Bostäderna måste bli mindre och mer resurssnåla. Samhället bör gynna kollektivt boende eftersom det är ett bra sätt att dela på resurser och samtidigt hålla hög standard. Detta framgick vid en konferens i Barcelona i början på juni som undertecknad deltog i.
Till konferensen hade en grupp vid Barcelonas autonoma universitet under ledning av François Schneider skrivit en analys av bostadssituationen i Europa från ett hållbarhetsperspektiv. Både den nyliberala åtstramningspolitiken och vänsterns stimulansmodell förkastas, detta eftersom båda går ut på att bevara och stärka konsumtionssamhället. Ingen av modellerna erkänner att det finns några gränser för tillväxten. I författarnas egen modell, som de kallar ”post-tillväxt”, är utgångspunkten att gränser sätts för tillväxten.
I uppsatsen pekas på det orimliga i att vi européer använder i genomsnitt 600 kvm mark och 40 kvm privat bostadsyta per person. Skillnaden mellan rika och fattiga är mycket stor. Många fattiga är trångbodda. Författarna till uppsatsen menar dock att överstandarden är ett större problem än trångboddheten. Eftersom stora delar av byggnadsbeståndet står oanvänt (cirka 20 procent i Spanien och Italien) bör man utnyttja den resursen innan man startar nybyggnadsprogram.
En orsak till det ineffektiva utnyttjandet av bostadsbeståndet är utvecklingen mot alltfler småhushåll. Med 50 procent enpersonshushåll och hög bostadsstandard är situationen i Sverige värre än i övriga länder. Vi har mer än 50 kvm bostadsyta per person. Genom kravet på värmeisolering med mera är antal ton byggnadsmaterial per person högre i vårt land. Och varje bostad förses med TV, kyl/frys, mikrovågsugn, datorer, diskmaskin och annan energislukande utrustning. Dessutom har svenskarna fler fritidshus och husvagnar än andra europeiska länder.
För att råda bot på slöseriet förordar Schneider med flera styrinstrument som minskar slöseriet med mark och byggnadsvolymer. De menar att systemet med bygglov ska ses över för att det är en av de främsta källorna till korruption. Människor som ockuperar tomma byggnader och oanvänd mark bör få starkare lagligt skydd. Självbyggeri bör stödjas och medborgardeltagande i planeringen förbättras. Detta underlättas när arbetstiden förkortas.
I uppsatsen ifrågasätts även behovet av storstadstillväxt. Om man bryter upp byggmonopolen och stoppar den kapitalistiska tillväxten kommer drivkrafterna bakom storstadstillväxten att försvinna. Mindre och kompaktare städer ger bättre möjligheter för gång- och cykeltrafik samt självförsörjning med livsmedel. Bilismen ska fasas ut. Tillgången till vild natur ökar. Attityden till status måste ändras. Det ska vara trivsel, goda grannrelationer och tillgång till kollektivtrafik som värderas, inte bostadens storlek eller mängden prylar i hemmet.
Nerväxtrörelsen hävdar att privat ägande av bostäder bidrar till ekonomisk kris genom att människor tvingas ta lån, vilket leder till lånebubblor. Risken för kris är högst i länder som har hög andel äganderätt kombinerat med ett svagt socialförsäkringssystem. Som ett bättre alternativ förordas hyresrätt med hyresreglering som i Sverige. Skattesystemet bör ändras så att hyresrätten gynnas. Gränser bör sättas för hur mycket man får låna till privatägda bostäder. Lagstiftningen bör ändras så att bygg- och bogemenskaper gynnas. Bostäder för hemlösa ska subventioneras och överkonsumtion av bostäder beskattas.
Konferensen i Barcelona ägde rum inom ramen för ett projekt kallat RESPONDER. Intressant nog har det fått EU-medel för att utveckla kritiken av tillväxtpolitiken. Syftet är att främja hållbar konsumtion genom att utveckla ny kunskap för att lösa motsättningar mellan politiska, sociala och ekonomiska krav. Projektet sammanför politiker, affärsmän, forskare och representanter för sociala rörelser. Undertecknad deltog som representant för riksföreningen Kollektivhus NU. Från Sverige deltog även kommunalpolitiker Dag Olausson (V) från Huddinge och ett par forskare från Göteborg.
