedding bells before the blowin’ rain
Dissolved into the bells of the lightning
Tolling for the rebel, tolling for the rake
Tolling for the luckless, the abandoned an’ forsaked
Tolling for the outcast, burnin’ constantly at stake
An’ we gazed upon the chimes of freedom flashing

Phil Ochs dömde ut Dylans möjlighet att begrava ”protestsångerna”:
”I don’t think he can succeed in burying them. They’re too good. And they’re out of his hands.”

Men den som förväntar sig ett politiskt tal vid Nobelceremonin bör nog lyssna till Joan Baez ord från 2005:
”Mer än 30 år senare, varje gång jag drar till en demonstration, en sittprotest eller till ett fängelse, frågar folk: ‘Kommer Bob?!’ Och jag säger: ‘Nej, ditt dumhuvud, han kommer aldrig. När ska du fatta? Han gjorde det aldrig och kommer aldrig att göra det.’

Patrik Helgesson

Temat i vittnesmålen från de finska krigsbarnen är slitet mellan länder, familjer, syskon och språk. Och att försöka anpassa sig utan att gå itu.

”Det är i sista stund.”

Så sade en av dem som anmälde sig till den berättarcirkel för finska krigsbarn jag ledde i Ljungby i fjol. Första träffen grät vi allihop. Smygande, stockande, rinnande, ursäktande. Med veckorna släppte spänningarna.

Jenny Ahonen Verksamhetsutvecklare i ABF Ljungby och grundare av Sverigefinska föreningen i Ljungby i Småland.

Den individuella entreprenören tros kunna lösa allt från arbetslösheten till klimatkrisen. Men innovationskraften finns nu som alltid hos kollektivet.

I ett vänstermem som cirkulerar på nätet tittar den gamle lejonkungen och hans son Simba ut över världen. Men i stället för den afrikanska savannen sitter de framför en storstad.

– Titta Simba. Allt som solen vidrör är skapat av proletariatets arbete, förklarar Lejonkungen.

Mathias Wåg Grävande journalist och aktivist.

I Dalarnas skogsområden har en trotsig gemenskapskultur växt fram. Här odlar man potatis och startar skolor, men det kallas varken prepping, gröna vågen eller antikapitalism – utan det är bara så man gör.

En brunbjörn står på bakbenen för att gå till attack med klorna, och mellan oss står bara ett tanigt trästaket.

Installationen står i matbutiken Skattunge Handels träffstuga som precis har firat folkhögskolans dag den 17 april, där nyfikna har fått lära sig om allt från ekologisk odling till att väva vadmal. Här finns toa för gäster och en mikrovågsugn där snickare och andra besökande arbetare kan värma sin mat, och på tv:n visas ibland fotbollsmatcher.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

I gigekonomins värld är alla entreprenörer. Men den flexibilitet företagen värdesätter är dubbeleggad. Vad händer när matbud och apptaxichaufförer väljer att gå sin egen väg?

Som så många andra matbud var det kärleken till att cykla som först fick Armin Samii att söka jobbet som matbud på Uber Eats. Men han var less efter bara ett par veckor, berättar han för Financial Times. Prisättningen var nyckfull, och det verkade inte finnas något samband mellan längden på resorna och den ersättning han fick ut. Funktionen för ansiktsigenkänning, som låser upp appen, klarade inte heller av att identifiera honom, på grund av hans lockiga hår och skägg.

Men Armin Samii hade ett ess i rockärmen: han var utbildad programmerare. Han bestämde sig för att använda sina kunskaper, och designade en app med namnet UberCheats.

Ella Petrini

Den nya musikappen Udio kan skapa trovärdiga pastischer på musik som redan har skapats. Men det är alltjämt människan som står för kreativiteten.

Efter ett par års rabalder kring AI-genererad text och bild, har intresset under 2024 allt mer förskjutits mot ljud – både röster och musik. För företagen i AI-industrin är skillnaden mellan dessa uttryck inte så viktiga. Det är samma statistiska modeller som används för att identifiera mönster i ett enormt råmaterial. Det är i stort sett alltid piratkopierat: företagen dammsuger nätet på rådata och använder den utan att fråga om lov.

Ju mer mänsklig skriven text som samlas in, desto bättre blir modellerna på att härma mänskligt skrivande. Så skapades den välkända chattroboten ChatGPT. Om man i stället använder inspelat tal som råmaterial, får man en AI-modell som kan efterlikna mänskliga röster. På så vis hoppas nu talboksföretag snart kunna slippa betala lön till inläsare, medan yrkeskriminella hittar nya upplägg för telefonbedrägerier där offren luras av en anhörigs röst.

Rasmus Fleischer Ekonomihistoriker och författare.

Journalisten Victoria Rixer har varit aktiv i antifascistiska grupper som Linje 17. Nu har delar av hennes kulturkafé Torpet i Orhem brandskadats över natten till första maj.

Morgonen den första maj gick Victoria Rixer upp extra tidigt. Det var premiär för sommarsäsongen av kaféet Torpet i Orhem, där hon också bor, och hon hade förberett en meny med sex olika rågsmörgåsar, grillade surdegsmackor, mat- och efterrättsvåfflor, korv, bullar och ”världens näst godaste cider”. Till kvällen hade hon också planerat ett efterhäng till dagens demonstrationer.

I stället vaknade hon till en hög av rykande brädor och träkol. Delar av hennes livsverk hade brunnit.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Första maj påminner om den skaparkraft som finns hos arbetarklassen. Med krig och klimathot vid horisonten måste vi än en gång börja tänka nytt.

Den tidning som du håller i handen är resultatet av entreprenörskap.

Det första malmtåget i Malmbergen lastades 1888 och därmed var den svenska gruvruschen igång. På två år flyttade 5 000 arbetare dit och byggde upp en kåkstad. ”Deras hus var som svinstior”, skrev Dagens Nyheter 1902. ”Men ur dessa klev välklädda herrar och damer.”

Snart uppstod allt från kaféer till krogar och bordeller. Men den viktigaste politiska mötesplatsen var Finn-Jakobs bastu på Kaptensvägen. Där bildades den lokala arbetarföreningen 1895, och samma år uppstod idén om en tidning som skulle stå på folkets sida. Första numret kom ut den 1 maj 1904, under namnet Norrskenet, och nu vet du vart jag är på väg: efter ytterligare ett nummer på arbetarnas dag lanserades den som tidning 1906, under namnet Norrskensflamman.

”Upp till demonstration!” lyder den första texten, som vill påminna de mäktiga om att ”den klass, som med sitt arbete uppbär samhället” också vill ha rösträtt. Detta då deras strävan – till skillnad från överklassens – ”är att bereda den högsta möjliga lycka åt alla.”

Som anekdoten visar hade den tidiga arbetarrörelsen ingenstans att ta vägen. Offentliga lokaler fanns sällan, och socialistiska agitatorer förbjöds ofta att tala offentligt. Men de uppfann ständigt nya sätt att protestera.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt.

August Palm berättar i Ur en agitators lif (1904) om när han förbjöds att tala i Arboga av kronofogden, och i stället gjorde det från en båt i ån, medan tvåtusentalet arbetare gick längs vattnet och lyssnade. Han åkte dock på 100 kronor i böter i efterhand, och då hade han tidigare kastats i Långholmens centralfängelse för smädelse av riksdagen och liknande brott. Även där höll han modet uppe, och tillverkade två tärningar i tuggat bröd som finns bevarade i Arbetarrörelsens arkiv. Om Kata Dalström, en annan agitator, berättas att hon talade i diket för att runda förbuden. Med knappa resurser, och etablissemanget och lagarna emot sig, stod man ändå aldrig rådlös.

Nu står vi här igen. En antidemokratisk höger försöker än en gång kväva alla arenor för bildning och organisering. Man skär ned på allt som gjorde det svenska folkhemmet starkt, som skolor, folkbildning, kultur, föreningsliv – och nu även medier. Sedan årsskiftet har Flamman och andra vänstertidningar tvingats överleva utan presstöd, utan motivering eller information.

Inte heller vi står handfallna. Vi har ökat upplagan med 23 procent sedan första numret 2023, och blir allt fler varje vecka. Vi har inga rika finansiärer utan tar kampen mot högerns nedskärningar med hjälp av dig och andra läsare.

Men varken vi eller den bredare vänstern kan nöja oss med att bevara tidigare landvinningar. Vi måste skapa framtidens samhälle. Därför släpper vi på första maj ett specialnummer om vänsterns och folkets initiativkraft. Vi vill lyfta fram platser som Orsa där man bygger socialismen där man står, uppfinningsrika sätt att protestera hos nya rörelser halvt utanför fackförbunden som Gigwatch, Skiftet och Tankesmedjan Balans, och hur de egentliga innovationer i industrin och AI-teknologin i själva verket kommer från arbetarna.

Samtidigt som vi försvarar historiens bästa innovation – folkhemmet – måste vi ha en plan för hur vi går längre än det, och utveckla svar på vår tids frågor. Klimathotet, stordata, AI, etnonationalismen, folkförflyttningar, finanskrascher, för att inte tala om bankvinster och ägande.

Den socialistiska vänstern behöver därför tankesmedjor och förlag utanför den socialdemokratiska sfären som kan ta fram sådana reformer. Detta ekosystem är i dag alldeles för svagt, vilket gör att de ideologiska debatterna präglas av nostalgi. Se bara på hur programdiskussionen i Vänsterpartiet har kommit att handla om hur många gånger som orden ”antikapitalism” nämns, snarare än vilka vänstersvar som finns på vår tids största utmaningar. Tidigare var det inte sällan i arbetarrörelsen, nedifrån, som idéerna bubblade upp till partierna. Inte minst LO-skapelsen löntagarfonderna, som var ett modigt steg mot gemensamt ägande i Sverige.

Många av dessa strider äger allt oftare rum utanför Sveriges gränser, och det är dags att hugga in även där.

EU-valet är tyvärr en förlorad chans, med tanke på hur splittrad den europeiska vänstern är. Konflikterna sträcker sig tillbaka till tiden när många partier hade kopplingar till den nationalistiska sovjetsocialismen, som såg ett enat Europa som en kapitalistisk sammansvärjning. Det räcker nu, släpp kalla kriget och gå vidare. Detsamma gäller arbetarrörelsen, som länge har motverkat ett direktiv för att erkänna gigarbetare som anställda för att skydda den svenska modellen, vilket har mötts av kritik från Transportarbetarförbundet och andra berörda.

Visst har EU satt upp stora hinder för vänsterpolitik, som de nyliberala reglerna för finanspolitik och statsstöd eller det demokratiska underskottet, men det borde ge desto större anledning att förena sig på den nivån och bjuda motstånd.

Vänstern borde i stället leda kampen för ett annat Europa. För en offensiv gemensam finanspolitik, en starkare social pelare, större makt till parlamentet, ett rättvist flyktingmottagande som väger in fackförbundens önskemål, och en rejäl utvidgning av den fjuttiga klimatsatsningen. Visst kan 468 miljarder kronor låta mycket, men det bleknar inför den amerikanska förlagan ”Inflation reduction act” med sina 4 biljoner kronor.

Det är också på denna nivå som regleringen av nätjättarna måste ske, inte minst hur AI ska hanteras. En rejält utvidgad, demokratiskt styrd investeringsfond på Europanivå skulle också kunna investera i en offentlig infrastruktur för sociala medier, där större delen av våra politiska samtal förs, i stället för att sitta i knät på kinesiska eller amerikanska miljardärer.

Världen är i skriande behov av en vänster som kan se både bakåt och framåt. I dag minns vi våra framsteg, i morgon tar vi itu med framtiden.

Leonidas Aretakis Chefredaktör på Flamman.[email protected]

Socialdemokraternas paroll för årets första maj är Gemensamt ansvar för Sverige. Det sätter inga hjärtan i brand, förutom kanske de mest inbitna socialdemokraters. Nåja, det går ändå bra i opinionen för dem.

Inför valet 2026 håller S på att ta fram ny politik på en rad områden för att vinna tillbaka makten. Det har mest talats om hårdare tag mot invandrare och brottslingar. Mer försiktiga är S när de talar om att de förstått hur illa det gick när man släppte lös marknadskrafterna inom välfärden. Det finns skäl till att de är mer vaga i kanterna.

I S har partitoppar i årtionden nationellt och lokalt bytt sida och börjat jobba för lobbybyråer med hemliga kunder. Men det blir värre för varje år. Det räcker att kolla in deras Facebookväggar som täcks av glada hurrarop när de byter sida. Detta vill partiet dock inte ändra på, och därför har jag granskat sidbytena sedan förra första maj 2023.

Vi börjar med Sven-Erik Österberg, tidigare finansmarknadsminister och en gång omtalad som potentiell partiledare. Han rekryterades för några veckor sedan till den moderattunga byrån Kreab. Där gör han sällskap med Erik Gutiérrez-Aranda, tidigare energi- och näringspolitisk rådgivare för Socialdemokraterna. Det är inte bara sossar som gått till Kreab. Jenny Lindahl gick från att vara kommunikationschef på Vänsterpartiet till att jobba på moderatbyrån Kreab. V vill verkligen vara som S fast 40 år efter. Vi får se om V lärt sig av S misstag och om hon sjunger Internationalen när partiets tåg går en bit bort från Kreabs kontor.

Eva Nordmark är tidigare arbetsmarknadsminister. Hon har gått till lobbyfirman Rud Pedersen, där hon får sällskap av sin tidigare statsminister Stefan Löfven. På en byrå som saknar kollektivavtal. Löfven ”straffades” genom att bli ordförande för socialistinternationalen. Internationella samarbeten kan förvisso vara plågsamt.

I S har partitoppar i årtionden nationellt och lokalt bytt sida och börjat jobba för lobbybyråer med hemliga kunder.

På lokal nivå märker man ofta inte sidbytena då det sker i medieskugga. Men jag har sett att Monica Green, tidigare riksdagsledamot, börjar som lobbyist på byrån The Swedish Thing samtidigt som hon är ordförande i Skövde kommunfullmäktige. Ja, det är lagligt att ha hemliga lobbykunder och vara folkvald samtidigt. Hur detta inte anses vara korruption förstår i alla fall inte jag.

Mindre offentligt känd är Sebastian de Toro som är tidigare statssekreterare och LO-ekonom. Han rekryterades till New Republic över en lunch med Paolo Silva som är delägare på byrån, tidigare språkrör för Grön Ungdom och har jobbat på regeringsdepartementet för Miljöpartiet. Det är inte bara Anna Kinberg Batra man vill vara vän med.

Läs mer

Övergångar mellan politiken och näringslivet är ett demokratiskt problem, menar vänsterpartisten Samuel Gonzalez Westling. Foto: Ali Lorestani/TT.

Inrikes • 09 april, 2024

Lobbylagar kan bli verklighet

Sist och kanske minst betydelsefull är Juan-Pablo Roa som tidigare jobbat som planeringschef, biträdande stabschef för Stefan Löfven och presschef för Socialdemokraterna. Han går till byrån 500 för att ”stärka deras erbjudande inom public affairs”. På ren svenska: lobbyism.

Den första maj kommer dessa lobbyister förmodligen gå under de röda fanorna. Det är absurt och stötande. Vad sägs om att Socialdemokraterna tar gemensamt ansvar och sätter stopp för svängdörrarna mellan partiet och lobbyklägget? Helst redan till nästa första maj. Tack på förhand.

Robin Zachari Kanslichef för folkrörelsen Skiftet och ansvarig utgivare för granskningsinstitutet Klägget.[email protected]

Flamman frågar några profiler om deras segrar och motgångar i stärkandet av arbetares rättigheter, och vad de väntar sig framöver.

Vilken är er största seger under det senaste året?

– Vi har fått upp arbetsmiljöfrågorna mer på agendan i allmänhet och cancerfrågorna relaterat till brandmansyrket i synnerhet, samt gjort ett stort antal bra förhandlingar för enskilda medlemmar.

Saga Grande & Peter Eriksson

Visst måste vänstern sluta slå ifrån sig biologisk kunskap, men det betyder inte att rasbegreppet är användbart. Separera hellre den vettiga genetiken från rasbiologin, skriver evolutionsforskaren Patrik Lindenfors i ett svar till religionshistorikern Stefan Arvidsson.

Är ras en biologisk realitet eller en mänsklig konstruktion? Frågan är långt knepigare än man kan tro. Tyvärr har den blivit högaktuell i och med högerpolitikers användning av ordet ”ras” som samlingsnamn för biologiska skillnader, något som gör det svårare att diskutera skilda biologiska förutsättningar på allvar.

Till att börja med är ”ras” inget väldefinierat biologiskt begrepp ens för andra djur än människor. Ras används för att beteckna populationer som är ”tillräckligt olika” vad gäller till exempel genetik eller utseende. Gränsen är luddig och ”tillräckligt olika” betyder olika saker i olika sammanhang. Det här gör att det klassiska avfärdandet av ras såsom ogiltigt för att ”de biologiska skillnaderna mellan olika folk är mindre än skillnaderna mellan olika personer” faktiskt skjuter bredvid målet. Det ingår inget sådant kriterium i rasbegreppet eftersom rasbegreppet inte har några kriterier.

Sedan är det också ett gigantiskt problem att ”ras” har ett historiskt bagage som man måste förhålla sig till. Linné delade upp människan i afrikaner (svarta), européer (vita), asiater (gula) och amerikaner (röda). (Han använde dock inte begreppet ”ras” utan varietet.) En liknande uppdelning, ibland med små skillnader, är det man brukar syfta på när man pratar om ras hos människor.

Om man vill dela upp mänskligheten utifrån genetisk likhet är det dock svårt att hamna i denna gruppering. Det har visat sig att den amerikanska urbefolkningen genetiskt härstammar från Asien, så där är det korrektare att säga att den amerikanska urbefolkningen är asiater, genetiskt sett. Drar man den insikten till sin logiska slutpunkt följer dock en annan slutsats. Alla mänskliga populationer härstammar nämligen från Afrika, vilket innebär att alla människor är afrikaner.

Fortsätter man enligt samma princip hamnar man i Jurassic Park-kunskapen att fåglar är en sorts dinosaurier, men också i att däggdjur är en sorts fiskar. Dessa påståenden är korrekta, men de svarar inte på grundfrågan. För nog är väl vita (européer) genetiskt distinkta från svarta (afrikaner)?

Det stämmer förvisso, men i och med att människor med historiskt genetisk härkomst från Europa och Asien härstammar från ett fåtal grupper som utvandrade från Afrika för några hundra tusen år sedan finns det grupper bland svarta i Afrika som genetiskt skiljer sig mer från varandra än vad de skiljer sig från vita. Så om man vill göra en genetisk uppdelning mellan människor skulle man behöva börja med att dela upp afrikanska grupper från varandra. Och det kan man förstås göra, men då har vi lämnat de traditionella raserna bakom oss.

Sammanfattningsvis så finns alltså de största genetiska skillnaderna mellan olika människogrupper inom en av de traditionella raserna (svarta) och skillnader mellan andra traditionella raser är väldigt små (vita, asiater och amerikansk urbefolkning).

De som sysslar med mänsklig genetik för att de till exempel är intresserade av förhistoriska förflyttningar, genetiska sjukdomar eller hur olika människor reagerar på mediciner har därför till största delen slutat prata om ”ras” och pratar i stället om ”’ancestry’, ’population’, ’cluster’ och liknande”, precis som Arvidsson skriver. Detta dock inte av politiska skäl utan av goda biologiska skäl. Den biologiska realitet man vill undersöka och det historiska bagage man har att förhålla sig till krockar nämligen på ett väldigt icke-konstruktivt sätt.

Jag stöttar Arvidssons tes att det är vettigt att skilja natur och kultur i den här typen av diskussioner, och tycker allmänt att vänstern bör sluta slå ifrån sig biologisk kunskap, men landar i den motsatta slutsatsen i hur man bör hantera rasbegreppet. Det är just för att man vill hålla isär vettiga genetiska undersökningar från mer traditionell rasbiologi och ren rasism som man bör undvika ordet ”ras”. Särskilt knepigt blir det i frågan om att analysera invandrares brottslighet på det sätt som Hanif Bali försöker göra, då olika invandrargrupper kommer från olika traditionella ”raser”. Nej tack, sådant urartar bara i ren rasism.

Svårare då med begreppet kön, som vissa biologer vill hävda ensamrätt på. Kön används dock för att beskriva minst fyra olika företeelser: biologiskt kön, könsroller, juridiskt kön och könsidentitet. Biologiskt kön definieras utifrån könscellernas storlek (spermier och ägg), är binärt och kan inte ändras med någon metod vi har i dag (till skillnad från könsorgan). Juridiskt kön är å sin sida en beteckning vi bestämmer över helt själva och därför kan definiera precis som vi vill. (Frågan vad som är poängen med att ha juridiskt kön om det inte är kopplat till biologiskt kön lämnar jag till andra att svara på.)

Könsroller är det feminister kämpat längst med. I hur stor utsträckning dessa är konstruerade respektive medfödda har varit arena för en lång debatt. Efter många års kamp har det blivit alltmer accepterat att gå utanför samhällets könsnormer. Stor förstämning har därför inträtt bland vissa feminister då könsidentiteten gjort sitt intåg. Att ”vara född i fel kropp” innebär ofta just att man har ett biologiskt kön samtidigt som man känner att ens könsroll gör att man hör till det andra. I stället för att argumentera för att sådana skillnader ska ses som okej – vilket var det tidigare tillvägagångssättet – vill transpersoner nu hellre ha möjlighet att ändra det juridiska könet.

Varför inte, tycker många – låt folk bestämma själva; det är en frihetsreform för transpersoner. För att det motverkar mycket av det vi kämpat för som feminister, tycker andra – vi var väl överens om att könsroller inte skulle vara så hårt bundna till biologiskt kön? Var man landar i den här frågan är dock helt frikopplat från hur man bör hantera rasfrågan. Jag tror att debatten skulle vinna mycket på att diskutera ras- och könsfrågor för sig.

Patrik Lindenfors, forskare i biologisk och kulturell evolution.

Bob Dylans svårbegripliga politiska värld

Finskt trauma får tala

Alla är vi entreprenörer

Orsa kompani lovar ingenting bestämt!

Klasskampens inkubator

Bakom AI-musiken döljer sig den mänskliga handen

Brand i känd antifascists kulturkafé

För en entreprenöriell vänster

Lobbysossarnas sista första maj?

Lobbylagar kan bli verklighet

Arbetarårets förluster och framgångar

Skilj mellan sund genetik och rasbiologi

Flammans veckobrev

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Prenumerera och läs direkt!

Lobbylagar kan bli verklighet

Prenumerera och läs direkt!

Flammans veckobrev