Samhället gör inte annat än att göda segregation, klassklyftor, utsatthet och utanförskap. Vi tillåter att människor aktivt diskrimineras på bostadsmarknaden genom godtyckliga inkomstkrav. Är du till exempel sjukskriven, och inte redan har ett tryggt förstahandskontrakt, så kan du glömma att få ett. Trots att du antagligen redan betalar en högre hyra. Fast under otrygga förhållanden, förstås.

Ska man över huvud taget kunna bygga sig ett liv och en sund tillvaro så måste man få det mest grundläggande behovet av ett drägligt hem tillgodosett. Något som tyvärr bara är möjligt i dagsläget för de redan privilegierade. 

I praktiken fungerar hyresvärdarnas policyer och krav för uthyrning – som ofta står i konflikt med varandra – som ett systematiskt och effektivt filter för att sålla bort ”fel” klientel. Ett filter som kan appliceras på alla sociala grupper, men som riktar in sig på specifika. Segregationsforskningen lyckas återkommande identifiera att hushåll med begränsade resurser har mindre möjlighet att förverkliga, eller alls ge uutrymme åt, preferenser eller val av bostad. Klasskiktet du har blivit placerad i dikterar var, hur och om du får bo.

De som står i kö hos Stockholms Bostadsförmedling och känner igen sig vet vilket helvete jag talar om. Med fler än 400 sökta lägenheter bara genom dem kan jag själv vittna om vad det gör med en person.

Då har jag inte ens nämnt de etniska och demografiska aspekterna.

Vi måste omvärdera våra prioriteringar och skapa verkliga förutsättningar för alla att leva
ett värdigt liv. 

Sedan blir vi förvånade? När de utsatta börjar inse att de inte alls har samma möjligheter och villkor. När det blygsamma hoppet dör, och insikten om ens låga värde i den så kallade gemenskapen biter sig fast. När problemen rinner över kanten, och sveper in över den annars ointresserade samhällsstegen.

Vi blir förskräckta när det systematiska förtrycket som orsakat allt, inte längre kan förvisa och isolera problemen till så kallade utsatta områden. Vi blir förfärade över att det leder till allt större socioekonomiska problem. Där friska blir sjuka, sjuka blir sjukare, hemlösa eller till och med kriminella. I jakt på det vi sagt att alla har rätt till. 

Det talas hela tiden om förebyggande åtgärder kring kriminalitet och andra problem. Få bort barn, unga och vuxna från fel sorts miljöer, heter det. Erbjud sysselsättning, utbildning och aktiviteter, skriker alla. 

Men var är bostadspolitiken? Var är all nödvändig reglering? Upplåtelseform, pris, storlek och läge kombinerat med bostadsområdens sammansättning, samhällsfunktioner, etnisk diskriminering – och påtaglig självsegregation hos de rika – får inte fortsätta diktera samhällets levnadsvillkor. Ska vi skaffa oss nya verktyg för att lösa något alls krävs det att vi börjar i änden av våra urgamla problem.

Vi måste omvärdera våra prioriteringar och skapa verkliga förutsättningar för alla att leva ett värdigt liv. Där människors behov sätts i centrum och där vi bryter de barriärer som förhindrar att vi når det trygga, sammanhållna samhället vi påstår oss vilja ha. Annars blickar vi snart tillbaka på dagens sorgliga situation som om det vore en vacker era.