Min mamma berättade nyligen att deras migrantkrets brukade kalla min uppväxtort, Saltsjö-Boo, för ”Salcie-Boo”. Både för att det var så det lät när de polsktalande skulle försöka få grepp om svenskans alla sje-ljud, men också på skämt. Salcie är smeknamn för Sara på jiddisch, vilket skulle syfta på att många polska judar bosatt sig i den då nyaste etappen av Stockholms miljonprogram. Men något ghetto var det aldrig. Så många var vi inte.
Något som däremot är en unik bit judisk gemenskap är berättelsen om Judehuset, ett stort gult bostadshus på Klippgatan 19 på Söders höjder i Stockholm. I dagens öron låter det snudd på makabert, men åren mellan 1913 och en bit in på 1900-talet bodde här nyanlända mindre bemedlade judiska fattiglappar som flyttat i en jämn ström från Östeuropa från mitten av 1800-talet och framåt.
Läs direkt. Bli prenumerant!
Få tillgång till alla artiklar och exklusiva poddavsnitt. Varje torsdag får du dessutom veckans nummer i din mejlkorg eller brevlåda.
Är du redan prenumerant? Logga in
I en av dessa lägenheter bodde Nathan Scherlin. Precis som ett par tusen andra judar hade han kommit till Sverige med förhoppningar om ett bättre liv. Svenska lärde han sig aldrig ordentligt, utan han fortsatte att tala jiddisch, besöka en av de många lägenhetssynagogorna och hänga med fränder. Ibland fick han besök av sin dotter och sitt barnbarn.
Ricki, som barnbarnet hette, med Neuman som efternamn, blev författare och journalist. Att skriva Judarna på Klippgatan var ett sätt att närma sig den del av historien han hållit ifrån sig, sin mammas sida, den fattiga.
– Besöken hos morfar var enda gången jag var på söder. I vår familj var det pappa som var den viktiga personen, civilekonomen och lite av en kändis. Vi bodde på Kungsholmen och mamma hade gjort en klassresa genom att gifta sig.
Vi promenerar runt kvarteret en kall, solig dag. Ricki pekar på uppgången där han och mamman brukade gå in med en kastrull kycklingsoppa som de hade med sig hemifrån. Besöken hos morfar var alltid korta och stela, minns han.
– Varifrån kom min mamma? Och varför hade jag inte visat henne samma uppmärksamhet som jag gav min pappa?
Historien om Judehuset, grundat av Heckschers stiftelse, är relativt okänd. Orsaken, menar Ricki Neuman, är att de som bodde där var arbetare, som inte var vana vid att dokumentera sina liv. Dessutom kanske man skämdes över hur fattigt det var.
Kaxigheten som judarna på Klippgatan hade kom från att man hade ett helt hus bakom sig.
– Den traditionella judiska historien är en framgångshistoria med släkter som Bonnier, Josephson och Klein.
Och förstås affärsmannen Edvard Heckscher (1831–1910) som tog initiativ till att huset skulle byggas och förse de fattiga, ortodoxa invandrarna med subventionerade hyror. Själv kom han från Köpenhamn, där hans släktingar redan hade positioner inom näringslivet. Han ingår i den allra första judiska invandringsvågen till Sverige, från Danmark och Tyskland.
Att bygga ett hus åt de nya invandrarna var både en tradition att ta hand om ”de sina”, men också ett initiativ i förebyggande syfte. Hotet om att de religiösa invandrarna med sina hucklen och främmande språk skulle utlösa antisemitism var en stark drivkraft.
– Det var en lyckad integrering. Det fanns en omhändertagande attityd med anställd kokerska, gratis mat till alla barn varje dag och hjälp med läxläsning, svenska språket och yrkeskunskaper för de unga. Det betydde mycket.
Judehuset hade 79 lägenheter. Det, menar Ricki Neuman, var tillräckligt stort för gemenskap och trygghet och samtidigt så litet att hyresgästerna förr eller senare behövde ge sig ut i världen. Han nämner en trygghetsfaktor som också var en källa till en särskild stolthet: de framgångsrika judiska boxarna.
– De tränade varje dag utom på shabbes [sabbaten] och tävlade i svenska boxningsklubbar. Flera av dem blev svenska mästare. Min mamma har berättat att “många gojim [ickejudar] på gatan var rädda för oss på Klippgatan. Vi hade ju flera killar som verkligen kunde slåss”. Man hörde på rösten att hon var stolt.
Rickis morfar blev kvar i Judehuset fram till sin död. Så var det inte för alla. För att få bo där med de låga hyrorna, gratis mat för barnen och med bekvämligheter som vattentoa och rinnande vatten – ett av de första hyreshusen på Söder med denna standard – krävdes en låg inkomst.
– Tjänade man tillräckligt med pengar kom det ett brev från stiftelsen med en uppsägning för att ge plats för andra som behövde de subventionerade lägenheterna.
Vad var det som fick judar som din morfar att söka sig till Sverige?
– Det finns en missuppfattning om att det var pogromerna som drev invandringen västerut. Avgörande var snarare att det hade blivit svårare att förtjäna sitt uppehälle.
Faktorerna Ricki Neuman räknar upp är dels industrialiseringen, som kom senare till öst än övriga Europa och som gjorde att judarnas traditionella roll som kommersiella mellanhänder försvann. En annan, mer oväntad orsak är kommunikationerna.
– För första gången i historien var det möjligt för fattiga att resa med tåg och båt. Biljetterna hade blivit billiga. Sådana enkla saker kan utlösa migrationsvågor. Och brevväxlingen! De som bryter upp och lämnar allt bakom sig vill gärna visa att de tagit rätt beslut och tenderar att försköna tillvaron. Postgången påverkade absolut massutvandringen.
Du understryker i boken att judar som invandrargrupp haft det bra i Sverige. Har de haft det bättre än andra invandrargrupper?
– De var välkomna in, i sig något ovanligt, inte minst i det kristna Europa. Sedan finns ingen nostalgi i den här gruppen av invandrare. Att få lämna shtetln [småstaden] eller ghettot gjorde judarna till nybyggare och därmed öppna för det framväxande moderna samhället i Europa.
Att det var Isaac Grünewald som tillsammans med Sigrid Hjertén som introducerade konstriktningen modernism i Sverige, menar Ricki Neuman är inte en slump. Han var öppen för det nya.
Livet var gott i Sverige och de flesta östjudar blev kvar, medan minnet av Judehuset föll i glömska. Ricki Neuman önskar att han skrivit boken tidigare, så att han hunnit fråga ut sin mamma mer. Relationen till morfadern var däremot knepig. De pratade aldrig.
– Han hoppades att jag skulle bli religiös och själv ville han inte bli en del av Sverige.
Samtidigt medger han att han som barn var avundsjuk på barnen i Judehuset, trots att han kom från bättre förhållanden. Hemma på Kungsholmen var hans familj de enda judarna och hans pappa höll sitt ursprung hemligt till och med för sin närmaste affärspartner. På Klippgatan var ungarna stolta och självklara i sin identitet.
– Kaxigheten som judarna på Klippgatan hade kom från att man hade ett helt hus bakom sig. Jag blev uppmuntrad av historier om att gojim på stan var rädda för oss. Var det möjligt? Jag läste om judiska mafiosi i New York och fantiserade om att jag hängde med dem. På så sätt var det något sunt med Klippgatan.
Och så fanns där Sunnerdahlska huset över gatan från Klippgatan 19, byggt ungefär samtidigt och med liknande premisser men för majoritetssvenskar. En berömd person som växte upp där var författaren och konstnären Stig Claesson, mer känd som ”Slas”.
– Judar och ickejudar kunde mötas på gatan, leka ihop och lära känna varandra. De två var jämnstarka, och där uppstod både vänskap och kärlek över gränserna, lite grand som i West Side Story.
Historien om Judehuset är tveklöst en bit svensk-judisk historia, till största delen lycklig. Samtidigt var det ett assimileringsprojekt med syfte att tvätta bort det judiska, menar Ricki Neuman.
– Såvitt jag förstår är ytterst få av de efterlevande från Klippgatan fortfarande en del av det judiska livet i staden. Gruppen försvenskades snabbt, och det är förstås ytterligare en förklaring till att historien om Klippgatan är så okänd.
