Brasilien är inte längre sambans, karnevalernas och strändernas land. I dag dominerar cowboykulturen både musiken, politiken och ekonomin – med Amazonas jordbruksindustri som landets nya maktcentrum.
Pedro Henrique Biondo Matias gråter i en Instagramvideo från slutet av januari, när den brasilianske cowboyinflueraren korsar gränsen från Peru in i hemlandet.
– Det är en glädje att få äta ris och bönor igen och att prata portugisiska, säger han till kameran.
Matias återvänder till Brasilien för första gången på mer än ett år, efter att ha ridit sina mulor Ada och Oklahoma genom nio länder på de båda amerikanska kontinenterna samtidigt som han dokumenterat resan på nätet.
Men ännu återstår den sista etappen.
Matias är civilingenjör, fyrfaldig mästare i boskapsropande och har närmare en miljon följare på Instagram. Hans odyssé är en hyllning till den brasilianska sertanejo-kulturen – ett cowboypräglat kulturkomplex som vilar på landets världsledande jordbruksindustri.
Resan började i Fort Worth, Texas, och fortsatte genom Mexiko och Centralamerika, vidare från Panama till Sydamerika. Den slutar långt inne i delstaten São Paulo vid rodeofestivalen i Barretos – Brasiliens eget cowboymecka.
Här har Matias vunnit mästerskapet i kulning hela fyra gånger, med hjälp av en berrante: ett blåsinstrument tillverkat av kohorn.
Festivalen inleds i slutet av augusti, under valrörelsens mest intensiva fas.
Brasilien är både världens fjärde största demokrati och ett land med fler nötkreatur än människor: 238 miljoner kor mot 213 miljoner invånare. Förra årets upplaga av festivalen – den 70:e – lockade nära en miljon besök och omsatte omkring 930 miljoner kronor på elva dagar. På programmet stod sertanejomusikens största stjärnor, rodeomästare på prisbelönta tjurar, samt jordbruksmagnater och högerpolitiker från hela landet.
Men Brasiliens tidigare president, den högerextrema Jair Bolsonaro, var påtagligt frånvarande. Vanligtvis är han spektaklets självklara dragplåster, men den här gången satt han i husarrest i väntan på rättegång för sitt misslyckade kuppförsök efter valförlusten mot socialisten Lula för fyra år sedan.
På scenen stod däremot Bolsonaros skyddsling Tarcísio de Freitas, guvernör i São Paulo. Omgiven av arrangörer i Stetsonhattar och jeans beskrev han åtalet mot expresidenten som en ”grov orättvisa”.
Om amerikanska rappare skryter om diamanter och platina handlar agronejo i stället om rekordskördar, vinster från boskapshandel och importerade pickupbilar.
Även Ronaldo Caiado, då högerguvernör i delstaten Goiás i hjärtat av Brasiliens inland, eldade på publiken:
– Om 14 månader kommer en av oss att sitta i presidentpalatset, och vi ska ge Brasilien tillbaka till brasilianarna.
Rodeofestivalen i Barretos är den tydligaste symbolen för hur Brasiliens ekonomiska, politiska och kulturella maktcentrum har rört sig inåt landet under de senaste årtiondena.
Brasilien är inte längre samba och País tropical av Jorge Ben Jor, och de soldränkta vykortsbilderna från Rio de Janeiros stränder hör till nostalgin över ett föreställt förflutet.
I dag är det i stället sertanejomusiken som dominerar spellistorna. Genren blandar traditionell brasiliansk landsbygdsmusik med nordamerikansk country och western, och toppar listorna med balladtitlar som ”Fult gräl”, ”Dåligt rykte” och ”Lukten av skuld”.
Texterna handlar oftast om förlorad kärlek och svek, men ekar också av senkapitalismens mest välbekanta teman: demonstrativ konsumtion, flirtande via Instagramgillningar och nätbaserad svartsjuka – med ett närmast besatt intresse för otrohet och att bli bedragen.
Det finns till och med en subgenre kallad agronejo, en sorts glittrig gangsterrap för bönder. Men om amerikanska rappare skryter om diamanter och platina handlar agronejo i stället om rekordskördar, vinster från boskapshandel och importerade pickupbilar – favoritfordonet hos det nya Brasiliens inlandselit.
Sertanejons framgångar vittnar om Texas kulturella seger över Brasiliens inland, men också om jordbruksindustrins seger över den övriga ekonomin. Sektorn står numera för runt en fjärdedel av landets BNP.
Brasilien är ett av världens mest kroniskt uppkopplade länder, och allt mer beroende av Elon Musks Starlinksatelliter. Nu har landet fogat den amerikanska västerns symbolvärld till sin egen till synes ändlösa tropiska gränszon av savann och regnskog.
Det hisnande natursköna området har på kort tid förvandlats till industriell jordbruksmark för en exportmaskin som, enligt jordbruksindustrins egna baroner, ”föder världen” – samtidigt som miljontals brasilianare fortfarande saknar tillräckligt att äta.
Matias mer än 3 000 kilometer långa mulfärd från gränsen mot Peru genom Brasiliens amazoniska delstater och vidare över det centralvästliga jordbrukslandet till Barretos går genom det område som skulle kunna kallas Brasiliens ”cowboybälte”.
Här utvinns en enorm del av landets naturresurser för export, inklusive merparten av landets boskapsuppfödning. Vissa gårdar är större än staden New York, och det finns städer där det går fler än tio kor på varje mänsklig invånare.
Regionen är också rik på de sällsynta jordartsmetaller och strategiska mineraler som på senare år har blivit en geopolitisk tvistefråga. I februari gick Donald Trumps regering med på att finansiera den brasilianska gruvkoncernen Serra Verde med 565 miljoner dollar. Företaget utvinner sällsynta jordartsmetaller i delstaten Goiás, i cowboybältets hjärta.
Det amerikanska kavalleriet däremot var skickligt. De utrotade sin ursprungsbefolkning och därför har de inte det problemet i sitt land i dag.
Faktum är att gruvorna även stod i centrum när Brasiliens jordbruksinland växte fram kring 1700-talets vilda guldrusher. Då drog grupper av brutala upptäcktsresande – de så kallade bandeiranterna – genom landet på jakt efter mineraler att bryta och ursprungsfolk att förslava.
Guldet flödade från den portugisiska kolonin till Lissabon och vidare till London, där det fyllde Bank of Englands kassavalv och lade grunden för den globala finanskapitalismen. När fyndigheterna började sina under slutet av 1700-talet gick stora delar av inlandet in i en period av ekonomisk nedgång.
Det dröjde fram till 1938 innan det förändrades. Ett år efter att Brasiliens populistiske diktator Getúlio Vargas – ”de fattigas fader”, enligt honom själv – genomfört en statskupp och upplöst kongressen, lanserade han kampanjen Marcha para o oeste. Syftet med ”marschen västerut” var att åter befolka inlandet.
Vid den tiden levde nästan alla Brasiliens 41 miljoner invånare inom några hundra kilometer från Atlantkusten. I landets centralvästra delar bodde samtidigt bara omkring 1,2 miljoner människor år 1937.
– Den sanna innebörden av att vara brasilianare är marschen västerut, förklarade Vargas i ett radiotal på nyårsafton samma år.
– Från de bördiga och väldiga dalarna ska rika skördar komma. Ur jordens innandöme ska vi hämta den metall som smider instrumenten för vårt försvar och vår industriella utveckling.
Marschen var en del av Vargas nationalistiska projekt Estado novo, ”den nya staten”. De ekonomiska reformerna bidrog till att industrialisera Brasilien och gav för första gången arbetarklassen tillgång till utbildning samt sjuk- och tandvård. Samtidigt styrde Vargas genom en brutal säkerhetsapparat som slog ned all opposition med järnhand.
Expansionen västerut ledde ofta till slitningar med regnskogens urfolk, som fördrevs från sina marker. Skogarna höggs ned och landskapen förstördes för att ge plats åt jordbrukskolonier. Processen koncentrerade dessutom markägandet ytterligare i ett land som redan präglades av extrem ojämlikhet på landsbygden.
Dessa lokala jordägareliter skulle senare spela en central roll under kalla kriget. Under 1960-talet organiserade de sig i grupper som Ação democrática mato-grossense, en regional gren av den CIA-kopplade antikommunistiska tankesmedjan Instituto brasileiro de ação democrática.
Gruppen nöjde sig inte med propaganda. Den vandaliserade en tidningsredaktion med kopplingar till Brasiliens kommunistparti och publicerade antikommunistiska artiklar i tidningen O Matogrossense.
Medlemmarna, som gärna bar militära k-pistar, samordnade också väpnade kampanjer mot misstänkta kommunister. De ställde sig bakom den USA-stödda militärkuppen 1964 mot vänsterpresidenten João Goulart, som förespråkade omfattande jordreformer.
Braslien är nu världens näst största jordbruksexportör efter USA.
– Militären identifierade sig starkt med regionen på grund av dess gränslandskaraktär, säger den brasilianske historikern Thiago Krause.
– Boskapsuppfödare och jordägareliter motsatte sig Goulart överallt eftersom de fruktade jordreformer.
När diktaturen därefter expanderade norrut in i Amazonas drev den på nya kolonisationsprojekt och enorma satsningar på infrastruktur. Ett nätverk av federala motorvägar byggdes för att transportera jordbruksprodukter och mineraler från gårdar och gruvor till exporthamnarna i tidigare otänkbar skala.
Trots att militärdiktaturen föll 1985 har modellen fortsatt växa sedan dess. Brasiliens jordbruksexport är i dag värd mer än 160 miljarder dollar om året, jämfört med 15 miljarder år 2000. Landet är nu världens näst största jordbruksexportör efter USA.
Brasiliens jordbruk kan grovt delas in i två läger.
Å ena sidan finns familjejordbruket: småskaliga gårdar med varierad produktion som dominerar den inhemska livsmedelsmarknaden. Det är dessa bönder som producerar större delen av landets bönor, kassava och mjölk. Trots sin avgörande roll för att mätta Brasilien – omkring 18,9 miljoner familjer har fortfarande för lite att äta – har småbrukarna ofta begränsad tillgång till krediter, tekniskt stöd och transportinfrastruktur. De är också särskilt sårbara för klimatförändringar.
Å andra sidan finns en storskalig jordbruksindustri, vars framgångar fortsätter att förbluffa.
På 1970-talet importerade Brasilien fortfarande livsmedel. I dag är landet en jordbruksexportör av världsklass, resultatet av årtionden av statlig politik som gynnat produktionen. Industrijordbruket får omfattande subventioner, billiga lån, tvivelaktiga krediter och statliga räddningspaket när torka eller översvämningar slår till – katastrofer som många inom sektorn fortfarande är ovilliga att koppla till klimatförändringarna.
Industrins kärna är Mato Grosso, en enorm jordbruksstormakt med fler miljonärer per invånare än någon annan brasiliansk delstat.
Även om sojabönor är industrins viktigaste exportprodukt – Brasilien är världens största producent och försörjer Kinas närmast omättliga efterfrågan – producerar landet också ofantliga mängder nötkött.
Mellan 1990 och 2018 ökade Brasiliens boskapsbestånd med 56 procent, enligt USA:s jordbruksdepartement. Efter att ha slaktat rekordhöga 42 miljoner nötkreatur förra året gick Brasilien i december om USA som världens största nötköttsproducent. Landet har dessutom varit världens största exportör av nötkött sedan 2010-talet.
Denna explosiva tillväxt har förvandlat brasilianska slakteriägare till globala köttbaroner.
Det tydligaste exemplet är JBS. Det som började som ett litet slakteri i Goiás har, under bröderna Joesley och Wesley Batista och med generösa statliga subventioner, vuxit till världens största nötköttsproducent. Företaget har anläggningar på fyra kontinenter, däribland USA:s största nötköttsanläggning i Cactus, Texas.
Genom ett dotterbolag lämnade företaget också enligt New York Times den enskilt största donationen, på 47 miljoner kronor, till Donald Trumps installationsfond efter valsegern 2024.
När jag började skriva den här essän i slutet av januari hade Pedro Henrique Biondo Matias just korsat gränsen in i Acre, Amazonasdelstaten som ligger så långt från Brasiliens maktcentra att den blivit föremål för ett nationellt skämt:
”Acre – finns det ens?”
Matias gjorde sitt bästa för att bevisa motsatsen.
Redan under filmens första sekunder omges han av välvilliga människor. En liten flicka med en svartrosa basebollkeps med texten ”Texas Farm” räcker över en väska med nallebjörnsmönster. I den ligger chokladbitar och en 50-realssedel.
Acre köptes av Bolivia 1903 för två miljoner brittiska pund. Staten är mest känd för sin roll under gummiboomen och för miljöaktivister som Chico Mendes, som föddes i den lilla staden Xapuri och mördades 1988 på order av boskapsuppfödare efter att ha organiserat gummitappare i försvaret av regnskogen.
Delstaten är också hem åt asháninkafolket, som har en lång historia av att bekämpa inkräktare. Flera folkgrupper lever fortfarande utan kontakt med omvärlden. Ursprungsfolken, tillsammans med flodsamhällen och inflyttare från Brasiliens nordöstra regioner, har format den lokala kulturen.
Men på senare år har Acre också blivit en inkörsport för flyktingar som söker asyl i Brasilien – först haitier, numera främst venezuelaner. Samtidigt har det blivit en viktig utgångspunkt för dem som försöker ta sig genom det centralamerikanska Dariéngapet mot Texas.
Gränserna mot Peru och Bolivia har dessutom gjort Acre till en central smuggelväg för kokain och en av Brasiliens mest våldsamma delstater.
Vissa gårdar är större än staden New York, och det finns städer där det går fler än tio kor på varje mänsklig invånare.
Ändå har även Acre, som står för bara 0,2 procent av Brasiliens BNP, svepts med av sertanejokulturen och jordbruksindustrins framfart på samma sätt som enorma sojaplantager tränger undan familjejordbruk.
– Det pågår en kulturell utplåning av Acres lokala identiteter – boskapen, musiken, kläderna och sättet att tala, säger Fabio Pontes, journalist och ansvarig för den oberoende lokala nyhetssajten Varadouro.
Parallellt med sertanejons framväxt har en ny sorts konservativ och miljöfientlig politik vuxit fram under det senaste årtiondet.
Koalitionen brukar beskrivas som ”Tjuren, kulan och bibeln” (Boi, bala e bíblia). Den förenar jordbruksindustrins intressen med konservativa katolska och evangelikala kyrkor samt hårdföra företrädare för polis och militär.
Acre är inget undantag.
Delstaten som en gång producerade vänsterledare som Chico Mendes har blivit ett Bolsonarofäste, där politiken i allt högre grad kretsar kring jordbruksindustrin.
I dag är till och med naturreservatet som bär Mendes namn ett nav för avskogning och illegal boskapsuppfödning.
Under sitt besök i Acre träffade Matias borgmästaren i Rio Branco, Tião Bocalom – en hängiven Bolsonaroanhängare.
Bocalom, som kandiderar till posten som guvernör i Acre, beskriver sig själv som ”höger sedan urminnes tider”. Han har flera gånger angripit dagens miljö- och urfolksskydd och hävdat att de bromsar utvecklingen, särskilt för jordbruksindustrin.
Liknande budskap har fått nytt liv sedan Bolsonaros valseger 2018, då en våg av ”Tjuren, kulan och bibeln”-politiker vann val över hela cowboybältet.
Bolsonaro delar många värderingar med sina mest hängivna anhängare inom jordägareliten: djup antikommunism, nostalgi för militärdiktaturen och förakt för Brasiliens urbefolkningar. Han har också länge varit besatt av den amerikanska pionjärmyten.
Redan 1998 sade Bolsonaro, då ledamot av nationalkongressen:
– Det brasilianska kavalleriet var verkligen inkompetent. Det amerikanska kavalleriet däremot var skickligt. De utrotade sin ursprungsbefolkning och därför har de inte det problemet i sitt land i dag.
När han tjugo år senare vann presidentvalet gjorde han det på löften om att begränsa nya urfolksområden.
Under dagarna och veckorna efter hans installation genomförde markockupanter en våg av intrång på urfolks territorier. Vissa hänvisade till falska uppgifter om att presidenten personligen gett dem tillstånd.
Under Bolsonaros mandatperiod urholkades eller avväpnades myndigheter som arbetade med miljö- och urfolksskydd. Ledande poster fylldes med lojala anhängare. Avskogningen sköt i höjden när illegala skogsavverkare och guldgrävare plundrade landet i övertygelsen om att presidenten stod på deras sida.
Enligt anklagelserna hjälpte några av jordbruksindustrins mest reaktionära fraktioner till att finansiera Bolsonaros misslyckade kuppförsök. Efter att senare ha dömts till 27 års fängelse kommer han att få följa årets rodeofestival i Barretos bakom galler – om han inte återigen beviljas husarrest av hälsoskäl.
Men även om Lula återtagit presidentposten är industrins parlamentariska lobby fortfarande en av de mäktigaste grupperna i kongressen. Den driver ständigt kampanjer för att försvaga miljölagstiftning och urfolksskydd.
Flera av de mest ambitiösa infrastrukturprojekten som diskuteras i dag – motorvägar tvärs över Sydamerika, järnvägar för sojatransporter genom inlandet och omfattande muddringar av floder – bygger på att utvinning och export integreras ännu tätare med världsmarknaden. Ofta sker det med Lulas och Arbetarpartiets tysta godkännande.
Samtidigt är bilden inte entydig.
Lulas tidigare regeringar skapade miljontals arbetstillfällen och hjälpte stora delar av befolkningen ur fattigdom genom statligt ledd utveckling. En ny medelklass växte fram under 2000-talet.
Men samma regeringar godkände också flera gigantiska och kontroversiella infrastrukturprojekt.
Särskilt tre enorma vattenkraftsdammar i Amazonas blev ökända för att spräcka budgetar och tvångsförflytta lokalbefolkningar – samtidigt som de levererade betydligt mindre energi än utlovat. Projekten påminde på många sätt om Vargas och militärdiktaturens auktoritära utvecklingsmodell.
När denna artikel publiceras rör sig Pedro Henrique Biondo Matias allt närmare sitt mål: rodeofestivalen i Barretos.
Där kommer konservativa presidentkandidater sannolikt att slåss om uppmärksamheten inför valet i oktober.
Även om jordbruksindustrin ställde sig bakom Jair Bolsonaro är den än så länge tveksam till att sluta upp bakom hans son Flávio Bolsonaro i kampen mot Lula.
Flávio – som för tio år sedan svimmade i direktsänd tv under sin borgmästarkampanj i Rio de Janeiro – anses mindre både karismatisk och kompetent än sin eldige far. Han försöker presentera sig som en ”rimligare Bolsonaro”, med uttalanden om att han själv minsann vaccinerat sig mot covid, trots faderns motstånd.
Inledningsvis riskerade linjen att alienera de mest hårdföra anhängarna, men än så länge verkar Flávio ha konsoliderat sin ställning som högerns kandidat.
Jordbruksindustrin föredrar däremot i grunden mer traditionella konservativa kandidater som Goiás guvernör Ronaldo Caiado, en stor jordägare från en gammal politisk dynasti, även om han fortfarande har ensiffriga opinionssiffror.
Just nu leder Lula med knapp marginal. Men flera analytiker tror att hans siffror kommer att stärkas när valrörelsen drar igång på allvar och presidentämbetets resurser sätts i arbete.
Brasilianerna är trötta efter år av politisk polarisering. Valet ser därför ut att bli en tävling om vem som är minst impopulär snarare än mest älskad. Trots låg arbetslöshet, hygglig tillväxt och relativt låg inflation upplever många brasilianare att ekonomin går åt fel håll.
Samtidigt har mordtalen fallit kraftigt under det senaste årtiondet, samtidigt som människor känner sig mer otrygga än någonsin. Sociala medier och sensationstörstande kriminalprogram fylls av berättelser om rån på allt från mobiltelefoner till digitala bankkonton.
Lula tvingats regera med en fientlig och opportunistisk kongress som försvårar lagstiftning på allt från miljöfrågor till organiserad brottslighet.
Oavsett vem vinnaren blir kommer han att behöva hantera cowboybältets makt i ett allt mer instabilt geopolitiskt landskap.
Trumps strafftullar på 40 procent skapade inledningsvis panik inom sektorn, särskilt bland kaffe- och apelsinproducenter vars största marknad är USA.
Även om tullarna senare till stor del drogs tillbaka – något som förklarats med stigande inflation i USA och förbättrade relationer mellan länderna – har kriget med Iran väckt nya farhågor om stigande priser på diesel och konstgödsel samt bristsituationer i en sektor som redan upplever rekordmånga konkurser.
Kina är däremot jordbruksindustrins överlägset viktigaste kund.
Brasiliens sojabönder hörde också till de stora vinnarna under Trumps handelskrig, när kinesiska inköpare började vända sig till Brasilien i stället för USA.
Att den Texasinspirerade kulturen i Brasiliens gränsområden i själva verket drivits fram av Kinas enorma hunger efter råvaror verkar däremot ha gått många Bolsonaroanhängare och jordbruksindustrialister förbi. Många av dem har tvärtom ägnat sig åt aggressiv antikinesisk retorik.
Bolsonaro besökte Taiwan redan 2018, innan han blev president. Kinas ambassad i Brasília svarade med ett brev där man uttryckte ”djup oro och indignation”, vilket väckte farhågor om en diplomatisk kris.
Senare publicerade en av Bolsonaros utbildningsministrar ett rasistiskt inlägg på Twitter där han gjorde sig lustig över kinesisk brytning genom att uttala landet ”Blazil”.
Men trots ökade diplomatiska spänningar fortsatte handeln mellan länderna att växa under Bolsonaros år vid makten. Redan under sitt första år som president besökte Bolsonaro Peking och förkunnade vid ankomsten att han befann sig i ”ett kapitalistiskt land”.
Även Lula har försökt fördjupa både de ekonomiska och diplomatiska relationerna med Kina. Han besökte Xi Jinping redan under de första månaderna av sin nuvarande mandatperiod.
I fjol blev landet världens största mottagare av kinesiska direktinvesteringar, särskilt inom energi och industri.
Samtidigt stod Flávio Bolsonaro på den konservativa CPAC-konferensen utanför Dallas i mars och uppmanade sina amerikanska meningsfränder till ”diplomatiska påtryckningar för att se till att våra institutioner fungerar som de ska”. Uttalandet väcker frågor om vilken roll USA kan komma att spela i Brasiliens val i oktober.
Klart är att Brasiliens framtid – oavsett vem som styr landet – sannolikt kommer att formas i skärningspunkten mellan USA och Kina.
Och kanske kommer Pedro Henrique Biondo Matias nästa stora resa att spegla just den verkligheten. I takt med att USA isolerar sig allt mer kan cowboyen en dag tvingas rida Ada och Oklahoma från Xinjiang till Guangdong – för att sprida evangeliet om sertanejokulturen och brasilianskt nötkött.
Först publicerad av The Baffler i juni 2026. Översättning: Leonidas Aretakis & Jacob Lundberg.
