I söndags natt kom till slut beskedet som många hade befarat: Jair Bolsonaro hade vunnit den andra omgången i det brasilianska presidentvalet. Trots en sen uppryckning i opinionen var vänsterkandidaten Fernando Haddad aldrig i närheten av att hota honom. I slutänden skiljde 10 procentenheter mellan de två: 55 respektive 45 procent.
För många medieredaktioner har det varit enkelt att lägga Bolsonaro till den allt längre listan över högerpopulistiska och auktoritära ledare som har dykt upp i världen de senaste åren. Men det finns mycket hos honom som motiverar en annan analysmodell än den som bör appliceras på högerpopulistiska politiker.

F-ordet

Flera namnkunniga historiker har de senaste åren kritiserat de numera populära parallellerna som dras mellan dagens politiska situation och den i Europa på 1930-talet. Detta ofta på goda grunder. Beskrivningen av den högerpopulistiska vågen, i alla fall i västvärlden, som ”fascistisk” tenderar ofta att fördunkla snarare än att förklara fenomenet. Att klumpa ihop partier som norska Fremskrittspartiet, tyska AfD och brittiska Ukip med Benito Mussolini och Adolf Hitler leder mest till förvirring eftersom det både skyler över vad fascismen faktiskt var och förhindrar förståelsen av de unika aspekterna hos den moderna högerpopulismen. Även om många klassiska kännetecken, såsom nationalism, rasism, sexism, religiositet, antiintellektualism och fixering vid lag och ordning, ofta förekommer i högerpopulistiska rörelser, om än i mindre utsträckning, finns det ett par viktiga attribut hos fascismen som särskiljer den från dem.

Enligt historikern Udi Greenberg var fascismen först och främst ett svar på hotet från vänstern. Den blev elitens sätt att vinna arbetar- och medelklassen för ett pro-kapitalistiskt massprojekt inför det förestående hotet om socialistisk revolution. I dag finns ingen vänsterrörelse i världen som kommer i närheten av det existentiella hot som den internationella kommunismen utgjorde mot de kapitalistiska länderna efter den ryska revolutionen. Denna reaktiva aspekt finns alltså inte hos högerpopulismen eftersom vänstern redan hade befunnit sig i reträtt i årtionden när dessa partier fick genomslag.

Jair Bolsonaro. Foto: Leo Correa.

Vidare har dagens högerpopulister liten eller ingen erfarenhet av krig, något som hade en formativ påverkan på 20- och 30-talens fascistiska politiker och gav deras rörelser en extremt militaristisk böjelse. Med få undantag är dagens högerpopulistiska partier ledda av civila personer, ofta ur småborgerliga näringslivsmiljöer (även om de ofta har stort stöd inom polisen och militären). Ledare som Donald Trump har till och med uttalat sin skepsis inför militära företag. Fascistiska partier höll sig öppet med beväpnade garden och räknade generaler och officerare bland sina medlemmar.

En viktig och ofta förbisedd aspekt är också ”millenarianismen”: olika mystiska och mer eller mindre apokalyptiska föreställningar om att den egna rörelsen ska inviga en ny historisk epok som antingen ska sluta med den egna nationens eller rasens kuvande av resten av mänskligheten eller dess egen utplåning.

Antikommunism och militarism

Jair Bolsonaro lever som bekant upp till de flesta av de klassiska kriterierna för moderna högerextrema politiker med sitt förakt för allsköns minoriteter och mänskliga rättigheter. Men han har också ett starkt antikommunistiskt drag som snarare påminner om 20-talets italienska och tyska fascister än moderna högerpopulister. I Bolsonaros världsbild är Brasilien och Latinamerika akut hotat av kommunism, trots att landet på sin höjd har styrts av socialdemokratiska regeringar under arbetarpartiet PT de senaste åren. Kanske har detta att göra med presidenten Lulas möten med Fidel Castro eller den allt djupare krisen i grannlandet Venezuela – saker som kan sätta skräck i den mest hårdhudade högerpolitiker. Oavsett vilket är Bolsonaro övertygad om att PT är del av en kommunistisk konspiration mot Brasilien som måste utrotas.

Han har också ett starkt antikommunistiskt drag som snarare påminner om 20-talets italienska och tyska fascister än moderna högerpopulister

Detta har redan fått konkreta konsekvenser. Fredagen före valet rapporterade tidningen Folha de São Paulo att över 20 universitet stormats av militärpolis på order av en domstol. Orsaken var att flera fakulteter ansågs ”ideologiska” eftersom de undervisade och bedrev forskning om fascismen. I flera fall tog sig poliser in i klassrum och konfiskerade studiematerial under pågående lektion. Bolsonaros löfte om att fängsla eller tvinga vänsteraktivister i exil kan i det här sammanhanget inte bara avfärdas som populistisk hyperbol.

Bolsonaro är med sin bakgrund som kapten i fallskärmsjägarna också en representant för militären. Hans vice-presidentkandidat är en före detta general och han har lovat att bara tillsätta generaler i sin regering som därmed mer lär likna en militärjunta än en regering. I en förstad till Rio de Janeiro firade militären valsegern i söndags genom att köra lastbilar med soldater genom gatorna till folkets jubel. Under valrörelsen har anhängare iförda militäruniform också marscherat genom flera städer. Andra högerextrema ledares vurm för det militära bleknar i jämförelse med Bolsonaro.

Att han saknar den mystiska dödskult som utmärkte framförallt nazisterna må vara en viss tröst. I övrigt ser Brasilien av allt att döma ut att ha fått en fascistisk president. Även om han har tagit tillbaka tidigare löften om att han ska upplösa kongressen finns inga garantier för att Brasiliens demokrati kommer att överleva. I slutet av valrörelsen breddade Bolsonaro måltavlorna för sina attacker till att omfatta alla partier och politiker som styrt landet sedan övergången till demokrati. Han har på så sätt gjort själva styrelseskicket till sin främsta fiende.

_____________________________________

Prova Flamman!

Nu kan du få Flamman i en månad helt gratis. Följ länken för mer information.