För närmare sextio år sedan, den 6 juni 1944, landsteg amerikaner och britter i Normandie för att öppna upp en västfront i kampen mot axelmakterna.
Symbolen för operationen blev landstigningen på ”Omaha Beach”, en 6,5 kilometer lång strandremsa utanför byarna Vierville, S:t Laurent och Colleville. Där stupade männen ur ”the greatest generation” i en osjälvisk insats för att rädda demokratin i Europa, enligt historien.
I själva verket planerades Dagen D i maj 1943, tre månader efter andra världskrigets vändpunkt i Stalingrad.
Innan ryssarna hade knäckt nazisterna på östfronten fanns ingen poäng med en västfront. Och amerikanerna gick inte in i kriget innan de själva blev attackerade. När de väl kommit i land i Normandie var det i praktiken inte för att besegra nazisterna, utan att hinna före ryssarna. Tack och lov behöver inte hänsyn tas till detta komplicerande faktum, eftersom flertalet filmer har lärt oss att Omaha Beach var början på Europas befrielse.
Poängen är tydlig: Amerikanerna räddade Europa.
Med hjälp av den historien argumenterade liberaler för att USA skulle intervenera och rädda demokratin i Kuwait, Irak, Kosovo, Afghanistan och Irak igen. Snart kan vi upptäcka att historien också går att använda i motsatt riktning: att det är Europa som skall rädda USA.
Ty det vi ser i Irak är inte slutet på början, utan början på slutet av USA:s ockupation. Det är svårt att säga exakt när ockupationen blev hopplöst förlorad. När man bombade moskén i Najaf? När man provocerade fram det shiitiska upproret genom att stänga den enda kvarvarande oppositionella dagstidningen?
Den amerikanska ockupations-administrationen lider mot sitt slut. För den som tvivlat på det rent militärt finns tydliga politiska tecken. Inte från John Kerry, som för länge sedan slutat vara till någon hjälp för krigets motståndare, utan från USA:s mer erfarna och intelligenta imperialister.
Zbigniew Brzezinski, rådgivare under Carter och en av centralfigurerna i tidigare USA-strategier, radar i en artikel betitlad Face Reality (The New Republic 28 maj 2004) enkelt upp skälen till varför den amerikanska politiken måste göra helomvändning.
Det första argumentet är speciellt lätt begripligt. ”Till skillnad från kriget 1991 mot Irak, för vilket mer än 80 procent av kostnaderna bars av USA:s allierade, måste amerikanska skattebetalare denna gång betala räkningen, som redan närmar sig 200 miljarder dollar.”
Brzezinski talar övertygande – mer ärligt än vad de ”objektiva” svenska tidningarna vågar – om varför den nuvarande planen att överlämna makten den 30 juni till en irakisk regering är chanslös: vem som än ”övertar” makten kommer betraktas som en kollaboratör, och vetskapen om närvaron av en amerikansk prokonsul uppbackad av ockupationstrupper inneslutna i ett fort i mitten av huvudstaden kommer aldrig få politisk legitimitet.
Bluffen kommer att genomskådas, helt enkelt.
Brzezinskis lösning är att omorientera politiken helt: lösa Pale- stinakonflikten istället för att fortsätta stödja Israels aggressiva regering, sätta ett slutdatum för de amerikanska truppernas avresa från Irak, installera en irakisk regering ”som återspeglar politiska realiteter och inte doktrinära amerikanska illusioner” och att underordna den amerikanska ockupationen FN-styre.
Men Brzezinskis argument, som närmast låter som antiimperialistisk vänsterretorik för det otränade örat, är samtliga till för en helt annat politiskt mål: att bibehålla den amerikanska och europeiska dominansen över mellanöstern, att hålla schejkerna i de arabiska vasallstaterna på gott humör och att rekonstruera förtroendet för USA i Europa.
Precis som när det gäller Omaha Beach finns en förhistoria till USA:s militära nederlag i Irak.
Utan fredsrörelsen och det som kallats anti-amerikanism skulle upproret i Irak ha kunnat krossas med militära medel.
Kostnaden skulle blivit hög, skadorna omöjliga att reparera, men det skulle gått.
Nu är det politiskt omöjligt, och tiden är inne för de intelligenta imperialisterna. Det skall vi vara glada för, om inte annat för att världen slipper störtas ned i ytterligare krig och kaos.
Men samtidigt kräver det av vänstern att inse att den intelligenta imperialismens återkomst i sig kräver just en delad börda – i form av ett starkare europeiskt stödjeben.
Det skulle inte bara innebära att den europeiska imperialismen återupprättas utan, precis som Brzezinski anar, att den amerikanska imperialismen räddas.
Ingetdera är, för att uttrycka det milt, riktigt vår uppgift.
