När Turkiets president Recep Tayyip Erdoğan i april valde att tidigarelägga president- och parlamentsvalen som skulle ha hållits nästa år var det många som anade oråd. Sedan förra årets folkomröstning om grundlagsändring har presidentens makt ökat kraftigt på bekostnad av andra institutioner. Många har sett flytten av valen till söndag som ett styrkebesked från presidenten: han vill dra nytta av de nationalistiska stämningar som kuppförsöket sommaren 2016, det påföljande undantagstillståndet och invasionen av Afrin-provinsen i Syrien i vintras piskade upp för att stärka sin makt. Erdoğan själv motiverade beslutet med att Turkiet ”behöver övervinna osäkerheten” i en instabil regional situation. Men trots Erdoğans starka grepp om makten är en enkel valseger inte självskriven denna gång.
Ekonomisk kris
Sedan han kom till makten för 16 år sedan har Erdoğans popularitet byggt på en ekonomisk boom som stadigt gjort att många turkar fått det bättre ställt. De senaste årtiondena har medelårsinkomsten mer än fördubblats och stora infrastrukturprojekt har hållit arbetslösheten nere. I dag syns dock tecken på att den trenden håller på att vända. Sedan kuppförsöket 2016 har den turkiska liran förlorat över 30 procent av sitt värde gentemot dollarn. De internationella investeringarna har störtdykt och marknadernas förtroende för den turkiska ekonomin sjunker. Erdoğan som har tidigare har avvisat räntor av religiösa skäl har tvingats gå med på kraftiga räntehöjningar för att komma till rätta med problemen. I dag har Turkiet världens fjärde högsta statsränta, efter Argentina, Venezuela och Iran.
Den allt sämre ekonomin har fått flera kritiker att dra slutsatsen att Erdoğan vill förekomma det oundvikliga missnöjet med att hålla val redan denna helg. Det missnöjet kan dock göra sig påmint tidigare än han trott. Regeringspartiet AKP:s valmöten har varit osedvanligt ljumna tillställningar i jämförelse med hur det brukar se ut. Folkmassorna är betydligt mindre än de brukar vara och Erdoğan själv tycks ha förlorat sin demagogiska magi. Talen är fulla av misstag och saknar glöd. Enligt statsvetaren Gülfem Saydan Sanver som forskat om AKP:s valframgångar är partiets beroende av Erdoğans person för första gången en nackdel i detta val: ”Han står där ensam på möten och talar och kan inte få ut sitt budskap”, säger han till Deutsche Welle. Samtidigt ökar stödet för oppositionen.
Detta hot har fått Erdoğan att rycka åt höger och alliera sig med det ultranationalistiska MHP som annars troligen skulle åka ur parlamentet
Valallianser
Nytt för i år är att partier kan ingå allianser med varandra. Inför valet har det sekulära socialdemokratiska oppositionspartiet CHP allierat sig med en rad andra oppositionspartier, såväl islamistiska som sekulära, i ett försök att bryta AKP:s dominans. Kandidaten Muharrem Ince, som har det sekulära och multikulturella Storbritannien som politiskt ideal, har nu omkring 30 procents stöd i opinionsundersökningarna, mot Erdoğans 45 procent. Det lär inte räcka till en presidentvalseger men det kan hindra Erdoğan från att vinna i första omgången. Skulle han vinna i den andra riskerar hans parti ändå att förlora sin majoritet i parlamentet, vilket kraftigt skulle inskränka hans manöverutrymme. En nyckel till ett sådant scenario är det kurdiska vänsterpartiet HDP.
Partiet som fick strax över 13 procent av rösterna i valet 2015 är sargat sedan de båda ledarna Selahattin Demirtaş och Figen Yüksekdağ fängslades 2016, anklagade för samröre med terrorgruppen PKK. Yüksekdağ har dessutom tvingats avgå sedan hon fick sin parlamentariska status indragen efter en dom förra året. Trots att Demirtaş fortfarande sitter fängslad i Edirne vid den bulgariska gränsen 1 200 kilometer från den kurdiska väljarbasen, har partiet utsett honom till sin presidentkandidat. I inspelade tal har han uppmanat partianhängare att kampanja åt honom och se till att HDP åter klarar sig över 10-procentspärren. Om det sker är chansen stor att AKP förlorar sin majoritet. Om man misslyckas kan AKP i stället komma att stärka sin makt eftersom rösterna på de partier som inte klarar spärren automatiskt fördelas på de andra partierna enligt det turkiska valsystemet. En annan möjlighet för HDP är att deras kandidater ställer upp som oberoende, då 10-procentregeln bara gäller för partier.
Skrämseltaktik
Detta hot har fått Erdoğan att rycka åt höger och alliera sig med det ultranationalistiska MHP som annars troligen skulle åka ur parlamentet, ett beslut som kan visa sig dumdristigt eftersom många religiösa väljare ogillar det ultra-sekulära MHP. Den huvudsakliga valstrategin är ren skrämselpropaganda. Genom att måla upp ett hot om ett militärt angrepp från kurderna i Irak försöker Erdoğan att skrämma den konservativa delen av befolkningen som traditionellt stödjer AKP att fortsätta rösta på partiet. Och med attacker på Väst i form av bland annat EU, USA, Nato, Tyskland, och Nederländerna försöker han piska upp nationalistiska stämningar som kan få osäkra eller icke övertygade väljare att stödja den sittande regeringen. Om det lyckas återstår att se.
Oavsett valutgången ser det ut som att början på slutet har inletts för Erdoğans styre. För första gången finns nu politiker som ser ut att kunna utmana honom om makten i framtiden. Det gäller inte minst för Meral Akşener, en tidigare minister och MHP-medlem som i höstas grundade ”Det goda partiet” (İyi Parti) som ingår i oppositionsalliansen mot regeringen. Hon har kritiserat alliansen mellan MHP och AKP och har enligt mätningar chans att vinna mot Erdoğan i en andra valomgång på grund av sin popularitet. En valseger för Erdoğan på söndag kan mycket väl komma att bli hans sista.
_____________________________________
Prova Flamman gratis!
Just nu kan du få prova Flamman gratis i en månad. Följ länken för mer information.
