I helgen medverkade jag i sakprosafestivalen Sakligt på Österlen för tredje året i rad. Och precis som i fjol var jag baransvarig tillsammans med journalisten och författaren till Honungsfällan Axel Gordh Humlesjö. (Läs gärna Josefin Oleviks fina reportage i Dagens Nyheter.)

För att hedra bygden bestämde jag mig för att ta fram en drink i Björn Ranelids ära. Tyvärr slutade det med att han blev sårad.

Det började med att jag sms:ade honom och frågade vad, utöver givetvis äpple, som skulle passa i en Raneliddrink. Han svarade med ett 3 500 tecken långt sms där han radade upp sina meriter: cirka 4 600 framträdanden inför publik – ”flest i antal av alla Sveriges författare någonsin” – och att han är ”den enda personen i Sverige som medverkat i alla de största programmen i Sveriges Television och i TV4”.

Han var därför kritisk mot festivalen.

”Jag har i en rent empirisk mening skrivit och gjort mest för Österlen av alla författare genom tiderna, vilket vissa elaka och ondsinta potentater på orten försöker förtiga. Du och de ansvariga för bokfestivalen räknas nu till den skaran, eftersom ni inte tillfrågar mig som är mest känd, berömd och läst av alla författare som ni till äventyrs har bjudit in.”

”Jag skryter aldrig, men skriver sanningen”, sammanfattade han.

”Du har rätt i varenda stavelse”, svarade jag.

Vi stämde träff för att han skulle signera fem flaskor av sin prisbelönta Paradismust. 

Under vår timme tillsammans hann han berätta om fler bedrifter, som att han fått en park i Malmö uppkallad efter sig. När det var dags för en selfie tittade han på bilden och oroade sig för att överläppen såg svullen ut. Jag skojade att folk säkert bara tror att han gjort botox.

Vad jag inte visste är att Björn Ranelid ofta återkommit till sin osäkerhet kring sina läppar, inte minst i boken Till alla människor på jorden och i himlen. Som ungdom växte de så mycket att han blev tvungen att operera dem. Han hävdar att Leif GW Persson därför kallat honom ”negern” (något GW förnekar), och hotade stämma Expressen efter att Linda Skugge raljerade över hans trauma i en recension. Om jag känt till det hade jag inte dragit skämtet.

Träffen blev dessutom så lång att jag fick rusa därifrån och glömde kvar mina fem signerade Paradismust. Så jag hörde av mig efteråt, och fick ett långt svar. Där framgick att min kommentar sårat honom.

”Jag vill inte läsa eller höra någon ursäkt från dig, ty det förändrar ingenting av skeendet och mötet.”

Desto större succé blev Paloma Ranelid, som blev kvällens storsäljare.

Så Björn, om du läser detta: förlåt för min kommentar. Och tack för äppelmusten. Den är verkligen paradisiskt god.

PS. Dagen efter skapade Axel drinken “Jolo Colada”, döpt efter DN-legenden Jan Olof Olsson, som Henrik Berggren just hade talat om på festivalen. Den var också populär, men sålde inte alls lika bra som Paloma Ranelid. Se där – ytterligare ett bevis på Skåneförfattarens storhet.