Ann Heberlein åker till en svensk burnerfestival för att dansa sig fri. Hon hamnar bland nakna tyskar, gudinneenergi och en sexklubb där det är förbjudet att fnissa – och finner både hänryckning och gravallvar där hon minst väntat sig det.
Min rika väninna vill inte tälta. Alltså hyrde vi en svindyr husbil som jag egentligen inte har råd med, men eftersom jag är konflikträdd sade jag ingenting utan gjorde som jag brukar. Levde över mina tillgångar och pyntade halva summan.
Vi skulle till burnerfestivalen i Smålands djupa skogar som är herostratiskt känd för extas och experimentellt sex.
I vår feta husbil i senaste årsmodell körde vi från Skåne till Småland. Jag hade packat mina bästa klubboutfits, mycket tight och transparent, mesh, läder och underkläder, nätstrumpor, boots och den obligatoriska fuskpälsen samt några hattar och många klirrande smycken – beväpnad med fuck-off-attityd.
I höjd med Kristianstad varnade en tjej på messenger i vår festivaltråd att polisen stoppar bilar på väg in på festivalområdet. Kling och Klang från lokalorten hade dock inga hundar med sig, så messengertråden andades samfällt ut. Blåsa var inget problem, så att säga.
I bilen läste jag med lika delar förvåning och skräck ett meddelande till vårt camp från en snubbe i ett annat camp. Han skulle arrangera grejer på en klubb med namnet ”The Fuckery” och sökte ”angels – några coola, snälla och sexiga andar” som kunde assistera på deras ”Wednesday playnight”. Fuckerykillen efterlyste också människor som kunde bidra med ”lite striptease, dans och lite oväntade sexuella färdigheter” och idéer till några ”juicy” lekar för gästerna. Det fick mig att tänka på en sak författaren Stig Larsson sade till mig för ett tag sedan, om att man som författare måste utsätta sig för livet, annars har man inget att skriva om. Så där jag satt i en fet husbil på väg till en knark- och knullfestival.
Men – nej, jag är alldeles för hämmad för att utföra någon ”sexöverraskning” inför en grupp främlingar.
Ärligt talat kan jag inte ens komma på vad det skulle vara.
Vi kom fram till det 100 hektar stora området samtidigt som solen gick ned. Det var ett helvete att ta sig fram med den otympliga och opassande luxuösa husbilen till vårt camp som låg i området The Swamp, träsket, men efter några felkörningar och ett sammanbrott hittade vi rätt och kunde kila in vårt lyxåk mellan tält och de andra uråldriga husvagnarna.
Lagom i tid till kvällens sharingcirkel delade jag informationen om att jag nyss gått med i en stödgrupp för relationsmissbrukare. Sedan tog jag på mig en rosa cowboyhatt och olika grejer svaldes ned, vi gick ut i natten och det var magiskt.
Jag var främst där för att dansa, till så hård techno som möjligt och till psychedelic trance. Det är det enda som får min överaktiva hjärna att lugna ned sig, det monotona dunket i kombination med rörelse. Att vara en kropp, en helhet, Le corps vécu som den franske fenomenologen Maurice Merleau-Ponty uttrycker det, den levda kroppen. Vi har inte en kropp, vi är en kropp, skriver han i Perceptionens fenomenologi (1945). När jag dansar är jag en kropp. Då känner jag att jag tycker om att vara Ann Heberlein. Det gör jag nästan aldrig annars.
Gud vad jag dansade, i The Church, på Groggen, Hyperstition. Under dygnen på festivalen kanske jag inte älskade exakt allt som hände – men jag älskade mig själv. En natt deltog jag i ett performance på The Church, en dansad skapelseberättelse i sju akter, dirigerad av en naken DJ med en imponerande manbun mitt på huvudet.
När han (fortfarande) naken, men nu med utsläppt hår, höjde armarna i en Kristusliknande gest mot himlen och sade ”Vi som mänsklighet kan bättre”, grät jag för jag vet att det är sant. Sedan sänkte han armarna och sade ”Jag älskar er alla” och jag upplevde mer kärlek och mer tröst än jag upplevt under alla gudstjänster (sammanlagt) jag besökt i Svenska kyrkan de senaste tre decennierna.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
En annan natt besökte jag en så kallad ”sexpositiv klubb”, men eftersom jag misslyckades med att agera enligt instruktionerna ombads jag och mitt sällskap vänligt men bestämt att lämna klubben rätt omgående. Reglerna var att man helst skulle vara tyst. Om man nödvändigtvis skulle prata så skulle man göra det med ”mjuk och sexig röst”. Det där tyckte jag var omåttligt roligt och provade olika sexiga sätt att prata. Jag begick också synden att fnissa, vilket inte var välkommet. Det uppfattades inte som sexigt att skratta, nämligen.
Resten av natten frågade jag alla män jag mötte i fall de tyckte att det var sexigt eller osexigt att skratta. Några svenskar, en norrman, flera tyskar (två av dem nakna), diverse killar från Nederländerna och en italienare som ville binda mig på ett sådant där snofsigt japanskt sätt (jag var frestad, men avböjde) – alla, utom en rätt stel tysk läkare, ansåg att skratt är sexigt.
Nu vet ni det. Den sexpositiva klubben har fel och jag har rätt: glada människor är sexiga.
Min generella analys av de många sexuella aktiviteterna på området är att de var rätt humorlösa, även om jag stötte på både kvinnor som värpte (kokta) hönsägg och män som tävlade i att klämma i väg en buttplugg så långt som möjligt. Sex är ju, om man är helt ärlig, en rätt fånig aktivitet. Lite humor har aldrig gjort någon impotent, tänker jag.
På dagens första sharingcirkel i mitt camp (som var ett sexpositivt) delades diverse sexuella erfarenheter (hur många timmar, deltagare, ställningar) och skavsår på onämnbara platser flashades glatt. Jag kände mig mindre sexpositiv än någonsin tidigare i mitt liv, men gladdes naturligtvis åt mina vänners frustande och outtröttliga kåthet.
De patriarkala strukturerna sipprar in överallt, liksom kvinnors behov av den manliga blicken, tänkte jag när jag betraktade en särskilt avancerad lapdance.
Själv hade jag en ytterst kysk flirt med en jätteung man i granncampet, men som kärleksmissbrukare under läkning höll jag mig i schack. Han var nog inte så sugen på mig heller, mest lite rädd tror jag, och samtycke är ju ändå en förutsättning.
En härligt sexpositiv kvinna i mitt camp ordnade tillsammans med 20 ”gudinnor” iklädda endast vita, transparenta särkar en ritual för att ”bära” 20 främmande män. I tre timmar dyrkades männen (och deras kukar) av dessa frejdiga gudinnor och kvinnan i mitt camp, överstegudinnan, var lycklig över resultatet. Männen hade nåtts av den feminina gudinneergin, hennes livsuppgift. En av gudinnorna var dock mindre nöjd. ”Jag älskar ju kuk”, sade hon i vår morgonsharing”, ”men inte vilken kuk som helst”. Man kan inte få allt.
Som feminist kände jag mig nästan orimligt provocerad av att de här männen skulle ”hållas”. Är inte det exakt vad kvinnor gjort sedan tidernas begynnelse? Hållit, tagit hand om och fjäskat för dem? Kanske har jag inte tillräcklig kontakt med min feminina essens. Även hit till denna tillåtande plats hade alltså manosfären kommit.
Festivalen är en del av den globala burnerkulturen, med amerikanska Burning Man i Black Rock-öknen som förebild och vilar på burnercommunityts principer om radikalt självuttryck, gemenskap och ömsesidighet.
Jag hade svårt att placera in dyrkandet av män i den kontexten. Väldigt mycket kretsade kring mannens sexualitet, den erigerade lemmen syntes på olika sätt överallt, även om det för all del erbjöds en hel del workshops på teman som kvinnlig orgasm och att hitta sin gudinneenergi. De patriarkala strukturerna sipprar in överallt, liksom kvinnors behov av den manliga blicken, tänkte jag när jag betraktade en särskilt avancerad lapdance.
Leave no trace, lämna inga spår, är parollen för festivalen, vilket innebär rigid sopsortering och tvålförbud. Den enda dusch som fanns på hela området (där 4 800 personer campade) fanns i anslutning till The Fuckery.
Ändå fräscht, tänkte jag när jag passerade denna enda dusch på väg till bajamajorna, att de duschar före gruppeknall. Det var nämligen lika förbjudet att kissa i naturen som det var att använda tvål i någon av insjöarna som vi badade av oss svetten i, i brist på duschar.
På vägen till de närmaste bajamajorna låg ett av festivalens största camps, ett tyskt nakencamp med en enorm lägereld centralt placerad. Där brann det dygnet runt och nakna män och kvinnor satt tätt tillsammans och glodde på lågorna som dansade vilt och fritt när de inte ägnade sig åt andlig nakenbrottning som var en av aktiviteterna som erbjöds.
Grovt sett kan besökarna på festivalen delas in i två grupper – de som hade jättelite kläder på sig, som eldtyskarna, tantrafolket och de sexpositiva och de som hade jättemycket kläder på sig, sådana som antagligen ägnade tonåren åt att läsa Tolkien och spela rollspel. Sagan om ringen-människorna stånkade omkring i jättelika stövlar, vadmal och stora pälsar i sensommarvärmen och var väl inte så dansanta men fryntliga.
Det fina och underbara med festivalen är att alla får plats, med sina knäppheter, böjelser och drömmar. Jag älskar lev och låt leva-attityden och såg inte några sura miner på sju dygn. Tänk om livet kunde vara så här alltid?
När morgonen grydde försvann magin. Det som var förtrollande i mörker, blev sjaskigt i det grå morgonljuset. Det stank från bajamajorna och de nakna tyskarna såg skitiga och bleka ut. Precis som livet i övrigt är festivalen en pendling mellan det vackra och det fula, ljuset och mörkret, magin och äcklet. Att lära sig leva med det, skönheten och fasan, är det svåraste som finns. Att dansa med främlingar i en skog i Småland är ett sätt att hålla missmodet stången.
Vi körde hemåt i vår husbil, direkt till en fest på Österlen. Jag somnade bredvid en hund i en soffa och allt var som det brukar.
