Kännetecknande för denna politik, som först sattes i verket under Reaganåren i USA är att staten tar allt mindre ansvar för grundläggande behov hos befolkningen som utbildning, bostäder och sjukvård. Och att staten, med antifacklig politik hjälper arbetsgivarna hålla tillbaka lönerna. Medborgaren får alltså sörja själv för att ha utbildning, försäkringar och någonstans att bo. Om lönen inte räcker till, vilket den enbart gör för en minimal del av befolkningen, ja då får man låna. Så ser det amerikanska systemet ut. Men också Europas länder har installerat det över hela linjen.
I Sverige skryter finansminister Anders Borg med stora överskott i statens finanser och får beröm för detta. Sverige är ju bra jämfört med de andra krisande länderna. Men det är en show för okunniga. Lika lite som ett land kan bli starkt genom att stapla vapen på hög kan det bli starkt genom att samla pengar i statskassan.
Detta är ett farligt illusionstrick. För det första kommer statskassans överskott bland annat av att staten inte längre garanterar inkomster för sjuka och arbetslösa. Det har resulterat i en drastisk ökning av fattigdom hos arbetslösa. Detta drabbar människor ”i utanförskap”, i dagsläget en tiondel av befolkningen. Det innebär bara något som förstör livet för människor, inte en ekonomisk katastrof för landet. Men om dessa lägre ersättningsnivåer kommer användas för att hålla tillbaka löneökningar, som många anar, är vi snart illa ute allihop.
Den andra faktorn, som garanterat drabbar oss alla är att vi håller på att bygga upp en bostadsbubbla. Vid 1990-talskrisen befarade många att en bubbla höll på att byggas. Då var nivån av belåning för hushåll runt 120 procent. Idag är den 170-180 procent. Det innebär betydligt större risker. Grunden i problemet är att människor inte har någonstans att bo. Efter årtionden av press från fastighetsägare och borgerliga partier har staten slutat att försöka bygga bostäder i tillräcklig takt. Nu är människor, framförallt i storstäderna hänvisade till att köpa sin egen lägenhet. I kombination med en konstlat låg ränta har detta gett en helt osannolik rusning efter bostadsrätter. Exakt hur många som tagit lån över huvudet vet vi först om bubblan spricker.
Kort sagt, Sverige har också installerat det amerikanska systemet. Det har skett i mindre grad, eftersom borgerliga politiker haft mindre spelrum. Men det som kommer hända om människor inte längre kan betala sina bolån är samma sak som i andra länder. Först kommer bankerna samla förluster. Därefter kommer staten att gå in med skattepengar – det är redan beslutat om bankstöd (se ”Bankstödet ett svart hål i statskassan”, Flamman 11/6 2009).
Och då kommer Anders Borgs siffror inte se lika trevliga ut längre.
Det kan gå fort. Det är bara två år sedan Irlands dåvarande premiärminister Bertie Ahern turnerade världen runt som en nyliberalismens omslagspojke och predikade om landets framgångssaga. De baltiska, isländska och irländska ”tigerekonomierna” hyllades av borgerliga tankesmedjor, ledarsidor och politiker. Därför är det är inte direkt ett gott tecken när Dagens Nyheter i tisdags kallar Sverige för ”en tigerekonomi” och hyllar vår tillväxttakt.
Men vad bör göras?
Till att börja med måste vi bredda synen på vad som är ekonomisk framgång för ett land. Ett land kan inte anses ha ”framgång” om det har starka finanser eller hög tillväxt och samtidigt stora andelar av sin befolkning som tillåts misslyckas eller skuldsätter sig gravt – det är istället tecken på framtida problem.
Sedan måste vi byta tidsperspektiv till långsiktiga tendenser. Att man numera också rapporterar om länders ekonomier i ett slags kvartalsperspektiv är en katastrof – det bäddar för jubelrapporter som dem kring Irland. Och det tar bort möjligheten att rätta till fel. Det är idag först när banker och länder går i konkurs som man frågar sig vad som ”gått snett”. Men när man, som Irland idag, väl är satt under IMF:s och EU:s förmyndarskap finns inget manöverutrymme kvar. Ett land som Sverige däremot har reella politiska val att göra, om inte den europeiska krisen drar ner oss i kvicksanden, kan vi fortfarande styra bort från en bostadsbubbla och låglönepolitik.
Det är ofrånkomligt att konstatera: den amerikanska modell som utgjort borgerlighetens idé om hur våra länder bör utvecklas har kraschlandat. Att denna politik skulle öka klyftorna visste vi från början. Men att denna politik, som antogs stärka individer och företags oberoende av staten idag resulterat i ett totalt beroende av staten för samtliga inblandade, det är borde leda till att även liberaler inser problemen. Och att denna politik, som skulle leda till lägre skattenivåer, nu ger långvariga skattehöjningar för stora delar av befolkningen i krisländerna – mer än 40 000 kronor per irländsk familj och år, exempelvis – visar det omöjliga i att göra om samma sak en gång till.
Det finns ingen borgerlig lösning på detta problem. Vad som nu sprider sig i borgerligheten är en cynisk idé om att krisen handlar om att ”vi levt över våra tillgångar” – och att vi skall ner på tredje världen nivå i levnadsstandard. Det är en idé som är hopplös att torgföra innan ett land störtat rakt i avgrunden. Men det är också en idé som kommer leda till antingen svält eller någon ny form av låneslaveri. Precis som på 20-talet är det sannolikt att det leder till sammanbrott för Europa.
Tvärtom borde man inse att människor kan bara vara fria och oberoende om vi gemensamt finansierar bostäder, infrastruktur, utbildning och forskning. I grund och botten är vår tids viktigaste utmaning, som kommer kräva hela samhället i sin tjänst, omvandlingen till ett ekologiskt hållbart samhälle. Den kan inte genomföras av människor på svältgränsen.
