Pling. Efter nästan varje utspel som Vänsterpartiet har gjort om en budgetframgång under de senaste åren så har det efter en kort stund plingat till i redaktionens mejlkorg. Pressmeddelanden från Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, SSU, brukar komma tätt inpå presskonferenserna. De är ofta varierade till sitt innehåll, en blandad påse av beröm för det regeringen gör, åtföljt av bannor om att det inte är tillräckligt.

I mars förra året sa SSU:s ordförande Philip Botström till exempel till Aftonbladet (31/3, 2017) att ”mycket av det regeringen gör är bra, men det är för lite och för långsamt”, och i samband med vårbudgeten 2016 krävde Botström att Stefan Löfvens regering skulle höja skatterna mer. Den höjda bankskatten som regeringen och Vänsterpartiet aviserade då kommenterade Botström såhär:
– Det är tyvärr ganska talande för den här regeringen. […] Även fast 1,4 miljarder kronor är pengar så är det fördelat på 290 kommuner ganska lite om man på allvar menar att man vill utveckla och stärka välfärden i hela landet.

SSU-ordföranden för fram en klassisk socialdemokratisk retorik. Men det skulle kunna vara Jonas Sjöstedts ord. Det är inte så konstigt att SSU och Sjöstedt låter ungefär likadant. Men det är heller inte bra.

Vi lever definitivt i en tid som domineras av högerns tankar, högerns logik – och av högerpolitik. Den borgerliga och liberala dominansen gör att utrymmet för radikalt annorlunda tänkta tankar är begränsat, för att inte säga minimalt. I en sån tid behövs det ett vänsterparti som kan föra en visionär, radikal talan för alla oss som tycker att samhället inte är tillräckligt som det är nu – som vill mer än att lappa och laga. För om det inte finns någon som säger annorlunda, som breddar utrymmet för vad som går att säga politiskt, kommer utrymmet fortsätta att krympa.

Det är vänsterns ansvar att bredda vänsterut. För när vänstersossar också säger att återställare i skattesystemet är nödvändiga och mer pengar till kommunerna är avgörande, då måste Vänsterpartiet peka på sossarna och säga: Varför gör ni inte det då? Om nu pensionerna är så dåliga – varför gör regeringen inte om pensionssystemet? Varför vill sossarna bara lappa och laga och aldrig göra nytt?

För vänsterpartisterna är inte socialdemokrater – inte ens i denna tid. De flesta av partiets centrala företrädare är benhårda socialister. Men för att väljarna ska veta det så måste konflikten till socialdemokratin bli tydligare. Vad är det annars som skiljer Vänsterpartiet från Socialdemokraterna?

Valplattformen har en tydlig och tilltalande jämlikhets- och demokratisträvan och förkastar mittenpolitiken och den eviga jakten på den

När man läser den av Vänsterpartiets partistyrelses nyligen antagna valplattform så är det svårt att se vilka punkter en facklig vänstersosse från en söderförort till Stockholm inte skulle kunna skriva under på. Plattformen har en tydlig och tilltalande jämlikhets- och demokratisträvan och förkastar mittenpolitiken och den eviga jakten på den. Det är bra. Alla frågor ska – som vanligt – med. Därför omfattar dokumentet såväl kulturpolitik som förslag om ett nytt skattesystem. Frågan om sextimmarsdagen får stort utrymme och landsbygdspolitiken är uppfriskande. Vänsterpartiet vill bort från marknadens logik på de allra flesta områden och in med demokratins principer i stället. Ett Sverige för alla – inte bara för de rikaste.

Det är superbra. Vänsterpartiet behöver lyfta systemkritiken när alla andra nöjer sig med det som är. Så har det alltid varit. Men det räcker dessvärre inte.

1998, året då Vänsterpartiet senast lyckades vara ett parti som en stor mängd arbetare röstade på, så vann Gudrun Schyman stöd på grund av sin kritik mot Göran Persson och nedskärningarna hans regering genomförde – inte på vad man själv hade åstadkommit (för det var ärligt talat inte mycket). Partiet gav då en verklighetsbeskrivning som folk kände igen sig i och pekade på boven i dramat. Boven i valet 2018 kommer vara alla andra partier. Men det parti som är viktigast att klä av och kräva ansvar och ärlighet av är Socialdemokraterna. Det fattas många miljarder i välfärden. Statsminister Stefan Löfven lät sin sista regeringsförklaring för mandatperioden delvis handla om hur bra det går för Sverige – något som många inte känner igen sig i. Där finns en solklar konflikt som Jonas Sjöstedt har blivit bättre på att lyfta. Men den måste lyftas mer.

Vänsterns uppgift måste vara att visa på att Löfvens regering brister, på att han säger massa fint, men inte gör något av det. Jonas Sjöstedt och Ulla Andersson måste vara bråkigare och inte låta så nöjda. Det är ingen som bryr sig om hur mycket ni har fått kämpa i förhandlingsrummet om ni inte också berättar om Magdalena Anderssons ovilja.

Vad är då lösningen på Vänsterpartiets problem – att de uppfattas som en lite mer radikala kopia av Socialdemokraterna? Måste man bryta med regeringen? Kanske. Men det stora problemet är att människor inte vet vad Vänsterpartiet gör för nytta och vad Socialdemokraterna inte gör för att ändra på landets tillstånd.

Vad skiljer Vänsterpartiet från Socialdemokraterna? Det måste alla valarbetare kunna förklara.